Om den planering som 2014 var på gång för ny kärnkraft hade fått fortsätta, kunde Sverige i år ha haft två nya kärnkraftsreaktorer i drift, säger Klas Roudén, som under sin tid på Svenska kraftnät inifrån och även därefter via personliga kanaler följt avvecklingsprocessen gällande den sydsvenska elförsörjningen.

Det var just så som saken under senare tid beskrivits – bland annat i Tidningen Näringslivet – att det sydsvenska elproblemet fick sin början med den politiska avvecklingen av Barsebäck, säger Klas Roudén, som ägnade sitt arbetsliv åt först Vattenfall, sedan Svenska kraftnät, tills han 2010 gick i pension.

Bild: Här i närheten av Ringhals 1-4 planerades nya kärnkraftsreaktorer. Foto: Vattenfall/Annika Örnborg.

”Oroliga men också kapitalstarka personer på den själländska östkusten gillade inte silhuetten av Barsebäck, och våra konflikträdda politiker fattade det ödesdigra beslutet om avveckling”, säger han.

Roudén beskriver hur man på 1970-talet inom klustret Malmö-Köpenhamn-Helsingör-Helsingborg allmänt såg fram emot bygget av Barsebäck. Två nya 400 kV-kablar byggdes mellan länderna. Till och med fjärrvärme planerades till en början från Barsebäck till Kongens by.

Sedan rullade det på på välkänt sätt. Barsebäck 1 stängdes 1999 och Barsebäck 2 2005.

Före det hann Sverige få sin senaste storstörning, den 23 september 2003, med spänningslöst elnät söder om en linje ungefär Varberg-Norrköping.

”Strax efteråt fick alla vi på Svenska kraftnät av vår generaldirektör via ett internt mejl meddelandet: nu skulle det byggas en ny förbindelse från Hallsberg ner till Skåne”, säger Klas Roudén.

”Själv trodde jag väl som många andra att det skulle handla om en ny kraftfull 400 kV växelströmsförbindelse (AC). Nej då, ganska snart därpå meddelades att det skulle bli en HVDC likströmslänk. Helt ok, alltså en HVDC Classic luftledning tänkte jag, sådana som tekniskt var väletablerade och som finns worldwide i länder som USA, Kanada, Brasilien, Sydafrika, Ryssland och Kina. Det visade sig emellertid handla om HVDC VSC (Voltage Source Converter) eller på Ludvikaspråk HVDC light. Sannolikt hade mycket lobbying i ärendet skett gentemot både regering och Svenska kraftnät.”

Specifikationer gjordes och en sluten statlig upphandling genomfördes med följd att franska Alstom fick leveransen. Prisskillnaden till ABB:s bud för HVDC-delen lär ha varit 290 miljoner kronor.

Klas Roudén sammanfattar de totala kostnaderna så här:

Den dåvarande projektbudgeten var på 2 miljarder kronor. Av det hade AC-delen från Hallsberg en projektbudget på 700 miljoner, vilket på grund av en tvåårig försening i det bygget kan bedömas ha inneburit 1 miljard som slutkostnad. Då hela förbindelsen Hallsberg-Hurva totalt kostade 7,3 miljarder kronor, blev slutkostnaden för HVDC-delen efter åtta års försening alltså ungefär 6,3 miljarder, drygt tre gångar dyrare än budgeterat.

”Var fanns riskvärderingen”, frågar Klas Roudén. ”ABB hade faktisk erfarenhet av denna nya teknik, medan det vara nada på den franska sidan. Totalbom i leverantörsvalet, anser jag. Om man hade valt den säkra HVDC Classic med luftledning, så hade Sydlänken varit i drift många år tidigare än som blev fallet.”

Omkring 2010 hade de negativa följderna av de nedlagda Barsebäckreaktorerna börjat visa sig på allvar. Svenska kraftnäts driftenhet fortsatte som förut att göra begränsningar i utlandshandeln, bland annat till Själland, för att inte överskrida den fysiska gräns i snitt 4 som skulle ha riskerat systemsäkerheten.

Varvid danska Energinet överklagade Svenska kraftnäts begränsningar i handelskapaciteten med hänvisning till den fysiska kapaciteten i Öresund.

En dialog Svenska kraftnät-Energinet kan enligt Klas Roudén tänkas enligt följande:

Energinet: Det finns ju stor ledig kapacitet i 400 kV-kablarna.

Svenska kraftnät: Jovisst, men dessa kablar tillkom explicit på grund av Barsebäckkärnkraften, som ni ju såg till att lades ned. Och nu vill ni fortsätta att äta av den kaka som inte längre finns kvar.

Men Bryssel gav Energinet rätt.

Enligt Roudén beskrev den dåvarande generaldirektören Mikael Odenberg då två alternativ för Svenska kraftnät: 1. Fossilbaserade motköp 2. Indelning av Sverige i elprisområden.

Alternativ två valdes.

Klas Roudén

”Som vanligt vek Sverige ner sig. Inte bråka, konsensus är vårt signum. Annars riskerade vi att bli utestängda från den Brysselska stugvärmen. Vi borde helt lugnt ha satt oss på bakhasorna mot Danmark och nekat elområdena”, anser Roudén.

