Okunskapen om hur elmarknaden fungerar är på gränsen till monumental hos de svenska företagen, framgår av en landsomfattande enkät. Till exempel uppfattar bara tre av hundra företag processen för att ansöka om mer effekt som tydlig.
”Elmarknaden framstår som obegriplig. Det är svårt för företagen att fatta informerade beslut”, säger Sydsvenska handelskammarens vice vd Per Tryding.
”Alla branscher har sina egna språk, och inom elområdet är det ett ganska stort problem. Begrepp och regler behöver översättas mer för kunderna”, kommenterar Per Tryding för Second Opinion.
Stöd för påståendet har han i den nationella enkät som handelskammarens på hans initiativ låtit göra. Enkäten, genomförd våren 2024, omfattade samtliga fyra elområden i landet, antalet svarande var 986, frågorna gällde företagens egen bedömning av sitt framtida elbehov och deras syn på processen för att ansöka om tilldelning av mer effekt i elnätet.
Den stora majoriteten uppger att de kommer att behöva mer el/mer effekt fram till 2030. En tredjedel av de större företagen (över 200 anställda) behöver signifikant mycket mera el, som sammanställningen nedan visar.
Per Tryding: ”Det är påtagligt att ett antal bolag behöver mycket stora ökningar. Sådana bolag är typiskt stora redan i dag och finns i hela landet. I hög grad handlar det om företag med kraftfull expansion av sin grundaffär, där man vill öka med el. En hel del företag vill även kunna ställa om från andra energikällor.”
Vad gäller elområde SE4, som täcker in Sydsvenska handelskammarens verksamhetsområde, indikerar enkäten ett behov av omkring 2 000 MW ny effekt. Simuleras SE4 i paritet med SE3 landar siffran på cirka 1 700 MW. Detta är högintressant mot bakgrund av att Svenska kraftnät, som Second Opinion var först att uppmärksamma, i sin nätutvecklingsplan för 2024-2030 inte redovisar några förbrukningsansökningar alls i SE4.
”I själva verket finns stor efterfrågan som inte är officiellt publicerad. Eftersom elsystemet i grund och botten ska vara styrt av efterfrågan, är detta viktigt att belysa”, säger Per Tryding,
Varför har de sydsvenska företagen inte ansökt om mer effekttilldelning?
”Uppgifter från företagen i Sydsverige indikerar att det kan ta lång tid, upp till 24 månader, att få besked om möjligheterna att få mer effekt. Ofta är beskedet negativt. Behoven kan alltså inte förverkligas”, säger Per Tryding.
Företagen kan välja att formellt ställa sig i kö för effekttilldelning, vilket innebär en avgift. Men inget företag i Sydsverige har alltså bedömt detta som ett meningsfullt alternativ.
Det riktigt anmärkningsvärda i enkäten framgår ändå av de nedanstående siffrorna. De flesta av Sveriges företag har helt enkelt inte klart för sig hur systemet fungerar.
Siffrorna bekräftas av svaren på en följdfråga i enkäten: Endast 4-11 procent instämmer helt eller delvis i påståendet att marknaden är transparent. Allra lägst är siffran i de två norrländska elområdena.
”Totalt sett är det mycket få företag som upplever att elmarknaden är överskådlig och begriplig. Det är svårt för företag att fatta informerade beslut om priser och avtal”, säger Per Tryding.
Okunskapen om hur elmarknaden fungerar är alltså slående, men kan sett till de senaste 45 årens energidebatt i Sverige hävdas vara logisk. Någonstans då när debatten fastnade i en strid för eller emot kärnkraften, i samband med kärnkraftsfolkomröstningen 1980, tappades fotfästet. Energifrågan med all dess komplexitet vulgariserades till att endast handla om att producera el.
Men – som Ebba Busch faktiskt brukar säga – handlar saken om att el på ett leveranssäkert sätt måste finnas tillgänglig överallt där den behövs då när den behövs, detta till en skälig kostnad.
Utöver tillgången till el och effekt handlar detta också om att tillräckligt kraftfulla fysiska ledningar behövs till varje elanvändare och att elsystemet har en stor mängd så kallade förmågor, allt från spännings- och frekvensstabilitet till kortslutningseffekt och rotorvinkelstabilitet.
Denna dimension av frågan hade knappast någon debattör nämnt förrän Maja Lundbäck och Carl Berglöf började uppmärksamma saken våren 2021 (nämligen i artiklar på Second Opinion, bland annat här). Bevisföringen var enkel: trots kontinuerlig utbyggnad hade det svenska elsystemet (efter vågen av kärnkraftsnedläggningar) tappat prestanda sex år i rad.
