Reaktorn Oskarshamn 3 (O3) byggdes trots politisk turbulens och har sedan den började leverera skapat god tillgång på el som bidragit till låga elpriser. Frågan är hur den kommer att hanteras av energikommissionen.

Hur kunde Oskarshamn 3 (O3) byggas? Praktiskt taget allt; maktens huvudpersoner, politiska scenförändringar hemma och ute i världen gjorde tummen ner. Men en stark motpart till politikerna var inflytelserika talesmän för industrin. Kraftindustrin hade särskilt tidigare ABB-chefen och SAF-ordföranden Curt Nicolin som förespråkare för O3-projektet. 

I bakgrunden men säkert med inflytande fanns också dr Marcus Wallenberg som noga följde ärendet. Talesmännen för O3 hade en styrka. De kunde luta sina argument mot hållbara prognoser, som visade sex procents årlig ökning av elförbrukningen. Det kan förklara varför O3 byggdes och kan vara av intresse när Ibrahim Baylans nya energikommissionen ska forma en energipolitik för 2020-2030-talen. Antagligen blir det behovet av el, som kommer att bestämma hur stor elproduktion vi behöver, vilka miljökrav som ska ställas och hur pålitlig energiproduktionen måste vara. I det här arbetet får med säkerhet även den opinionsbildning som Svensk Energi och Svenskt Näringsliv driver sin betydelse.

Sydkraft med en tredjedel av aktierna i OKG, svarade envist bland annat statsminister Fälldin, som ville att O3:an skulle stanna på ritbordet med påpekandet att prognoserna för Sydsveriges elförbrukning visade en årlig ökning med sex procent och av de cirka 1000 MW reaktorn kunde producera skulle Sydkraft ta cirka 350, vilka mer än väl behövdes i Sydsverige. 1973 begärdes tillstånd för O3. Det beviljades 1974. Striden om kärnkraften, som rasade i slutet av 1970-talet handlade också om O3-projektet skulle stanna på ritbordet, fick efter 12 år sin avslutning den 3 mars 1985. Då började O3 producera el efter många politiska strider! Senare samma år invigdes reaktorn.

De första hindren reste (S)-regeringen 1975 – 76 genom industriminister Rune B Johansson och hans statssekreterare Tony Hagström. De var tveksamma till om reaktorn verkligen behövdes. I verkligheten var den en liten bit i det stora pusslet om ägarförhållandena i den sydsvenska kärnkraften, som diskuterades intensivt i början av 1976. Industridepartementet ville bli underrättat om när en reaktor beställdes och gjorde ingen hemlighet av att man gärna såg en svensk ASEA-ATOM-reaktor. OKG handlade snabbt. I maj 1976 beställdes reaktorn av ASEA-ATOM. Beställningen ackompanjerades av centerns högljudda antikärnkraft-propaganda. Hade den inte lagts då hade reaktorn säkerligen aldrig beställts av någon tillverkare. Efter valet 1976 med regeringsskiftet handlade allt om stopp för kärnkraften. Vattenfall och OKG diskuterade däremot när reaktorn skulle tas i drift! Tala om skilda världar – politikens och kraftindustrins.

Det stora problemet var dock om O3 någonsin skulle få användas. Ägarna kunde inte få någon garanti av regeringen Fälldin. Vattenfall drog ner farten på Forsmark 3 (F3) till något som kallades ”snigelfart”. OKG lanserade begreppet ”halv snigelfart” och menade, att om regeringen tar ansvar för snigelfart i Forsmark får den väl ta ansvar för ”halv snigelfart” i Oskarshamn.

Socialdemokraternas energiprogram från 1975 innehöll kravet på 13 reaktorer. I koncessionsordning var F3 nummer 12 och O3 nummer 11. Bakom den politiken stod också moderaterna. När den tidigare centerledaren Gunnar Hedlund på en presskonferens i Sydsverige tillfrågades vad han ansåg om 13 reaktorer svarade han korthugget:
-Låter mycket…
På följdfrågan hur många reaktorer vi skulle ha, svarade han lika korthugget:
-Inte fler än som behövs.

