Solkraftsanläggningar kan – om de är smart lokaliserade – bidra till minskade förluster i nätet och avhjälpa flaskhalsar, både inom lokalnät och till överliggande region- och transmissionsnät. Därför borde inmatningstariffen tydligare ta hänsyn till geografisk lokalisering av kraftproduktionen, skriver Svensk Solenergis vd Anna Werner.

Samtidigt som elpriserna rusar i söder där de flesta bor och där en stor del av vår välfärdsskapande industri finns har vi en stor kraftproduktion i norr. En orsak är att dagens nätavgifter inte leder till smart geografiskt lokaliserad elproduktion. Om inget ändras riskerar Sverige att gå miste om viktiga investeringar i förnybar kraft med än värre flaskhalsar i elnätet, ännu högre elpriser, utebliven tillväxt och förlorade arbetstillfällen som följd.

Teknikutvecklingen inom solceller, batterier, vätgas, elfordon och värmepumpar skapar svindlande möjligheter för framtidens producerande konsumenter, så kallade prosumenter, att avlasta elnäten. Om Sverige ska klara av sina klimatmål, och den elektrifiering som det innebär, kommer en stor volym ny kraftproduktion behövas, men anläggningarna måste byggas på rätt platser inom varje elnät. För att nå dit måste tydliga och rimliga prissignaler styra anläggandet av kraftproduktion till rätt platser för just det elnätet.

Den prissignal som det är lättast att styra ny kraftproduktion med är inmatningsavgiftens. Det är den avgift som kraftproducenten betalar till elnätsföretaget för att få mata in sin producerade el på nätet.

I dag lägger elnätsföretagen in ett allt större effektinslag i inmatningsavgiften, det vill säga att den till allt större del styrs av den högsta inmatningseffekten (under månaden) och därmed till en mindre del styrs av hur stor den till nätet totala inmatade elenergin är. Solceller levererar med hög effekt, men endast cirka tusen timmar per år. Det innebär att stora solkraftsanläggningar i dag betalar höga nätavgifter.

Solkraftsanläggningar kan dock – om de är smart lokaliserade – bidra till minskade förluster i nätet och avhjälpa flaskhalsar, både inom lokalnät och till överliggande region- och transmissionsnät. De höga inmatningsavgifterna för stora anläggningar är alltså inte befogade ur ett elnätsekonomiskt perspektiv. Med tydligare prissignaler för lokalisering av kraftproduktion skulle ännu mer solkraft byggas ut exakt där den behövs, till exempel nära tätorter och elintensiv industri.

Energimarknadsinspektionen tar i sin nya rapport, Elnätstariffer Statusrapport – från teori mot verklighet, upp möjligheten att tvinga lokalnätsägarna till en given struktur på sina tariffer. Ett sådant tvång skulle i så fall kunna innebära att inmatningstariffen tydligare tar hänsyn till geografisk lokalisering av kraftproduktionen. Om inte elnätsbolagen själva förmår att snabbt styra kraftproduktionen till rätt geografiska platser kan det vara klokt att den reglerande myndigheten få mer inflytande över elnätstariffernas utformning. Sverige och Finland är de enda länderna inom EU där lokalnätsägaren själv får utforma tariffstrukturer mer eller mindre på eget bevåg (ACER Report on Distribution Tariff Methodologies in Europe, februari 2021).

Genom att bygga upp ett system med korrekta prissignaler för geografisk lokalisering kan Sverige snabbt bygga ut stora volymer förnybar kraftproduktion på de ställen där den verkligen behövs, med fler arbetstillfällen och lägre elpriser som följd.