Vilket, som Per Tryding påpekar, har drabbat södra Sverige värst.
Vad borde Sverige alltså göra? Är det dags att sätta näringslivets och politikens beslutsfattare på skolbänken?
Per Tryding: ”Transparensen behöver öka. Kanske pekar fingret lite även på oss organisationer, men det finns utrymme både för privata och offentliga aktörer, och givetvis har media här en viktig uppgift. Begrepp och regler behöver översättas mer för alla inblandade.”
I effektfrågan finns även några saker att göra redan nu, säger Per Tryding:
”På kort sikt behöver vi använda kapacitetsintäkterna mer aktivt. Regelverket ger breda mandat att exempelvis finansiera mothandel med gasturbiner, anslutning av havsvind, som gör att vi på kort och medellång sikt kan avlasta snitten (gränserna mellan elområdena) och öka flödena. Det vore bra för alla.”
”Sedan är nätutbyggnad en spelöppnare. Risken att bygga lite för stor kostym är värd att ta, men inte den risk vi löper nu, att strypa tillväxt med för liten kapacitet. Reglerna bör gynna utbyggnad”, säger Per Tryding.
3 Kommentarer
Detta är absolut ingen nyhet. Varit känt sedan 80-talet. Särskilt att det uppstår effektbehov när vi börjar stänga kärnkraft. Detta började Sveirge med 1999. Först sommaren 2022 gav (svamp)-regeringen SvK uppdraget att börja bygga bort några få flaskhalsar i stamnätet. Den enda logiska slutsatsen som kan dras är att expansinoen av vindkraft medför enorma kostnader för elnätet och att dessa ska så länge som möjligt döljas både för väljare och elmarknadens kunder. Under många år spran (mp) politiker runt och sa att ”Planerbar kraft är ett förhåldrat begrepp”. Exakt så vulgär var politiseringen av elnätet. Elnätet som i grundens styrs av naturlagarna.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/om-energipolitik-infor-1990-talet_GB0390/html/
Hur är det med den påstådda flaskhalsen mellan SE3-SE4? Existerar den i dag?
(Jag förutsätter att inför framtiden så byggs kapaciteten ut. Svk saknar verkligen inte kapital!)
Enl t ex Svk´s ”Kraftbalansrapport 2024” finns det en ”maximal handelskapacitet på 6200 MW” i snittet SE4-SE3 (tab 27).
Under årets Almedalsvecka talade Svk om att det fanns en marginal på 30 %.
Punktnedslag i Svk´s ”Kontrollrummet” tyder på att det verkliga effektflödet genom snittet SE4-SE3 håller sig åtminstone under 5000 MW. (Inkl export.)
SE4´s egen interna förbrukning (exkl export) verkar åtminstone hålla sig under 4000 MW.
Att det saknas produktionskällor i SE4 är däremot odiskutabelt. Men det spelar ju egentligen mindre roll var produktionskällorna ligger så länge som det finns tillräckligt med överföringskapacitet.
Kan det vara så att de problem som uppstått i dag, t ex när Pågen inte kan få tillräckligt med effekt, ligger någon annanstans än i Svk´s transmissionsnät? T ex i Eon´s regionnät?
Överföringskapaciteten i transmissionsnätet är i allmänhet betingad av begreppet spänningsstabilitet med risk för total spänningskollaps vid vissa s k dimensionerande svåra felfall, s k N-1 fel.
Och detta beror på reaktiv effektbrist, där det då uppstått ett för stort underskott i den reaktiva effektbalansen.
Och var den reaktiva effekten inmatas i nätet har en helt avgörande betydelse för utfallet.
För den aktiva effektbalansen råder här i stort sett raka motsatsen.
Sånär som på nätets aktiva effektförluster, så har det ingen betydelse var den aktiva effekten inmatas.
Så därför bestäms i allmänhet nätkapaciteten i transmissionsnätet inte alls bara av själva ledningarnas kapacitet för den reaktiva effektbalansen utan också av den reaktiva produktionsförmågan i (stora) synkrongeneratorer, som ligger nätmässigt nära nämnda dimensionerande N-1 fel, ”elektriskt nära” = liten reaktans mellan generator(er) och fel.
För på längre ”elektriska avstånd” med större reaktanser, så försvinner det mesta av den nödvändiga reaktiva effektinjektionen i reaktiva förluster.
En huvudorsak till den försämrade transmissionsförmågan, med undantag för vissa gjorda nätförstärkningar, är enligt ovan nedläggningen av 6 kärnkraftsblock i Sydsverige, totalt 8 st stora synkrongeneratorer.