”Och Sydlänken – som återgick till just en Sydlänk från Sydvästlänken, sedan Statnett hoppat av från sin gren – borde nu ha varit i drift med sina ersättande 1 200 MW. Men där satt Svenska kraftnät med sin franska Svarte Petter.”

Hösten 2014 skärptes läget i och med att den nya Löfvenregeringen tillträdde efter en överenskommelse med Miljöpartiet.

Carl Berglöf, som vid denna tid var anställd av Vattenfall för att ta fram underlag för ett eventuellt investeringsbeslut i två nya reaktorer, Ringhals 5 och 6, berättar i boken Elsystemkrisen hur han och hans kolleger under ett möte på Strålsäkerhetsmyndigheten fick textmeddelanden om överenskommelsen mellan de två blivande regeringspartierna.

Med det var det meningslöst att fortsätta planeringsmötet, som avbröts, berättar han i boken.

”Med MP de facto vid energirodret höjdes effektskatten och partiets språkrör förklarade att två reaktorer skulle komma att stängas under mandatperioden. Uppenbart fick Vattenfall av regeringen inofficiellt också en uppmaning att avbryta planeringen av de reaktorer Ringhals 5 och 6 som 2025 skulle ersätta Ringhals 1 och 2”, säger Klas Roudén.

”Jämför med vad Carl Berglöf säger i boken. När Vattenfall avbröt planeringen för ersättande produktion i Ringhals, var det ett avsteg från bolagets långa tradition att långsiktigt och ansvarsfullt planera för framtiden.”

Som känt tog Vattenfall året därefter, 2015, sedan beslutet att Ringhals 1 och 2 skulle avvecklas 2020 respektive 2021. Också här agerade Vattenfall märkligt motstridigt, anser Klas Roudén. Först skickade Ringhals AB till Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) in de handlingar som begärts om oberoende härdkylning i de två reaktorerna. Kort därefter beslöt man om avvecklingen.

”Varför skulle Vattenfall lämna in de handlingarna, om man visste att reaktorerna skulle avvecklas? Det är svårt att undvika tanken att man var inne och agerade från politiskt håll”, säger Klas Roudén.

”Det framgår för övrigt av handlingarna” tillägger han, ”att Ringhals AB ansåg att båda reaktorerna genom sin grundkonstruktion redan till stora delar uppfyllde de ställda kraven på oberoende härdkylning, i synnerhet vad gällde Ringhals 1. Men på grund av avvecklingsbeslutet kom handlingarna aldrig att granskas av SSM.”

Delägaren Uniper, som efter nedläggningen av Barsebäck 1 och 2 kompenserats genom ett 30-procentigt delägarskap i Ringhals, lär ha reserverat sig mot nedläggningsbeslutet.

Klas Roudén påpekar att den kärnkraftsfientliga politiken samt effektskatten, som i slutskedet motsvarade omkring 7 öre/kWh och utgjorde omkring en tredjedel av driftkostnaden, bidrog till att även OKG beslöt lägga ner sina reaktorer Oskarshamn 1 och 2, trots att man i den senare precis hade nyinvesterat 8-9 miljarder kronor.

”Det var nu ganska enkelt att se vartåt det hela barkade”, säger han. I samband med de här besluten – i juni 2015 – beskrev han på Second Opinion i denna artikel vilka de tekniska konsekvenserna skulle bli. Angående Barsebäcksnedläggningen nämnde han att den i sig hade reducerat stamnätets (400-220 kV) överföringskapacitet till Sydsverige med flera hundra MW.

Klas Roudén påpekar att de tidigare S+MP-regeringarnas hantering av den sydsvenska elförsörjningen från och med 2014 har fått svidande kritik av Riksrevisionsverket.

”Bland annat påtalar man den praktiskt taget totala avsaknaden av konsekvensanalys vid avvecklingen av speciellt Ringhals 1 och 2. Det tänkta ersättandet av tillhörande elproduktion med vindkraft i området har varit högst begränsat. Till detta hanteringen av Sydlänken, som med sin väldiga försening även den omfattas av Riksrevisionsverkets kritik.”

När Sydlänken äntligen kom på banan 2021 visade sig dess kapacitet på grund av bortfallet av Ringhals 1 och 2 oftast vara bara två tredjedelar av planerade 1 200 MW, med konsekvens att effektflödet i västkustsnittet tenderade att bli alltför stort. Något som Svenska kraftnät ofta hanterat genom begränsningar i snitt 4, i praktiken genom att styra ned Sydlänken.

”Spiken i kistan blev när det började uppträda termiska överlaster på 400 kV-ledningar i stråket från Sörmland neråt västkusten. Vilket innebar ytterligare begränsningar i snitten 2 och 4”, säger Klas Roudén.

”Jag var själv under mina cirka 20 år på stamnätsdriften aldrig med om termisk överlast på 400 kV-ledningar vid normaldrift. Någon på Svenska kraftnät citerade nästan Löfven: Vi såg det inte komma… Hade Svenska kraftnäts nätplanering helt somnat in? Om man tar bort drygt 1 700 MW på Västkusten, så måste väl strömmen, med oförändrad last, komma någon annanstans ifrån.”

”När så Angela Merkel fick hjärnsläpp och det senare blev tvärstopp i leveranserna av Putingasen, så blev situationen ännu värre än jag siade om i min artikel 2015”, säger Klas Roudén.