EU-kommissionens taxonomidokument får underkänt enligt de första kommentarerna i den svenska energisektorn. Sverige måste rösta nej till förslaget, anser Energiföretagens Carl Berglöf, som även ser skäl för att återkalla kommissionens mandat i frågan.

Den så kallade taxonomin hårdtestar nu EU:s energi- och klimatpolitik. I går, den 21 april, presenterade EU-kommissionen slutversionen till en så kallad delegerad akt gällande hållbarhetskriterierna för de förnybara energislagen. En bakgrund finns här.

I korthet är idén att taxonomin ska klassificera vilka investeringar som är miljömässigt hållbara i syfte att det ska ge dem gynnsamma finansieringsvillkor. Grunddokumentet för taxonomin är EU-förordningen 2020/852, som trädde i kraft i juli i fjol. Med gårdagens delegerade akt meddelar kommissionen vilka ”tekniska granskningskriterier” som ska gälla i taxonomin.

Dock bara för de energikällor som brukar kallas förnybara: vatten, vind, sol, biomassa, geotermi. De som följer EU-politiken vet att beredningen i saken, där ett utkast till den delegerade akten presenterades den 20 november, skett under intensiv lobbying från alla håll. Som ett resultat har både kärnkraften och naturgasen exkluderats ur det aktuella dokumentet. Enligt gårdagsuppgifter avser kommissionen återkomma till de energikällorna i juni.

Här några reaktioner på den nu framlagda delegerade akten. Anton Steen, Fortums chef för samhällskontakter i Sverige, sammanfattar bolagets kritik i fem punkter:

Osäkerheten för vattenkraften kvarstår. Det har förvisso införts en referens till ramdirektivet för vatten, men utöver den införs krav som går utöver EU-rätten och innebär att vattenkraften i Sverige riskerar att få dubbla standarder. Å ena sidan kraven i taxonomin, å andra sidan kraven i ramdirektivet för vatten, som ligger till grund för hela den svenska miljöprövningen av vattenkraft och vattenkraftens miljöfond, som branschen finansierar med 10 miljarder kronor.

Vem avgör vad som är det naturliga tillståndet? Vattenkraftsägare ska genomföra ”alla tekniskt rimliga och ekologiskt relevanta åtgärder” för att efterlikna det ”naturliga” tillståndet på platsen. Vem avgör vad som är rimliga åtgärder och vad är det naturliga tillståndet? Är det innan vattenkraftverket byggdes eller är det innan mänsklig påverkan?

”Detta innebär att det blir en bedömningssport. Förhoppningsvis ser bankerna att det stora arbete som nu görs inom ramen för den nationella planen för vattenkraft är i linje med taxonomins krav, så att vattenkraften med rätta kan klassas som hållbar. Sammantaget är det många tiotals miljarder som ska investeras i svensk vattenkraft de kommande decennierna”, säger Anton Steen.

Mer tid borde ha givits till hela processen. Man borde ha beslutat om alla tekniker samtidigt. Nu bryts både kärnkraft och gas ut för att hanteras i egna delegerade akter. Det öppnar för en ännu mer politisk behandling trots att EU-kommissionens vetenskapliga råd har varit väldigt tydligt med att kärnkraften inte kan anses orsaka någon större skada än andra tekniker som klassas som hållbara.

Positivt att kärnkraften hanteras i en egen delegerad akt. När man beslutat att bryta ut kärnkraften är det däremot positivt att den hanteras i en egen delegerad akt och inte i en helt separat lagstiftning som EU-kommissionen först föreslog. Det hade varit ett tydligt övertramp av det mandat som kommissionen fick i taxonomiförordningen.

Tolkningsutrymmet behöver minskas. Vägen framåt borde nu för det första vara att få till stånd rimliga villkor för kärnkraften, i linje med den vetenskapliga granskning som EU-kommissionen har gjort. För det andra behöver den löpande översynen av taxonomin inriktas på att minska osäkerheten och tolkningsutrymmet. Att leva upp till den redan mycket tuffa EU-lagstiftningen bör vara måttstocken för alla fossilfria tekniker.

Detta alltså enligt Anton Steen.

På Svebio, som företräder bioenergiföretagen i Sverige, ger vd:n Gustav Melin EU-kommissionens delegerade akt ”underkänt på flera punkter”.

