Ett centralt syfte för en sektorsansvarig myndighet är att vara en del av rikets immunförsvar mot dåliga beslut. Det innebär, säger Gustav Boëthius, att myndigheten aktivt ska söka efter relevant information, bistå Sverige med objektiva analyser och ogenerat redogöra för tekniska sakförhållanden. Men i dessa avseenden har Energimyndigheten, anser han, brustit på ett skandalöst sätt.
Uppdatering 28 april: Energimyndigheten bemöter kritiken (längst ner).
Ett inslag i Gustav Boëthius bok Ledningen är Energimyndighetens sätt att agera och inte agera i centrala frågor. Bilden blir att myndigheten långvarigt marinerats av en politisk agenda med effekt att detta skadat Sveriges energiförsörjning, i stället för att förstärka den. Här ett par exempel som beskrivs mer utförligt i boken.
Det första exemplet – som många av Second Opinions läsare lär ha stött på tidigare – gavs kort efter Gustav Boëthius tillträde på Energimyndigheten. Den 8 februari 2019 inkom en remiss från Regeringskansliet rörande ett antal föreslagna energiskattehöjningar. Den fullständiga rubriken var ”Remiss av promemorian Höjd energiskatt och koldioxidskatt på bränslen vid viss användning samt höjd skatt på kemikalier och elektronik”.
Lagförslaget möttes i energibranschen av skarp kritik, men skattehöjningen genomfördes ändå i kraft av den dåvarande riksdagsmajoriteten med följd att ett antal kraftvärmeanläggningar av lönsamhetsskäl stängdes. Särskilt i Stockholm och Malmö ledde det till de beryktade politiska utryckningarna från energiminister Anders Ygemans sida, något som bland annat Second Opinion rapporterade om 2019-2020.
Remisstiden var extremt kort. Ansvaret för att utforma Energimyndighetens remissutlåtande i saken föll på avdelningen för systemanalys. Det yttrande som sedan skickades till Regeringskansliet var enligt Gustav Boëthius iögonfallande på flera vis:
”För det första gavs handläggaruppdraget till en person som tidigare hade agerat i en ledande roll inom Miljöpartiet. Denna handläggare skrev alltså Sveriges expertmyndighets formella remissvar i en politiskt ytterst kontroversiell miljöfråga.”
För att undvika misstanken om jäv borde ledningen enligt Gustav Boëthius ha sett till att ärendet hade lottats på någon annan handläggare. Men samtidigt fanns här ett allvarligare fel:
”Energimyndighetens uppdrag är att verka för ett energisystem som uppfyller tre kriterier: ekologisk hållbarhet, konkurrenskraft och försörjningstrygghet. Det var givetvis helt i sin ordning att Energimyndighetens yttrande kommenterade lagförslagets miljömeriter, men dessa utgjorde endast en tredjedel av de aspekter som myndigheten skulle väga in, när den formellt uttalade sig om lagändringar med så omfattande verkan på Sveriges energisystem.”
Frågorna om konkurrenskraft och försörjningstrygghet lyftes aldrig i vare sig yttrandetexten eller inom ärendets bredare handläggning.
”På enheten för trygg energiförsörjning, där jag själv arbetade, fanns en medvetenhet om att skatterna skulle försämra försörjningstryggheten för el, särskilt i södra Sverige. Men denna oro reflekteras inte i Energimyndighetens svar. Allvarligare än så: ingen på vår enhet blev någonsin ombedd att analysera frågan”, säger Gustav Boëthius.
Bakgrunden till regeringsförslaget var den politiska situationen efter valet i september 2018. Som känt tog det lång tid för Stefan Löfven att bilda Socialdemokraternas andra koalitionsregering med Miljöpartiet, den förhandling som först efter fyra månader mynnade ut i Januariavtalet. Avtalet sträckte sig över ett antal politikområden, som energi och klimat, och skulle skyndsamt genomföras.
I Energimyndighetens ärendehanteringssystem finns i saken bara två dokument registrerade: remissen och remissvaret, enligt Gustav Boëthius.
