Synen på kärnkraft har i årtionden varit en vattendelare i svensk energipolitik, nu är den på god väg att få sällskap av vindkraft.
Före detta närings- och energiministern Maud Olofsson (C) har i en öppenhjärtig artikel i antologin Upplyst eller utfryst (utgiven av Eon 2012) berättat om förhandlingarna i alliansen som resulterade i den så kallade energiöverenskommelsen 2009. Mycket handlade om det envig som utspelade sig mellan Centerpartiet och Folkpartiet där vindkraft och kärnkraft var de stora frågorna. Centern fick igenom en storskalig utbyggnad av vindkraft, men det skedde till priset av att kärnkraften tilläts vara kvar och spela en viktig roll i svensk energiförsörjning.
Energiuppgörelsen beskrevs som förlösande. Efter årtionden av energipolitisk förlamning födde allianspartierna en överenskommelse som påstods skapa förutsättningar för en sammanhållande klimat- och energipolitik med långsiktiga spelregler. Nedkomsten hälsades med jubelskrik av vindkraftindustrin. Nu skulle utbyggnaden ta fart på allvar, Sverige måste ”komma ikapp” alla de länder som redan börjat fyllas med vindkraft. Vi skulle ”bli ledande och gå i täten” i energiomställningen och bland miljövänner av rätta virket spirade förhoppningen att kärnkraften trots allt skulle tvingas att fasas ut och till sist försvinna som svensk elproducent.
Vindkraft har blivit flaggskeppet i den nya energipolitiken men i takt med att utbyggnaden fortskrider blir dess svagheter alltmer uppenbara. Flaggskeppet har fått slagsida och lär kantra, såvida inte subventionerna ökar rejält. Kärnkraften har gått motsatt väg. Från att ha löpt gatlopp i massmedia för att inte kunna leverera med full kapacitet under kalla vintermånader 2009 och 2010 har kärnkraften återtagit sin position som en tillförlitlig leverantör av el.
I Eons antologi finns också en läsvärd artikel av Hans Bergström, före detta chefredaktör på Dagens Nyheter. Bergström beskriver uppgörelsen om vindkraftsatsningen som en beredskap från Centerns sida att göra nästan vad som helst för att nå de höga planeringsmålen och en samtidig beredskap hos alliansens tre andra partier att acceptera nästan vilka krav som helst, bara regeringsmakten förblev intakt. Den brutalitet med vilken utbyggnaden tillåts äga rum antyder att hans beskrivning har fog för sig.
Det säger sig självt att en överenskommelse som inte bygger på en äkta enighet i två så kontroversiella frågor (vindkraftutbyggnad och bevarad kärnkraft) knappast blir bestående. Tydliga sprickor syns redan. Då Vattenfall förra året annonserade planer på att bygga ny kärnkraft, presenterade Centern raskt en egen tolkning av överenskommelsen som knappast delas av övriga allianspartier. Både i Folkpartiet och Moderaterna har krav rests på att vindkraftens kostnader och samhällsnytta granskas och utvärderas. I många kommuner som utsätts för hårt exploateringstryck slits kommunpolitiker i alla partier mellan oförenliga intressen: å ena sidan krav på utbyggnad från centralmakten i Stockholm, å andra sidan hänsyn till starka motståndsopinioner bland de egna kommuninnevånarna.
Förutom ny kärnkraft lär två andra frågor förr eller senare framtvinga besked om energipolitiken – även i oppositionen – av helt annan kvalitet än dagens avvaktande hållning. Vindkraftsindustrin (operatörerna) är olönsam med dagens priser på el och elcertifikat, och ett allt större elöverskott talar för en stark prispress under lång tid framöver. Riksdagen kommer senast 2015 att ställas inför valet att antingen kraftigt höja subventionsnivån, och därmed elpriserna, eller avstå och därmed i praktiken stoppa ytterligare vindkraftutbyggnad.
