Det är dags att elnätsregleringen tar sin utgångspunkt i vad kunderna vill ha och vad de är beredda att betala för, menar professor Magnus Söderberg. I ett pågående forskningsprojekt framkommer att den svenska elnätsregleringen inte ens tillgodoser hälften av de konkreta behov som elnätskunderna har, skriver han.

Eftersom elnätsföretag är naturliga monopol har Energimarknadsinspektionen (Ei) fått till uppgift att säkerställa att kunderna får den kvalité som är rimlig och att de inte betalar mer än vad som är skäligt för den kvalitén. Nuvarande reglering antar att elnätskunderna bryr sig om två saker: pris och leveranssäkerhet. Pågående forskning visar att de prestationsmåtten är relevanta, men de förklarar endast 40% av variationen i kundernas konkreta prisvärdhet. Kunderna värdesätter också flera andra kvalitetsattribut, t.ex. personalens pålitlighet och tillgänglighet. Eftersom Ei:s reglering inte innehåller sådana faktorer har heller inte elnätsbolagen några incitament att tillhandahålla personal som är pålitlig och tillgänglig – det kostar nämligen pengar.

Tyvärr är detta bara ett i raden av många brister i den svenska elnätregleringen. Sedan avregleringen av elmarknaden i mitten av 1990-talet har elnätbolag och deras kunder fått stå ut med:

– ett kortsiktigt experimenterande av regleringsmetoder,
– flera utdragna domstolsprocesser som i nästan samtliga fall slutat med att Ei fått hemläxa
– för lite strategiskt utvecklingsarbete och obefintligt samarbete med akademin
– användandet av modeller och metoder som inte har bidragit till den övergripande måluppfyllelsen och
– en onödigt omfattande regelbörda för en stor del av nätföretagen.

Som grädde på moset har de svenska elnätspriserna ökat mer än i andra jämförbara länder under det senaste decenniet.

Ska man försöka sig på att rangordna ovanstående problem är det särskilt problematiskt att tillfredsställandet av kundernas behov och önskemål inte utgör ett centralt regleringsmål. Att införa ett sådant mål garanterar dock inte att målet verkligen uppfylls. Räcker det att Ei definierar vilka arbetsprocesser nätföretagen skall använda, eller behövs en mer sofistikerad incitamentsstruktur som belönar dem som levererar hög kundnytta? Enligt ett domslut i EU för drygt två år sedan kommer nationella regleringsmyndigheter inom energiområdet få större inflytande över den regleringsprocess som tillämpas i respektive medlemsland. Det innebär att Ei nu har ett gyllene tillfälle att utveckla en reglering som bättre harmonierar med kundernas behov.

I kommittédirektivet till en pågående utredning uttryckts också kravet att elnätskundernas intresse ska tas tillvara vid utformning av regleringen. Direktivet föreslår att kundernas inflytande kan öka genom att de ges rätt att överklaga Ei:s beslut, en rätt som nätföretagen redan har. En sådan förändring hade med stor sannolikhet bidragit till en mer reaktiv reglering, med ökade kostnader och längre beslutsprocesser som följd. Dessutom är det osannolikt att kunder i allmänhet hade betraktat en så genomgripande intervention som rimlig för att lösa de problem som är aktuella. Lösningen måste snarare vara proaktiv och incitamentsbaserad.

Mitt förslag är att Ei inför varje ny regleringsperiod genomför en undersökning som mäter kundernas upplevda prisvärdhet. De mätningarna kan ligga till grund för en justering av intäktstaket där de nät som presterar bäst (sämst) få ett extra (reducerat) intäktsutrymme. En sådan reglering skulle ge kunderna ett större och mer ändamålsenligt inflytande över regleringen, utan att de behöver initiera juridiska processer. Dessutom hade nätbolagen fått mer stabila och förutsägbara spelregler. En kunddriven reglering skulle dessutom skapa villkor som bättre stämmer överens med de som råder på en konkurrensutsatt marknad – något som ofta anges som ett grundläggande mål med monopolreglering.

Vad än Ei gör från och med nu bör de sluta med vanan att kasta hela branschen från en regleringsprincip till en annan. Om en prisvärdhetskomponent introduceras bör den först testas på en mindre grupp nätföretag. Den gruppen kan vara alla kundkooperativ, och eventuellt små kommunala företag, och utvärderingen bör omfatta åtminstone en hel regleringsperiod.

***

Foto: Svenska kraftnät