Argumenten är starka för att el alltid ska vara tillgängliga för alla – oavsett vilken köpkraft användarna har, skriver professor Magnus Söderberg. Därför finns det starka skäl för att vi inte ska släppa marknadskrafterna helt fria när vi bestämmer vad priset på el ska vara, menar han.

Flera prognosmakare, bl.a. Konjunkturinstitutet, säger att svenska elanvändare har en tuff vinter att vänta: elpriserna blir troligen väsentligt högre än förra året och vi kan inte ens vara säkra på att elen räcker till. De politiska partierna har reagerat med att föreslå kraftiga stödåtgärder. Dessa åtgärder har kritiserats av olika experter som menar att konsumenter ska betala marknadspriset, helst med timprisavtal, även om det innebär ett pris som är flera gånger högre än vad de är vana vid. Det klassiska argumentet är att utbud och efterfrågan ska bestämma priset men ett annat argument som också förts fram mot subventionerna är att konsumtionen inte får stimuleras när Riksbanken samtidigt försöker strama åt ekonomin i syfte att hålla nere inflationen. Hushållen har istället uppmanats att minska sina kostnader genom att sänka inomhustemperaturen och genom att flytta förbrukningen av el till tidpunkter då priset är lägre.

Det finns dock mycket som talar för att politikerna ändå gör rätt när de intervenerar på det sätt de gör. Elektricitet är inte vilken vara som helst. El är, tillsammans med vatten, avlopp, renhållning, och i viss utsträckning tjänster för uppvärmning, en så kallad essentiell bastjänst. Det finns starka argument för att dessa tjänster alltid ska vara tillgängliga för alla – oavsett vilken köpkraft användarna har. Att använda priset som styrmedel är marknadsekonomins sätt att fördela knappa resurser vilket ibland innebär att potentiella köpare väljer att inte köpa alls eftersom de tycker att priset är för högt. I utvecklade länder vill vi normalt inte att den logiken ska få fullt genomslag när det gäller de essentiella bastjänsterna. Anledningen är att det skulle få allvarliga ekonomiska, sociala och hälsomässiga konsekvenser.

Om priset tillåts variera på kort sikt, t.ex. genom att använda timprisavtal, leder det till ökade finansiella risker vilket i sin tur innebär att elanvändarna minskar sin förbrukning och sina investeringar som (direkt eller indirekt) kräver el. Följande citat från SvD exemplifierar näringslivets resonemang: ”Gjuteribranschen behöver stabil och förutsägbar el av hög kvalité /…/ Annars riskerar Sverige gå miste om tillväxt, innovation och utveckling av svensk industri.”. Minskade investeringar leder till lägre ekonomisk tillväxt och skatteintäkter. Prissvängningar är också problematiskt för hushåll, och särskilt för de med små marginaler. Det kan räcka med en liten, oväntad höjning för att deras budgetrestriktion ska brytas, och om det sker har vi ett fattigdomsproblem på halsen.

Men snarare än att bara betala det pris som råkar gälla varje timme kan ju användarna, som nämns ovan, minska sin förbrukning och/eller flytta förbrukningen till tider då elen är billigare. Dessa två beteendeförändringar är dock inte problemfria.

1. Sänka inomhustemperaturen.

Att sänka inomhustemperaturen i länder med kallt klimat kan leda till allvarliga hälsoproblem. Folkhälsomyndigheten rekommenderar en inomhustemperatur på mellan 20 och 24° C. Är det kallare innebär det att blodtrycket ökar, att risken för hjärt- och kärlsjukdomar stiger och att lungrelaterade sjukdomar blir vanligare. Det är troligt att det är de ekonomiskt svaga grupperna som kommer sänka sin inomhustemperatur mest och därmed också utsättas för störst hälsorisker.

2. Flytta förbrukning till andra tider.

De försök som har gjorts att stimulera användarflexibilitet via ekonomiska eller beteendevetenskapliga interventioner har kommit fram till att konsumenternas flexibilitet är i det närmaste obefintlig. För att ge ett exempel kan nämnas ett storskaligt experiment i Danmark som genomfördes av SEAS-NVE Net A/S and DONG Energy Eldistribution A/S under 2014/15. Under experimentet var priset mellan kl 17:00 och 20:00 sju gånger högre än mellan kl 20:00 och 06:00. Trots denna substantiella prisskillnad sjönk elförbrukningen under höglasttid bara med 2 procent (priselasticiteten var -0.19)! Med tanke på att inget hushåll som ingick i experimentet värmde sin bostad med el måste den effekten betraktas som mycket begränsad (priselasticiteten för uppvärmning av bostäder i kalla klimat är ännu lägre). Att införa timprisavtal skulle därför mest urholka hushållens ekonomi ännu mer.

Det finns alltså flera starka skäl för att vi inte ska släppa marknadskrafterna helt fria när vi bestämmer vad priset på el ska vara.