Men större problem skulle OKG möta. Hade det blivit en folkomröstning före regeringskrisen 1978 hade O3 antagligen stannat på ritbordet. Gösta Bohman (M) räknade nämligen med att om (C) och (V) skulle säga kategoriskt nej till kärnkraften skulle ja-sidan stanna vid 10 reaktorer. Eftersom F3 hunnit längre än O3, skulle O3 stanna på ritbordet. Nu blev det ingen folkomröstning före regeringskrisen 1978. Men problemen var inte ur världen för det. Tvärtom dök ett nytt upp. Regeringen Fälldin ”bröt nacken” på kärnkraften och fick avgå. FP:s minoritetsregering Ullsten tillträdde. För att inte alltför häftigt associeras med de kärnkraftsvänliga partierna hade partisekreteraren Carl Tham, som stark aktör inom partiet, bundit sig för 11 reaktorer. Folkpartiet räknade F3 som nummer elva och O3 som nummer 12. Till råga på allt blev Carl Tham energiminister i regeringen Ullsten. Det var han som skulle skriva en proposition till 1979 års riksdag, vilket inte var uppmuntrande för OKG:s intressenter.

Inför Thams proposition vidtog ett omfattande förhandlings- och lobbyarbete. Sydkraft vice vd Anders Björgerd signalerade, att ”kraftindustrin snabbt måste bestämma sig för att på nytt starta arbetena på O3. Fälldins uttalande att Sverige inte ska vidare på vägen mot högelektriskt samhälle kan inte gälla Sydsverige med en årlig ökning i elförbrukningen på sex procent. Det var dags för lite hoppfull håg och fantasi”, menade han. I Energikommissionen fortsatte han motivera behovet av O3. Många och långa förhandlingar mellan OKG:s styrelseordförande Göran Ekberg och Carl Tham vidtog. En förhandlare skulle utses av regeringen. Ett antal kända namn nämndes: Folke Petri, landshövding Erik Vesterlind i Kalmar, OKG-länet. Gunnar Hélen, Bo Jonas Sjönander, Lennart Dahlström, framkastade Carl Tham. Det slutade med att Svante Englund blev förhandlare.

Vattenfalls chef Jonas Norrby undrade om regeringen verkligen ville förhandla bort tolvan – O3. Göran Ekberg trodde det men sa också att han tänkte förankra sin mening hos socialdemokraterna och sedan hos moderaterna. Det visade sig, att Ingvar Carlsson var besviken på folkpartiet och han kunde inte se någon avgörande skillnad mellan 11 eller 12 reaktorer. Han uppmanade Göran Ekberg att göra sitt yttersta för att moderaterna skulle hålla fast vid 12 reaktorer. Göran Ekberg överlade med Curt Nicolin, som ansåg att OKG hade den starkare positionen i förhandlingarna med koncession för O3. Han lovade också att tala med Bohman.

Efter Göran Ekbergs kontakt med Gösta Bohman fortsatte meningsutbytet med Carl Bildt, som då var nyckelpersonen i moderatledarens innersta krets. Han hade fått i uppdrag att göra en PM för moderaterna i ärendet. Förhandlingsvägen stängdes. Svante Englund förklarade, att man inte kunde komma vidare på den. Därför fick det bli en politisk uppgörelse. I den kunde folkpartiets minoritetsregering inte hävda sitt krav på 11 reaktorer. Vissa lagliga hinder som villkorslagens krav återstod, men de lyckades man klara.

Men det sista och svåraste hindret för O3 blev kanske ändå det amerikanska nödstoppet Three Mile Island, (TMI) Harrisburg. Det ändrade hela den svenska dagordningen för kärnkraften. O3-projektet fick åter köras ned på sparlåga inför folkomröstningen om kärnkraft som ägde rum i mars 1980. Men därefter kom man tillbaka. Och fem år senare levererade O3 kraft.

Reaktorn byggdes med en effekt på 1 050 MW, men den höjdes först till 1 200 och sedan till 1 450. Största produktion nådde reaktorn 2006 med 9,5TWh.

Nu när regeringen Löfven aviserat att en energikommission långsiktigt ska utreda den framtida energipolitiken är inte minst elleveranserna från de två senaste reaktorerna F3 och O3 en nyckelfaktor. De har skapat god tillgång på el vilket gett låga elpriser och gör att man klarar elförsörjningen under lång tid. Utan den el som de två nyaste reaktorerna producerar hade elförsörjningen blivit betydligt mer ansträngd fram emot 2020.

Sven Bergquist, fristående skribent, har varit ledarskribent i flera liberala tidningar och informationschef på Sydkraft 1976 – 1986.