Annika Helker Lundström, vd för Svensk Vindenergi, tycker att Marian Radetzkis och Jonny Fagerströms inlägg på Second Opinion förvirrar mer än det tillför. Dessutom missar de viktiga aspekter, menar hon.

Debatten om vindkraftens kostnader har varit intensiv sedan Timbro presenterade sin kreativa kalkyl i förra veckan, där tre olika aktörers kostnadsuppskattningar fick ligga till grund för ett genomsnitt som slogs fast som vindkraftens påstådda kostnader – 215 miljarder kronor. Den uppgift som främst drev upp genomsnittet hämtades från Marian Radetzki och Jonny Fagerström, 300 miljarder kronor.  Nu konstaterar dock Radetzki och Fagerström (Second Opinion 29/10) att Timbros genomsnittliga siffra är korrekt: ”Den kostnad om cirka 200 miljarder kronor som Timbro presenterar i dagsläget ligger rätt enligt vår uppfattning”. Det betyder alltså att Radetzki och Fagerström inte längre står bakom sin tidigare beräkning om 300 miljarder kronor, vilket betyder att Timbro inte längre kan påstå att de tre siffrorna i genomsnitt blir 215 miljarder kronor. 

Enligt Timbros kalkylmodell skulle det nya snittet hamna på runt 170-185 miljarder (beroende på om Timbro väljer att fortsätta att dubbelräkna kostnaderna för nätförstärkning). I sitt inlägg spär Fagerström och Radetzki dessutom på förvirringen genom att först påstå att Timbro har rätt i att 30 TWh vindkraft skulle kosta ”ca 200 miljarder”, för att därefter skriva att kostnaderna blir högre om ambitionen för den förnybara elen ökar: ”då stiger också kostnaden återigen mot 300 miljarder kronor till år 2035”.  Förvirringen är total. Vid vilken ambitionsnivå är det skribenterna menar att kostnaden stiger till 300 miljarder?

Såväl Timbro som Fagerström och Radetzki missar dock det väsentliga för Sveriges elkonsumenter – vad den slutliga elräkningen hamnar på. Energimyndigheten har nyligen visat att konsumenterna sammantaget får en lägre elräkning om ambitionen för den förnybara elen höjs med 15 TWh till 2020. Energimyndigheten jämför olika scenarier med ett basfall, som utgår från en gemensam svensk-norsk elcertifikatmarknad där den förnybara elproduktionen ska öka med 26,4 TWh mellan 2012 och 2020.

Om Sverige ensidigt ökar ambitionsnivån med ytterligare 15 TWh förnybar el fram till 2020 så stiger visserligen de svenska elkonsumenternas kostnader för elcertifikaten men, som Energimyndigheten skriver, ”den ökade elproduktionen kommer dock att pressa ner priserna på el och totalt sett kommer genomsnittskostnaden för elkunden att vara lägre” (under perioden 2012-2035). För den elintensiva industrin som inte omfattas av elcertifikatsystemet blir vinsten ännu större.

Om man utnyttjar EU:s samarbetsmekanismer så att andra länder är med och betalar för vindkraften blir vinsten större även för de svenska hushållen. Elcertifikatsystemet är ett teknikneutralt styrmedel där elproduktion från den billigaste och konkurrensmässigt starkaste förnybara energikällan byggs ut först. Anledningen att vindkraften nu byggs ut i snabb takt är att det är den billigaste förnybara tekniken som finns att tillgå. Om vi hade avstått från vindkraft hade elkundernas kostnader ökat eftersom alternativen har högre produktionskostnad per kilowattimme. Produktionskostnaden för vindel sjunker dessutom över tid, vilket avspeglas i sjunkande elcertifikatpriser.

Timbro och Fagerström/Radetzki bortser inte bara från den elprissänkande effekten och andra samhällsekonomiska vinster i form av ökad sysselsättning och regional tillväxt. De bortser också från det som framhålls i allianspartiernas energiöverenskommelse – att Sverige behöver ett tredje ben i elförsörjningen för att minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten. Utbyggnaden av vindkraft och annan förnybar el ökar konkurrensen på elmarknaden och ger möjligheter för den enskilde att äga sin egen elproduktion, vilket är en unik utveckling som ger konsumenten möjlighet till inflytande över elkostnaderna.