Per Norberg, fd professor elkraftteknik: Att hävda att ett PPA-kontrakt innebär ”grön” el gäller inte enligt fysikens lagar och knappast i moralisk mening. Det är ett miljömässigt bondfångeri.

I programmet 30 min den 10 februari hävdade industriminister Ygeman att allt var väl med den svenska elförsörjningen och att marknaden gjort sina val. Problemet är att marknadsmodellen saknar fysiskt leveransansvar vilket jag tagit upp i tidigare artiklar. Men det finns att annat problem kopplat till marknaden och vindkraft som jag vill lyfta fram.

Foto: Wikipedia.

I ett föredrag i våras hävdade jag att det borde införas ett förbud för uppförande av mer vindkraft i norr intill dess det fanns avsättning för produktionen. Bakgrunden var att med den marknadsmodell som tillämpas i Norden så uppför sig vindkraften, om det finns överkapacitet energimässigt, som en invasiv krabbart som tar död på all annan produktion efter hand.

Det som skett i Sverige är att man i den befintliga elmarknadsmodellen subventionerat uppförandet av en storskalig vindproduktion utan motsvarande konsumtionsökning. Det som då sker är att antingen lyckas man exportera överskottet eller så får andra kraftslag vika undan. Eftersom vindens produktionskostnad är noll så producerar man oavsett pris – och ofta även om det är negativt vilket jag återkommer till. Och eftersom ägarna av kärnkraften i Sverige inte har någon produktionsskyldighet och priserna sjunker så försvinner verken så fort det är dags för större reinvesteringar. Det klagas över Ringhals 1 och 2 när det egentligen är stoppet av O1 och O2 man borde ifrågasätta – de var precis moderniserade. Nästa steg blev ett antal lokala kraftvärmeverk vilket lett till akuta nätkapacitetsproblem. Och därefter kommer det bli problem för vattenkraftägarna att motivera reinvesteringar på grund av det enorma överskottet av vindkraft i norr.

Efter mitt förra utspel fick jag ofta påpekandet att det kommer lösa sig – i och med att lönsamheten minskar så kommer det byggas mindre vindkraft i norr. Men det finns en pådrivande faktor som i praktiken sätter marknadskrafterna ur spel – PPA-kontrakten.

PPA står för Power Purchase Agreement och innebär att vindkraftsintressenter via någon mäklare säljer framtida energiproduktion till ett fastställt pris. Själva begreppet är inte nytt utan det nya är hur det tillämpas. Förr fanns det en koppling mellan aktuell produktion och köpande kunds konsumtion. Nu anser man att det räcker med att det är samma energimängd.

Varför har dessa kontrakt blivit så populära? Jo, köparna anser sig därmed ha en ”grön” elförsörjning vilket blivit en stark drivfaktor för att locka hit datacenters mm.

Men vad innebär ett sådant avtal i praktiken? Om vi tänker oss en industrikund med konstant förbrukning över året och tittar på en typisk vindkraftsproducents produktion timme för timme (rör sig om en verklig park år 2019 med så kallad utnyttjningstid på strax under 3000 h) så kan man skapa kurvor enligt illustrationen.

Vindproduktion i relation till en konstant uttagskund med samma energibehov över året timme för timme i fallande ordning

Sett från vänster har vi ett energiöverskott i 3500 h på som mest strax över 2 ggr behovet och överskottet får alltså säljas till marknaden. Sedan finns ett lika stort energi-underskott som effektmässigt som mest uppgår till samma belopp som uttaget (= ingen vind).

Problemet är att om kunden inte ställer speciella krav på sin ”PPA”-leverantör så blir det vad marknaden erbjuder som kommer att utgöra det verkliga köpet under de drygt 60 % av året då vinden inte räcker till.

Hur PPA-kontrakten fungerar mer i detalj framgår bland annat av en rapport ELS Analysis tagit fram till Svenskt Näringsliv i höstas (PPA och Elmarknaden). Här kan man läsa i kapitel 2.3:

PPA-avtalen anses juridiskt möjliggöra för en köpare att hävda att elen man inköpt kommer från de anläggningar som specificerats i en PPA, utan utspädningseffekt från elmixen i det övriga nordiska elnätet. Detta blir möjligt genom att en PPA, anses etablera att producenten förser köparen med de avtalade elvolymerna över en viss tidsperiod, exempelvis över en månad eller ett kvartal, trots att intermittent elkraft inte kan upprätthålla stabila leveranser alla timmar under perioden och att underskott på kort sikt måste balanseras ur elsystemets mix.

Elsystemets mix nu i början av februari innebär enligt SvK ”Kontrollrummet” att värmekraftsandelen i Norden tidvis uppgår till minst 20 % (importen ingår).

Jag vet inte hur juristerna resonerat men att hävda att ett PPA-kontrakt innebär ”grön” el gäller inte enligt fysikens lagar och knappast i moralisk mening. Hade det stått att tidsperioden skulle röra sig om max en timme eller ännu hellre 15 min så hade allt varit frid och fröjd. Nu är det miljömässigt ”bondfångeri” och något för Marknadsdomstolen att titta på.

Eftersom vindkraften får betalt för all sin produktion så saknas totalt incitament att begränsa denna vid överutbud på marknaden – ett problem som en hög företrädare för SvK beskrivit som (fplus granskar 20-09-09):

”Vi kan inte ha en kraft som bara vräker på och lämnar det upp till andra att täcka upp i elsystemet och bygga nytt.”

Konventionella kraftslag har inte en chans att överleva på lång sikt om det kommer fortsätta på samma sätt. Och vi blir mer och mer beroende av fossil stödproduktion (speciellt från Danmark). Med dagens marknadsmodell som straffar kapitalintensiva lösningar så kommer det att bli gasturbiner som på sikt får ta över när vinden mojnat.

Eftersom det är så viktigt att kunna hävda en fossilfri försörjning och inte bara juridiskt utan även ur trovärdighetssynpunkt så finns det en enkel lösning. Nämligen att kunderna tar sitt ansvar och inte nöjer sig enbart med PPA-kontrakt från vindproducenter utan kräver att obalansen (högra delen av kurvorna i figuren ovan) produceras på lämpligt sätt. Först då skall man kunna hävda att man är fossilfri – och vad jag hört så finns det industrikunder som faktiskt gjort detta.

En sådan åtgärd skulle förhoppningsvis tvinga fram ett bättre samarbete mellan exempelvis vindkraften och vattenkraften. Utgående från kurvorna ovan så skulle ett vattenkraftverk kunna samarbeta med en vindkrafts intressent och de gemensamt kunna kontraktera större volymer än vad vindkraften ensamt skulle kunna göra och vattenkraften få bättre betalt. Självklart så är dammkapaciteten och älvreglering en avgörande faktor.

Eller så får man satsa på lagring som exempelvis pumpkraftverk – det viktiga är att kunden ställer krav om det är fossilfri leverans som är målet. Och även inser att vindkraften är billig enbart när det blåser och i närområdet av parken. Jag brukar säga ”If you like wind you have to love transmission” det vill saga att när man jämför kostnader mellan kraftslag så bör man se det ur samhällsekonomisk synvinkel och ta med överföringskostnaden.