”Enligt kommissionen är det hållbart att tillverka utrustning för solenergi och vindkraft, men bioenergiteknik nämns inte alls. Kommissionen motarbetar biodrivmedel och fordon som kan drivas med biodrivmedel. Den vill ha ett orimligt byråkratiskt regelverk med klimatplaner även för små enskilda skogsägare”, säger Gustav Melin.

Han pekar på uppenbara motsägelser i dokumentet:

Krav på nollutsläpp vid avgasröret från 2026 för alla bilar och huvuddelen av andra fordon innebär att bara elektrifiering och vätgas godkänns som hållbar teknik. Tillverkning av biodrivmedel och biogas inkluderas i taxonomin, men den verksamheten blir på sikt meningslös om det inte produceras några nya fordon som kan använda dessa förnybara drivmedel.

Biodrivmedel får heller inte tillverkas av åkergrödor som kan ätas av djur eller människor (food & feed). Detta trots att etanol och rapsdiesel är godkända i EU:s förnybartdirektiv, om man uppfyller direktivets hållbarhetskriterier.

”I fråga om el- och värmeproduktion från biobränslen är slutversionen en förbättring jämfört med tidigare utkast, men det går fortfarande utöver det som medlemsländerna tidigare enats om, exempelvis med förslag om rapportering från mindre värmeverk och retroaktivt verkande krav på klimatprestanda.”

”Vi ifrågasätter om taxonomin är rätt metod att styra klimatpolitiken i EU. Att upprätta ett regelverk som skiljer på hållbara och icke hållbara lösningar ger utrymme både för fritt tyckande och lobbying från olika branscher, företag och medlemsländer. Enligt Svebios uppfattning är det bättre att styra med koldioxidskatter, utsläppshandel och miljölagstiftning, och sedan lämna till finansmarknadens aktörer att verka på en fri finansmarknad utan politiska pekpinnar”, säger Gustav Melin.

Även Energiföretagens Carl Berglöf underkänner EU-kommissionens dokument.

”Vi ser samma problem i slutversionen som i det utkast som lades fram i fjol. Till exempel genom att det går längre än befintlig lagstiftning och skapar en dubbel standard. Inom vattenkraften ställer de nya kriterierna allt på ända genom att vi redan har en nationell plan för miljöanpassning av vattendragen. Med det här som en lag skulle vi få sämre miljöåtgärder till ett högre pris.”

Positivt i EU:s slutversion, säger Carl Berglöf, är att bioenergin inte längre, som i utkastet, ges status som en övergångslösning. Men också här ges kriterier som går utöver gällande lagstiftning.

”Det här räcker som grund för att rösta ned den delegerade akten. I den här versionen bryter den uppenbart mot Lissabonfördraget, artikel 290, som klargör att en delegerad akt bara får innebära icke väsentliga tillägg till en antagen förordning. Här är det fråga om väsentliga förändringar.”

Enligt den nämnda artikel 290 kan en delegerad akt, när den väl fått sin utformning, inte längre ändras, men kan däremot avvisas av antingen Europeiska rådet eller Europaparlamentet. I rådet krävs kvalificerad majoritet (antingen stöd av minst 55 procent av medlemsstaterna eller av stater med 65 procent av EU:s befolkning). I parlamentet räcker det med enkel majoritet.

”Jag menar att det även bör finnas på bordet att EU-kommissionen fråntas sitt mandat i den här frågan. Trots att man påtalat för kommissionen att den inte kan införa väsentliga förändringar i en förordning, har kommissionen återkommit med just sådana väsentliga förändringar. Det bästa för kommissionens trovärdighet skulle vara ett omtag av hela processen, och då så att alla tekniker hanterades i samma process”, säger Carl Berglöf.

På Energiföretagens finländska systerorganisation uttrycker sig vd:n Jukka Leskelä i samma riktning, om också mer inlindat:

”För energibranschen är det viktigt att alla utsläppsfria energikällor har samma utgångspunkt vid investeringar. Om vattenkraften och bioenergin får andra villkor än vind- och solkraften, och kärnkraften dessutom ses som en egen kategori, är det ett bakslag i klimatarbetet. Då riskerar vi att betydligt försvåra och fördyra arbetet för att få ned utsläppen.”

