Våren efter den borgerliga valsegerns höst sveper en vänstervåg över Sverige. Marknader attackeras. ”Avreglering” har blivit en skällsord. Ansträngningarna att minska statens utgifter angrips av Svenska Kyrkan såsom fördömda av Gud själv. Företag inom skola och vård framställs som fiender till välfärden, trots att de kan visa lägre kostnad än kommuner och landsting. I landets största tidning, Aftonbladet, publiceras bilder på framgångsrika entreprenörer som vore de efterlysta brottslingar. Håkan Julholt ägnade större delen av sitt installationstal till att angripa marknadsekonomin.
Medierna har inte bidragit till att förklara bakomliggande orsaker
Våra massmedier hänger gärna på den nya vågen, naturligt nog eftersom en majoritet av journalistkåren befinner sig till vänster även om Socialdemokraterna. Medborgarnas irritation över höjda elpriser har blivit både en symbol för och en orsak till växande misstro inför marknadslösningar. Relationen förstärks av tidningar som i november varje år larmar om höga elpriser. Bovarna i medieskildringen är de stora energibolagen samt elmarknadens avreglering. I övriga Europa uppfattas avregleringen och den nordiska elbörsen tvärtom som en stor framgång.
Svenska medier har inte hjälpt allmänheten att förstå att bakom senare års högre elpriser ligger framför allt medvetna politiska beslut om skatter samt ”klimatpolitik”. Före skatt har svenska konsumenter alltjämt ett av Europas lägsta elpriser. Efter skatt hamnar vi nu bland de högre.
Bara hälften av priset på elräkningen går till elproducenter, eldistributörer och elhandlare. Andra halvan utgörs av tre komponenter som är rent politiskt beslutande:
1. En elskatt på 28,3 öre/kWh plus en moms på ytterligare 7 öre/kWh.
2. Krav på elcertifikat, för att främja vindkraften, med en konsumentpriseffekt på cirka 3 öre/kWh.
3. Utsläppsrätter, som i en studie för de stora fackförbunden beräknas ge en priseffekt på minst 10 öre/kWh.
Detta är i själva verket en underskattning av skatte- och regleringseffekterna på elpriset. Riksdagen har också infört en effektskatt på vattenkraft och kärnkraft, alltså en skatt baserad redan på existensen av produktionskapaciteten – någon av de märkligaste som konstruerats i skatteväg. I vårpropositionen 2011 vill nu regeringen höja denna skatt med 500 miljoner kronor på vattenkraften och med 1 miljard på kärnkraften.
Priset på elcertifikaten måste höjas drastiskt, och påtvingas elbolag, om det ska finnas någon chans att närma sig regeringens mål att Sverige ska öka vindkraften från 2,5 TWh idag till 30 TWh år 2020, en makalös expansion. Detta gigantiska vindkraftprogram kräver i sin tur extra stora investeringar i kraftnätets sidogrenar, något som avspeglas i höjda nätavgifter.
30 år av politisk röra i kärnkraftspolitiken
Av helstatliga Vattenfall begär staten som ägare en utdelning på 6,5 miljarder kronor för 2010. Staten har som ägare satt företagets höga avkastningskrav, 15 procent på eget kapital.
Staten har vidare lagt ned två av våra kärnkraftverk, i Barsebäck. Kalla vintrar efter regnfattiga höstar märks det i den svenska elbalansen. 30 år av politisk röra i kärnkraftspolitiken har vidare bidragit till den låga utnyttjandegraden i kärnkraftverken, bland annat genom nedlagda ingenjörsutbildningar. Om de svenska verken haft samma höga utnyttjande som de finska skulle de 2010 ha gett 74 TWh el istället för 55, som det nu blev. Bara den skillnaden är lika stor som åtta gånger all vindkraft i Sverige.
Sedan 1996 har skatten på el ökat mer än dubbelt så mycket som elpriset. Detta trots att den svenska elen produceras klimatrent och övergången till mer el – även för bilar – är önskvärt. För övrigt är lågt pris inte kriteriet på en lyckosam avreglering. Ett korrekt pris speglar tillgång och efterfrågan. Priset på en marknad signalerar var det finns utrymme för utbyggd kapacitet och ger incitament för investeringar.
Allmänheten verkar okunnig om de verkliga orsakerna bakom vad de ser på elräkningen. De politiska partierna har inget intresse av att berätta sanningen. Antingen är de aktivister för en irrationell energipolitik eller så älskar de miljardintäkterna skatterna ger. Men sanningen bör fram.
