Havs- och vattenmyndighetens utredning om vilka rättigheter som gäller för den som bygga ut havsbaserad vindkraft lyfter locket på en rad viktiga frågor som länge har glidit under politikens radar. Avsaknaden av tydligt regelverk ställer till det för både utbyggarna och myndigheterna.

– I Sverige saknas rättslig grund för uthyrning av havsområden, jämfört med vissa andra länders system som bygger mer på upplåtna definierade rättigheter, säger Fredrik T Lindgren, verksjurist på Havs- och vattenmyndigheten.

Medan andra länder med havsbaserad vindkraft har utvecklat detaljerade regelverk kring hanterandet av energiresurser till havs så har Sverige halkat efter. Det finns idag inget regelsystem för att enkelt kunna välja ut vem som ska få bygga havsbaserad vindkraft.

I sin utredning om exklusiva rättigheter till havs tar Havs- och vattenmyndigheten (HaV) frågan om vem som har rätt till vad till havs upp på en högre nivå. En stor utmaning är att den svenska staten inte äger kommersiella rättigheter till havs. Myndigheterna har därför ingen legal grund att stå på om man exempelvis vill kunna ta ut avgifter eller upplåta rättigheter för ett visst område.

Det enda rätta är en bredare utredning av vilket etableringssystem Sverige bör ha för havsbaserad vindkraft, är en av HaV:s slutsatser, och på sikt kanske ännu fler utredningar och nya politiska beslut.

Perspektivet utvidgades när HaV under ett regeringsuppdrag skulle utreda ”frågor om exklusivitet för anläggande av vindkraftsparker i allmänt vatten och i Sveriges ekonomiska zon”. Exklusivitet är ett annat ord för ensamrätt som vindkraftsutbyggare till havs idag varken kan kräva eller garanteras.

– I Sverige saknas rättslig grund för uthyrning av havsområden, jämfört med vissa andra länders system som bygger mer på upplåtna definierade rättigheter, säger Fredrik T Lindgren, verksjurist på HaV och ansvarig för myndighetens redovisning (pdf) av uppdraget.

I dagens svenska system undersöker branschens aktörer havsområden på eget initiativ för att därefter lämna in ansökningar, som man då hoppa kan beviljas. En utbyggare måste ta hänsyn till både tillståndskrav, miljöprövningar och andra myndighetsprocesser som ofta rullar på parallellt av egen kraft utan att de med automatik vet om varandra.

Först långt inne i en planeringsprocess kan en utbyggare upptäcka att flera aktörer är intresserade av samma område. Det behöver inte vara andra havsvindsaktörer men kanske särskilda försvars- eller naturvårdsintressen.

Det innebär att en vindkraftsutbyggare till havs oväntat och abrupt kan få nej till sitt projekt om det plötsligt dyker upp en konkurrent som i en annan tillståndsprocess har fått lov att bygga på samma plats. Det spelar ingen roll hur långt ens eget projekt har kommit.

– Man kan få ett nej väldigt sent i processen när man redan har lagt ner stora pengar på undersökningar och annat, säger Fredrik T Lindgren.

Genom åren har allt detta utvecklats till ett särsvenskt förfaringssätt för havsbaserad vindkraft. Nu ser också andra kustländer i Norden och Nordeuropa över sina regelsystem kring havsvindkraften men i princip har alla andra jämförbara länder ett mer styrt auktions- eller anvisningssystem. Antingen bestämmer staten själv vem får ett område tilldelat, eller så bjuder man in till en auktion.

– I de länder vi har tittat på är det mer tydligt, oavsett system, när och hur exklusiv rätt tilldelas ett projekt. På så vis uppstår inte problematiken med konkurrerande intressen i samma område, säger Fredrik T Lindgren.

Ibland kombineras regelverken med ett open door-system – som innebär att aktörer själv kan undersöka områden och fritt inkomma med ansökan – men alla länder som planerar eller redan har havsbaserad vindkraft har någon form av anvisnings- eller auktionssystem. Sverige utgör undantaget.

Mycket är idag otydligt när det gäller den svenska havsbaserade vindkraften, konstaterar HaV. Svensk havsvind har målats in i ett hörn där det till slut blir oklart vem som i vissa avseenden ”äger” svenska havsvatten.

Den juridiska osäkerheten får praktiska konsekvenser som försätter Sverige i en ogynnsam position jämfört med omkringliggande länder. En svaghet med dagens system är just planerandet, skriver HaV, eftersom ”det inte finns någon samlad plan över var vindkraftsparker kommer att anläggas”.

Det ställer till det för både aktörerna, branschen, marknaden och myndigheterna som på olika sätt får svårt att planera. Vissa grundläggande rättsregler för svenska vatten behöver därför ändras, enligt HaV.

Svårigheten att planera till havs påverkar också hur transmissionsnätet både till havs och på land ska se ut i framtiden och då främst med tanke på regional kapacitet och flaskhalsar. Samordning med transmissionsnätet måste därför utredas vidare.

– När intresset för den havsbaserade vindkraften nu ökar blir det extra synligt att Sverige saknar ett genomtänkt regelsystem som inkluderar alla typer av verksamheter, säger Fredrik T Lindgren.

Precis som Svenska kraftnät så väntar också HaV på vidare instruktioner från regeringen. När det gäller överföringarna till land finns ett ökande ”behov av en helhetssyn där planering för nätanslutning och havsplaner samspelar med tillståndsprövningen”, enligt HaV.

– Enligt Tidöavtalet ska pågående uppdrag ”breddas till Svenska kraftnät” men vad det betyder vet vi inte. Vi ser gärna att samarbetet mellan Svenska kraftnät, Energimyndigheten och HaV utökas, säger Fredrik T Lindgren.

***

Foto: Vestas.