Att integrera stora mängder intermittent elkraft i ett elsystem är en svår och penningslukande operation. Gamla kraftproducenter och nätföretag ser vindkraftutbyggnaden som en alltmer svårhanterlig komplikation i en hittills välfungerande elförsörjning, en syn som även omfattas av stora delar av vetenskap och forskning på området. Svenska Kraftnät vill investera 73 miljarder kronor i nätutbyggnad under kommande femton år, huvudsakligen för att möta kraven på integrering av ny elkraft från vindenergi. Kostnaden drabbar elkosumenterna i form av drastiskt ökade nätavgifter. Vindkraftförespråkarnas påstående att förnyelsebar elenergi skulle vara ett nödvändigt ”tredje ben” i elproduktionen och minska sårbarheten i elförsörjningen gäller möjligen biokraft, men absolut inte vindkraft som av lätt insedda skäl i stället ökar osäkerheten och därmed sårbarheten. Hotande nätkollapser är nu en realitet i stora vindkraftländer som Tyskland och Storbritannien.
En problemfri och ekonomiskt försvarbar integrering av vindkraft i vårt elsystem är en grundläggande förutsättning för en pålitlig elförsörjning och våra rikspolitiker kommer inte att slippa undan att ta ställning till hur denna integrering skall ske. Oavsett vilka vägar som väljs kommer det att bli en obehaglig erfarenhet för alla dem som lever i tron att vindkraft kan ersätta kärnkraft.
Synen på kärnkraft har i årtionden varit en vattendelare i svensk energipolitik. Nu är den på god väg att få sällskap av vindkraft.
Einar Fjellman
2 Kommentarer
2 Kommentarer
mats persson
6 mars, 2013: 2:39 e mEn klockren analys och redogörelse för hur och varför ett land som Sverige idag över huvud taget håller på med en sådan helt besinningslös överinvestering i vindkraft.
SvaraDet går ju inte att ställa två så diamentralt skilda sätt att producera el mot varandra.
Vissa verkar inte vilja eller kunna ta till sig att vindkraft aldrig kan ersätta kärnkraft med annan än att lika mycket annan reglerkraft byggs för att kompensera den intermittens som vindkraften ger upphov till..
Men för så kallade miljövänner och miljöförespråkare så blundar man totalt för konsekvensen av att ha vindkraft som ett så kallat ”tredje ben” i elförsörjningen i Sverige.
Dessutom vill man ju då kapa ett av benen (kärnkraft) så att vi i Sverige åter skall ha två ben.
varav ett skulle vara vindkraft!!
man häpnar!!
Sedan är det tragiskt att alla så kallade miljöförespråkare , alltfrån politiker till organisationer runt om i landet så totalt blundar för vindkraftens konsekvenser när vi skall bryta obruten skogsterräng för att sätta upp 1000 tals och åter 1000 tals 200m höga vindmonster som kommer täcka 10000 Ha av i många fall orörda skogsområden och natur som tills nu fått vara ifred från storskalig industriverksamhet..
De som värnar miljön och i normala fall står på barrikaderna får att stoppa denna typ av storskalig exploatering av vår natur står nu istället på sidan om, och ivrigt och entusiastiskt hejar på denna giganstiska skövling och våldtäkt på vår natur. Det är med andra ord fritt fram för riskkapitalister och exploatörer att fortsätta denna skövling..
Johan Swahn
6 mars, 2013: 10:55 f mEinar,
Du är en kärnkraftsförespråkande folkpartist som bekämpar vindkraft. Inget konstigt med det. Men för att driva linjen att vindkraft är olönsamt och därmed kommer att försvinna i framtiden till förmån för kärnkraft kan du inte bortse från vad ny kärnkraft kommer att kosta. Den mest aktuella siffran är den som finns för vad som krävs av kärnkraftindustrin för att bygga ny kärnkraft i Storbritannien. Industrin kräver att få betalt ett fast på i storleksordningen 1 kr per kWh. Samt att avgiften för ta hand om avfall och rivning av reaktorer läggs på en fast och låg nivå. I det perspektivet, och i ett miljömässigt hållbarhetsperspektiv, kan det fortfarande vara intressant att planera för ett framtida svenskt, nordiskt och europeiskt energisystem som varken innehåller fossila bränslen eller kärnkraft.
Svara