Hans Bergström
Docent i Statsvetenskap och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter
————————–
Not: Artikeln är även publicerad i Sunt Förnuft-tidskrift om samhällsekonomi och skatt som ges ut av Skattebetalarna.
5 Kommentarer
5 Kommentarer
Gunnar Ålfors
15 augusti, 2011: 8:14 e mKunde inte detta få bredare spridning. Statens enorma del av elpengarna borde observeras mucket mer. De flesta har ingen aning om detta.
SvaraRobert Rosén
22 juli, 2011: 12:10 f mEn mycket bra text! Det är obegripligt att inte politikernas ansvar lyfts fram. Jösses, vi betalar moms på skatten!
SvaraGunnar Ålfors
7 juli, 2011: 5:12 e mVäldigt bra skrivet. Tänk om fler kunde sätta sig in i hur elmarknaden fungerar innan de tycker till om den
SvaraCarl Wiberg
7 juni, 2011: 10:51 e mMedias inlägg har bäddat för en oförstående elkraftkonsument i det att implicita attacker mot fria marknadsekonomin gått via elpriserna. Om media verkligen ville upplysa konsumenten om att elmarknaden fungerar exakt som alla fria marknader där homogena (dvs hyfsat jämförbara) varor ut- och an- bjuds i förhållande till ”supply & demand” enligt principen att varje tillverkad vara av förbrukaren måste ersättas med minst förorsakad kostnad för tillverkaren, dvs marginalkostnad, vore det enkelt för envar att inse att sista efterfrågad vara erhålls av köparen till självkostnadspris, eller med andra ord utan vinst för den tillverkare som kommer ifråga för denna sista tillverkningsefterfrågade styck vara. Vinst får producenterna på de dessförinnan tillverkade stycke-enheterna när ”snittstyckepriset ligger under marginalkostnadspriset” och de som har de lägsta totalstycke-tillverkningskostnaderna, som t.ex vattenkraftbaserad elkraft, konkurrerar då ut t.ex kostsammare kolbaserad dito, helt i linje med vad vi önskar, dvs bästa produktionslag vinner. Tyvärr, för svenska konsumenter, så är vattenkraften i stora delar bortsåld utomlands, men i debatten betraktas den sorgligt nog ändå som fortfarande ”vår egen” billiga elkraft, men vi kan ju inte kräva att utlänningar som köpt avstår dess goda avkastning. Skulle sist tillverkad stycke vara regleras ned till en sorts ”medelpris” lägre än marginalkostnaden, vill ingen producent tillverka den, och konsumenten får inte antalet varor som önskas med mindre än att producenterna med kommando tvingas eller via subventioner lockas producera men ett t.ex medelpris plus skatterna som finansierar subventioner ger samma belopp som om produktionen ersatts med pris-principen vi redan har i fria marknadsekonomin, dvs medelst marginalkostnadsersättning. Genom att bolagen konkurrerar minskar gapet mellan marginal- och t.ex medelpris och hela marknaden effektiviseras. I mjölkaffären betalar vi över tid sett hyfsat stabilt pris, då ju mjölk kan lagras, men surnade mjölken ögonblickligen, dvs var omöjlig att lagra liksom elektroner är, så skulle vi få se på mjölkpris-spikar runt kvällsmiddagstid varje dag likt elen under extremt kalla vinterdagar varje år, vars extrema peak-priser upptar debatten när det årliga genomsnittspriset väl rimligen borde vara det som debatteras. Allt handlar egentligen i debatten om vi skall betala för vår egen elkraftförbrukning eller om elströmmen liksom vård, skola & omsorg samt nattväktarstat borde betalas med kollektiva medel och som i exemplen då ses som en medborgerlig rättighet.
SvaraGunnar Ålfors
31 maj, 2011: 5:39 e mMycket bra. Sorgligt att dessa sanningar inte komunicerats. Svenska elbetalare är sorgligt dåligt informerade om bakgrunden till priserna.
SvaraLiksom de är vad gäller den enormt starka kopplingen till elmarknaderna utanför Sverige som mycket långt ifrån är en isolerade el-ö. Starka förbindelser till omvärlden. Flernationella elbörser som dessutom interagerar gör att elpriserna är internationella och helt dominerade av två saker. Det internationella som är fast kopplad till kolkondenskostnade och de enormt stora svenska, politiska påslagen.