Min erfarenhet av att ha arbetat med stora utredningar är att det som kallas läckor inte är det. Både poliser och andra går ibland i journalisters fällor och berättar saker som de inte tänkt.

Ofta uppkommer diskussion om polisläckor. Min erfarenhet från att ha arbetat i flera stora utredningar såsom mordet på Anna Lindh är att det som kallas läckor oftast inte är det. Information i ett ärende finns i offentliga register, tidigare domar eller personregister. Den kan också komma från andra än poliser som vittnen, vaktbolag eller anhöriga.
Både poliser och andra går ibland i journalisters fällor och bekräftar saker som de inte tänkt. En journalist lägger pussel med uppgifter han eller hon fått fram på andra sätt. Till detta pussel läggs även experter som uttalar sig om vad som troligtvis har hänt.

Journalisten lägger till sina egna antaganden, och ringer med detta halvfärdiga pussel upp en utredare för att ställa frågor i ärendet. I frågorna lägger journalisten in olika påståenden, och får det att låta som om det är information som är allmänt känd eller redan bekräftad.

Jag har själv varit utsatt för sådana här intervjuer och vet hur lätt det är att råka bekräfta för mycket. Alla poliser måste bli mer professionella i sina mediekontakter.
Polisen ska vara öppen för att skapa förtroende och få in tips från allmänheten, men ska hålla inne med det som är hemligt.

Journalister ska hålla sig till de etiska reglerna, och medierna måste följa upp när man har gjort felaktiga publiceringar. Detta måste ske med hjälp av utbildning och debatt, inte genom att försöka reglera medierna eller begränsa yttrandefriheten. Det är viktigt att diskutera publiceringar och journalisters beteende. Debatten ska inte föras internt inom medierna eftersom medierna är en tillgång i en demokrati och den debatten angår oss alla.

Stina Wessling
kriskommunikationsexpert, fd presstalesman vid Stockholmspolisen