Jukka Leskelä nämner att kriterierna för vattenkraften nu blir beroende av tolkningar: ”Med det följer osäkerhet om hur kriterierna ska tolkas i praktiken.” Också han konstaterar att kommissionens kriterier för bioenergin står i konflikt med gällande lagstiftning. ”Och att kärnkraften och naturgasen ska genomgå en annan utvärdering än för övriga utsläppsfria eller energikällor äventyrar objektiviteten i bedömningsprocessen”, säger han i en officiell kommentar.

Till sist ytterligare tre frågor till Fortums Anton Steen och Kjell Andersson, som tillsammans med Gustav Melin är talesman för Svebio.

EU-kommissionens upplägg, att man inte hanterar energislagen parallellt, är det till fördel för en rättvis och objektiv process?

Anton Steen: ”Det är svårt att säga vem som gynnas. Vår bedömning har varit att alla kraftslag bör hanteras tillsammans i en helhet. Det är redan till största delen politiska bedömningar som präglar kraven, och att bryta ut enskilda kraftslag innebär sannolikt en ännu mer politiserad process, präglad av kohandel snarare än vetenskapliga bedömningar. Helt klart sedan tidigare är att vind och sol har en gynnad status, eftersom de är undantagna de särkrav som till exempel vattenkraften har.”

Kjell Andersson: ”Jag tror att idén om att kunna ange ’svart och vitt’ – hållbart och icke hållbart – är fel i grunden. Det finns mycket gråzoner och övergångslösningar, och även de förnybara systemen kräver insatser av metaller och annat. Det är bättre att styra med koldioxidskatter och utsläppshandel och miljölagstiftning och sedan låta marknaden hitta lösningar utan politiska pekpinnar.”

EU-kommissionen hänvisar till att den bygger sina kriterier på robust vetenskaplig evidens. Men forskarna är uppenbart inte eniga. Hur ska man hantera den här aspekten?

Anton Steen: ”Det är ganska tydligt att det i grunden är en politisk process och inte en vetenskaplig. Till exempel har olika gränsvärden för en rad tekniker ändrats fram och tillbaka under processens gång. Inte för att vetenskapen har ändrats plötsligt, utan för att det är fråga om godtyckliga gränsvärden och för att det politiska trycket har varit stort. Kommissionen har kontinuerligt gjort eftergifter.”

Kjell Andersson: ”Det är ett bevis på att man inte kan göra upp en politiskt fastställd lista på gott och ont. Man föreslår också i anslutning till den europeiska klimatlagen ett vetenskapligt råd, ungefär som vårt klimatpolitiska råd, i tron att det finns ’en ren vetenskap’ som kan tala om för politikerna vad som är sant och falskt. Vetenskapen är naturligtvis ense om mycket, och i de fallen blir det knappast heller någon politisk oenighet. Men i alla de frågor där man inte är ense finns det också utrymme för politisk oenighet. Bioenergi är ett bra exempel. Men det kan också gälla synen på vattenkraftens miljöpåverkan eller förvaring av utbränt kärnbränsle.”

Kan det här betraktas som en bra deal för Sverige och de svenska energiföretagen? Hur väl har den nordiska lobbyismen lyckats?

Anton Steen: ”Det är svårt att se detta som en bra deal för Sverige. I dagsläget är statusen för mer än 80 procent av den svenska elproduktionen osäker. Att vårt fossilfria elsystem – något vi är stolta över i Sverige – inte entydigt kvalar in som hållbart tror vi många är förvånade över. Den bild som bland annat Dagens Nyheter har försökt måla de senaste dagarna, att taxonomin skulle vara en lobbyprodukt från skogsindustrin och energiindustrin, är mycket svår att förstå. Tvärtom är industrin kraftigt underrepresenterad i processen. I den plattform som ger kommissionen råd finns 20 miljöorganisationer men bara två energibolag. Mest framgångsrik har nog finansbranschen varit som har funnits med i hela processen.”

Kjell Andersson: ”Vi har kommit en bit på vägen och avvärjt några av de värsta punkterna. Men i fråga om kraven på klimatplaner för enskilda skogsägare och restriktionerna för biodrivmedel är det fortfarande illa ställt.”