”Där finns inte den ordinarie rekvisitan man kan förvänta sig i sådana här fall: inget föredragnings-PM, ingen konsekvensanalys, inga Excel-beräkningar, inga minnesanteckningar från samtal med berörda företag som Eon eller Göteborg Energi, ingen ansats till samordning med andra myndigheter eller intressenter. Remissvaret skrevs alltså på frihand”, berättar han i sin bok.
Han tillägger att handläggaren inte kan klandras för skrivelsen.
”Hon gjorde bara det jobb som ledningen hade bett henne göra. De som ska klandras är i stället ledningen – det var nämligen dennas beslut att inte göra en full analys av lagförslaget.”
”Det är inte förbjudet att tänka fel, men det är absolut klandervärt att inte tänka alls”, fortsätter Gustav Boëthius:
”Man kan bara spekulera i motiven för ledningens agerande, men sannolikt är det inte mer komplicerat än att den politiska beställaren inte ville ha någon kritik från expertmyndigheten i denna sak. Sverige hade varit utan regering i fyra månader, och nu var det viktigt att avtalet genomfördes utan onödiga fördröjningar. Miljöpartiet behövde blidkas, och regeringsbildningen stabiliserades på elsystemets bekostnad.”
Gustav Boëthius chef på enheten för försörjningstrygghet informerades aldrig om beslutet. Chefen i fråga fick reda på det hela först någon vecka senare och reagerade på tillvägagångssättet med en ironisk kommentar: ”Man brukar skratta åt Naturvårdverket, men den här myndigheten är minst lika politiserad. Det sitter i väggarna.”
Det andra exemplet ur boken gäller frågan om gasförsörjning som skulle kunna komplettera det rör som från Danmark fyller på det västsvenska gasnätet. Ett givet alternativ skulle vara en mottagningsterminal för LNG, flytande naturgas, på en geografiskt närliggande plats.
Sedan länge låg en ansökan från transmissionsnätoperatören Swedegas om koncession för en LNG-terminal i Skarvikshamnen i Göteborg för behandling. Redan 2010 hade Energimyndigheten i ett remissvar yttrat sig om hamnens uppenbara försörjningstrygghetsfördelar. Mot slutet av årtiondet, när det politiska motståndet mot fossil gas hade växt, fokuserade Swedegas sina budskap på byggets miljöfördelar, som då främst avsåg ersättning av fartygens oljebaserade bränslen till metan.
Ännu våren 2019 var man på Swedegas optimistisk. Men så i oktober det året meddelade Regeringskansliet att tillstånd av miljöskäl inte skulle ges. Energimyndighetens kollegor i Danmark, väl medvetna om den prekära svenska försörjningssituationen, begrep ingenting. ”Det där var politik” konstaterade Gustav Boëthius i ett möte med de förbluffade danska kollegorna.
I samtal med sin chef föreslog han att Sverige skulle följa Finlands exempel. I beredskapssyfte hade man där skaffat några portabla LNG-förgasare som skulle kunna kopplas in mot viktiga kunder, om Finland av någon anledning blev av med gasen från Ryssland. De här förgasarna kunde köpas på den öppna marknaden.
Inget hände emellertid i saken förrän en dag i mars 2022. Miljöpartiet hade då lämnat regeringen, och Rysslands krig mot Ukraina gav ett akut skäl att företa sig något. Av Energimyndighetens generaldirektör Robert Andrén fick Gustav Boëthius några frågor om gassituationen.
”Jag har fått en indikation från högsta nivå, sa Robert när min snabba redogörelse var slut. Om man skulle inkomma med en ny koncessionsansökan för en LNG-anslutning i Göteborg i dag, så skulle den godkännas”, enligt Gustav Boëthius referat i boken.
Han framförde detta nya budskap till Swedegas. Man var där emellertid inte längre så pigg på projektet. Det var inte säkert att det nu längre gick att få till ett businesscase i saken.
Gustav Boëthius gör en jämförelse med Finland och Estland: ”Gemensamt och i mycket snabb ordning efter krigsutbrottet kom de överens om att hyra in en terminal för LNG, placerad i Ingå, strax väster om Helsingfors. Ett fartyg konstruerat för att årligen kunna frakta 35 TWh gas städslades för en tioårsperiod till det facila priset av 460 miljoner euro.”
