DEBATT
Att småskalig vattenkraft nu erkänns som samhällsnyttig är ett steg framåt, skriver Johan Hillström, ordförande i Västsvensk vattenkraftförening. Men en ny utmaning har seglat upp i form av tolkningen av Natura 2000, och det krävs en uttalad princip att befintlig vattenkraft som huvudregel är förenlig med Natura 2000-skydd, menar han.

Den 1 juli 2025 markerade ett vägskäl för Sveriges småskaliga vattenkraft. Regeringens förordningsändringar skapade ett visst hopp för tusentals ägare av små kraftverk runt om i landet. Men räcker det? För bakom förbättrade omprövningsprocesser finns fortfarande en osäkerhet som riskerar att underminera både investeringar, lokal förankring och rättssäkerhet.

Kraftverkens betydelse går bortom produktion
Småskalig vattenkraft handlar inte bara om elproduktion. Det är en fråga om lokal beredskap, möjlighet till ö-drift vid kris, och en förnybar energikälla som inte är beroende av import. Anläggningarna är ofta generationsbundna, integrerade i landskapet och kulturen. Att de nu erkänns som samhällsnyttiga är ett steg framåt, men ett steg som kräver politiskt mod att fullfölja.

Osäkerheten kring äganderätten
Domstolar har bekräftat att äldre rättigheter gäller, men många kraftverksägare möter ändå en verklighet där rättigheterna ifrågasätts av myndigheter. Det skapar en rättsosäkerhet ovärdig ett land med stark tradition av privat äganderätt. En levande äganderätt är grunden för ansvarstagande, innovation och långsiktig förvaltning. Om den urholkas genom otydliga regelverk riskerar vi att förlora både investeringsvilja och lokal förankring.

Nya förordningar – en chans som måste förvaltas
Att myndigheter nu måste ta hänsyn till kraftigt modifierade vatten och samhällsnyttor är positivt. Men det krävs mer än formuleringar i en förordning. Det krävs tydlig vägledning, snabb handläggning och en rättssäker prövning som respekterar både miljön och ägarnas rättigheter. Och framför allt behövs en politisk vision där småskalig vattenkraft ses som en resurs att bygga vidare på – inte ett problem att begränsa.

Förvaltningen måste styras – inte styra
De senaste reformerna har visat att det inte räcker med politiska intentioner. När myndigheter tolkar lagar bokstavligt istället för att följa andemeningen urholkas demokratins trovärdighet. Lagstiftningens syfte – att skapa balans mellan miljö och samhällsnytta – försvinner i byråkratiska processer som ignorerar äganderätt och lokal förankring.

För att komma till rätta med detta krävs:

– Tydligare och mer styrande lagtext
– Regeringsuppdrag som styr myndigheternas prioriteringar
– Bindande vägledningar och utbildning för handläggare
– Politiskt mod att utvärdera och ifrågasätta avvikande myndighetsutövning

Natura 2000 – skydd med förlorad balans?
En ny utmaning har seglat upp: den småskaliga vattenkraftens påverkan på Natura 2000-områden. Ursprungligen skulle EU:s art- och habitatdirektiv skydda hotade arter och livsmiljöer, men i svensk tillämpning har det ofta blivit ett hinder för befintliga verksamheter. Många kraftverk har funnits i årtionden utan påvisad skada, men klassas nu som riskfaktorer – trots att de är integrerade i landskapet och lokal kultur.

Regeringen har bedömt att ett fyrtiotal anläggningar påverkas, men flera undersökningar tyder på att antalet är betydligt högre. Om dagens tolkning fortsätter kan upp till 7 TWh produktion drabbas – långt över det politiska riktvärdet på 1,5 TWh.

För att återställa balansen krävs:

– Tydligt uttalad princip att befintlig vattenkraft som huvudregel är förenlig med Natura 2000-skydd

– Metodstöd med rätt nivå av försiktighet – inte överdriven försiktighetsprincip som stänger ned fungerande verksamheter

– Samverkan mellan länsstyrelser, energimyndigheter och anläggningsägare, så att skydd och drift kan samexistera

Vi måste våga erkänna att klimatnyttan, lokal energitrygghet och generationers förvaltarskap inte står i motsats till naturvård – de är en del av den.

Retroaktiv lagstiftning – ett hot mot rättsstaten?
När Natura 2000-områdena infördes i Sverige fanns en tydlig övergångsregel: verksamheter som startade före 2001 och fortsatte utan ändring skulle inte omfattas av tillståndsplikten. Det var ett uttryck för rättssäkerhet och respekt för etablerade rättigheter. Syftet var att undvika retroaktiv lagstiftning – något som i en demokrati ska vara otänkbart.

Men idag ser vi hur myndigheter kräver prövning av verksamheter som varit oförändrade i decennier. Det är inte bara en glidning i tolkning, det är ett exempel på retroaktiv lagstiftning i praktiken, där kraftverksägare möter nya krav för verksamheter som tidigare varit fullt lagliga. Detta strider mot den svenska legalitetsprincipen och retroaktivitets-förbudet i regeringsformen.

Vi måste våga kalla saker vid deras rätta namn. Och vi måste stå upp för rättsstaten – även när den utmanas av miljöambitioner som inte väger in hela samhällsbilden.