Anskaffningen motiverades av Riku Huttunen, överdirektör för energiavdelningen vid det finländska Arbets- och näringsministeriet, med att den var ”oundviklig och extremt brådskande i det nuvarande världsläget”.
I slutkapitlet i boken konstaterar Gustav Boëthius att den storskaliga förbrukningen av rörbunden metan till skillnad från de flesta andra energislag bygger på internationella avtal. Det innebär att regeringen bär det yttersta ansvaret för hur Sveriges gasförsörjning utvecklas.
”Jag hoppas innerligt att all politisk pajkastning avslutas. Alla regeringar sedan Olof Palme har haft frågor kring det västsvenska gasnätet på sitt bord. Ingen går fri. Som svensk medborgare förväntar jag mig att ett seriöst och blocköverskridande gasarbete genast sätts i gång, ett arbete som slutligt lyfter fram gasförsörjningsfrågan ur Energimyndighetens mörkaste vrår.”
Han tillägger att de politiska ledarnas beslut aldrig kan vara bättre än den information som de grundas på.
”På denna punkt bör skarp kritik riktas mot Energimyndigheten. Miljöpartiet hade knappast motsatt sig LNG-hamnen i Göteborg om man hade förstått dess backup-roll, men den informationen gav aldrig Energimyndigheten. Tvärtom verkar man genom åren ha ansträngt sig för att minimera dokumentationen gällande gasen. Myndigheten brydde sig aldrig ens om att göra en inventering av Sveriges gasberoende produktion, tills jag tog tag i det jobbet våren 2021.”
Gustav Boëthius anser att detta är en skandal:
”Den sektorsansvariga myndigheten för energiförsörjningen ska aktivt söka efter relevant information, bistå Sverige med objektiva analyser och ogenerat redogöra för tekniska sakförhållanden. Ett centralt syfte för myndigheten är att vara en del av rikets immunförsvar mot dåliga beslut.”
”Sedan ett decennium har Energimyndigheten kvartalsvis fakturerat de västsvenska gaskunderna en särskild försörjningstrygghetsavgift som har uppgått till ett antal miljoner kronor om året. Det är min starka uppfattning att man inte har fått valuta för de pengarna”, säger Gustav Boëthius.
***
Energimyndigheten kommenterar:
Boëthius lyfter bra och insiktsfulla saker om gasens roll i ett europeiskt och nationellt perspektiv, och likaså kring vilka svagheter och sårbarheter som funnits i den europeiska gasförsörjningen. Hans konstaterande att gasförsörjningen tidigare inte varit så högt prioriterat för svenska myndigheter, är korrekt. Men Rysslands krig mot Ukraina och de strypta gasflödena från Ryssland till EU satte gasen på kartan på ett nytt sätt för stora delar av samhällets aktörer, och samband som tidigare inte uppmärksammats eller bedömts som centrala hamnade snabbt i blickfånget för i princip alla.
Men en sak är viktig att tydliggöra. Den mest allvarliga och även övergripande kritiken är påståendet om att Energimyndigheten inte skulle ha fört vidare viktig information om gasförsörjningens roll för svensk vatten- och livsmedelsproduktion till den politiska ledningen. Det stämmer inte alls. Den säkerhetsklassade informationen har utifrån relevans och lämplighet förts vidare till regeringskansliet, riksdagsutskott och även flera andra berörda myndigheter och ansvariga systemoperatörer, men i sammanhang och via kanaler där Boëthius inte medverkade.
Vi har yttrandefrihet i Sverige och man får skriva böcker om nästan vad som helst. Det är en viktig del av vår demokrati. Även om böckerna innehåller ogrundade påståenden. Men eftersom kritiken i boken till stor del berör säkerhets- och sekretessklassat material, varken vill eller kan vi gå in på detaljer.
3 Kommentarer
Det ger ett visst hopp att energisektorn och de viktiga myndigheterna nu börjar göra sitt jobb utifrån landets intressen.
Vi har haft aktivister att leda landet alltför länge. Ända sedan folkkampanjens tid.
Politiker och tjänstemän sa och gjorde förr det som behövdes.
Numera säger och gör man det som låter bra.
Konsekvenserna är förödande.
Tydligen samma gäng av politiska förrädare på gasfronten som när det gäller elenergiförsörjningen.
Fläska på med destruktiv symbolpolitik och nonchalant okunskap. Kosta vad det kosta vill för Sveriges säkerhet och försörjningstrygghet.
När kommer revolutionen?
Jag instämmer till fullo i Gustav Boethius kritik av Energimyndigheten. Jag anser även att Energimyndighetens svar är det man kan förvänta sig av en byråkrati. Att gömma sig bakom hemligstämpeln. Det hade varit fullt möjligt att, utan att röja någon hemlig uppgift alls, rättframt beskriva vad som verkligen har hänt och varför och på den grunden idka åtminstone ett uns av självkritik. Ett sådant agerande hade varit till fördel för Sveriges energiberedskap. Vilket skulle ge respekt till verksledningen.
Det största problemet med detta är att det skulle bryta med de vanligaste inställningarna hos byråkrater. En är att en byråkrat aldrig kan ha fel. En annan är att något helt oförutsebart har hänt som ingen hade kunnat förutse. Här är det risken för avbrott som inte hade kunnat förutses, inte kriget i Ukraina som verksledningen vill få oss att tro. Hur kan man inte förutse att det kan bli avbrott på en ledning av någon orsak alls? Gustav Boethius insåg både att det självklart kan bli avbrott på en ledning och att beredskapsåtgärder måste till därför att konsekvenserna av ett avbrott skulle bli förödande. Hur kan en verksledning inte ens förstå detta när det påtalas?
Energimyndigheten har blottat en grav inkompetens och uppträtt på ett klandervärt sätt genom att med uppsåt ha misskött både sitt uppdrag och genom att inte heller ta ansvar för detta i efterhand med följd att verksamheten skall kunna fortgå som hittills med ödesdigra skador på Sveriges energiberedskap.
Jag som skriver detta ser mig som en av Gustav Boethius direkta företrädare i ämbetet. Då, på 1970 och 1980-talen var fokusfrågorna för mig bl.a. förberedelser för bränsleransonering av olja, kol och stadsgas, snabb omställning från olja inom uppvärmningssektorns delsektorer till inhemska bränslen inkl. skogsindustrins och virkesmätningens roll, omställning av sågverken till bränsleproduktion och bygghandelns inlemmande i försäljningsledet av brännved till småhus samt därutöver samordningen mellan el- och bränsleberedskapen.
Efter det stora elavbrottet den 27 december 1983 fick jag uppdraget att föreslå hur Ö-driften skulle kunna realiseras för såväl kraftvärme som vattenkraft m.m. När jag lämnade mitt förslag till departementet fick jag svar med innebörd att regeringen inte hade för avsikt att satsa en krona på den saken. Vilket resulterade i att jag gick direkt till den dåvarande generaldirektören och sade upp mig. Sedan dess har ingenting hänt förrän efter försöket, att i okunskap på ministernivå, ta död på kraftvärmen genom att göra denna olönsam genom ökad beskattning. Ett misstag som fick Anders Ygeman att snabbt skaka fram 100 miljoner kr till Fortum för Ö-driftförberedelser för kraftvärmeverket i Värtan. Av beredskapsmedel. Redan 35 år efter det att regeringen kunde ha avsatt medel för Ö-driftförmåga i enlighet med förslagen som kom fram efter det stora elavbrottet den 27 december 1983. Har Sverige någonsin haft en energiminister med mer än ytliga kunskaper om energisystem? Att det behövs två hål i väggen synes tillhöra en etablerad kunskap då den förr trummades in av regeringens eget kraftbolag. Att kunna skilja på en kW och en kWh har jag konstaterat vara en överkurs.
Jag är stolt över att ha en sådan efterträdare som Gustav Boethius. Jag agerade på samma sätt som Gustav Boethius i ett likartat ärende som Gustavs. Ett ärende som jag uppmärksammades på utifrån. Med den skillnaden att verksledningen både förstod och uppskattade det jag gjorde.
En kvarstående fråga finns nu som behöver besvaras? Finns det något skäl för den nuvarande regeringen att inte städa upp i Energimyndighetens verksledning? Det finns ju nu en tydlig kandidat till generaldirektörsposten.