Både beställare, OKG, och tillverkare, ASEA-Atom, tvingades till en extrem grundlighet när Sverige första kärnreaktor – Oskarshamn 1 (kallad O1) såg dagens ljus. Den kontrasterar bjärt mot politikers och mediers ytlighet när en avveckling kommer på tal. Eller jämförd med Vattenfall-ledningens kalkylskandaler ute i Europa med Nuon-affären som kulmen.

I slutet av 1960-talet när O1 beställdes handlade det om risktagande och hur misstag skulle undvikas såväl tekniskt som ekonomiskt. Riskerna var så stora att en sentida Asea- och ABB-chef som Percy Barnevik förklarat, att han aldrig skulle ha vågat ta beslutet att bygga O1. Som ekonom, ansåg han sig inte ha tillräcklig teknisk kunskap för att våga ta en sådan risk. 

Ekonomiskt handlade det om en ordersumma på 350 miljoner kronor på O1; i den tidens – slutet på 60-talet – penningvärde en mycket stor satsning. I potten låg förstås också Aseas ekonomi och anseende. Aseakoncernens ägare fick ta både tillverkningsrisk och, som ägare till Skandinaviska Elverk, köparansvar. ”Dottern”, Voxnan, var med som beställare. Asea-intressen kunde alltså förlora i båda ändar. Men å andra sidan fanns också möjlighet till framgång i båda ändar. Det var givetvis därför man tog en i detalj planerad risk.

De som vågade var Barneviks föregångare Curt Nicolin, som senare förklarat sig; svensk industri är numera inte tillräckligt långsiktig. Och den som allra ytterst var ekonomiskt ansvarig, Marcus Wallenberg, då bland annat ordförande i Asea, darrade inte heller på manschetten. Intressanta följdfrågor kan dessvärre inte ställas då de gått ur tiden.

En fråga är väl om det i dag finns någon tung svensk industri som skulle våga – och för den delen kunna – ge sig på något sådant, som att låta sina tekniker bygga en reaktor, som de aldrig sett och än mindre hade erfarenhet av och dessutom offerera den till ett pris och till ett leveransdatum då en viss effekt skulle presteras! Kunde man inte det skulle böter betalas. Det blev böter cirka 40 miljoner kronor och totalt ansågs Asea har förlorat runt 100 miljoner kronor på projektet. Men i ljuset av att O1 blev infartsporten till ytterligare kärnkraftsbeställningar; två reaktorer i Oskarshamn, två i Barsebäck, tre i Forsmark, en i Ringhals och två i Finland anses nog förlusten på O1 vara överkomlig.

Upptakten till det nukleära äventyret inleddes under en bussresa i Danmark med Kraftverksklubben 1964. Två Sydkraft-direktörer Göran Ekberg och Anders Björgerd och Ulf Glimstedt, vd i Skandinaviska Elverk pratade sig samman. Utvecklingen i världen med tänkbara energiproblem relaterade till oljepriser och liknande var ett viktigt skäl. Ett annat var miljöproblemen med fossila utsläpp. De var medvetna om oljeförbränningens konsekvenser och oron för världens oljeförsörjning. Resultatet blev efter många överläggningar beställningen på O1 som skedde genom Atomkraftkonsortiet Krångede & Co (AKK) ur vilket senare OKG etablerades.

Dåvarande Asea-ledningen Curt Nicolin och Curt Mileikowsky var med på noterna. Den senare arbetar idogt, bland annat flög han för förhandlingar Sverige – Australien tur och retur utan övernattning! De räknade med att kunna köpa en licens på en reaktor på 400 megawatt (MW) av General Electric. Men den genvägen öppnades inte som man hade tänkt sig. Licensen blev för dyr och bedömdes hindra Asea-Atoms utveckling i Sverige. Marcus Wallenberg tvekade inte på Aseas förmåga:
– Gör en egen konstruktion!

Nicolin och Mileikowsky var inte nödbedda. De förfogade över tekniker i världsklass: Lars Leine, Kåre Hannerz, Cnut Sundqvist, Erland Tenerz gjorde en studieresa till USA för att se hur en sådan reaktor såg ut! Den konstruktion de levererade blev Oskarshamn 1. Kvaliteten kan nu ses även i ljuset av riksdagsbeslutet, att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010. Det byggde på att man under 1980-talet räknade med att en reaktor skulle kunna köras i högst 25 år. Nu har Oskarshamn 1 gått över 40 år! Tala om dålig precision i ett ett riksdagsbeslut.

Men det var inte bara börsbolaget Asea, som arbetade med många aktieägares kapital och som tog en stor risk. Beställaren OKG där Sydkraft – i dag Eon – var en ledande aktör tog också en stor risk. Hade det gått snett skulle Sydkrafts aktieägare, med sex sydsvenska kommuner i majoritet, åkt på en rejäl smäll. Det hade inte varit populärt bland de kommunalpolitiker som satt i bolagets styrelse. Allt bäddade givetvis för tuffa förhandlingar. Vem skulle stå för fiolerna om det gick åt skogen? Då lanserade Sydkraft-direktören Anders Björgerd idén om en tillgänglighetsgaranti.

Asea fick garantera att kraftverket skulle vara i drift den 1 augusti 1970. Då skulle verket ge en effekt på 350 MW och 18 månader senare full effekt 400 MW. Dessutom fastställdes förseningsböter. Leveransen skulle vara nyckelfärdig och Asea svara för allt. Produktionskostnaden för elen skulle dessutom inte bli högre än i ett oljeeldat kraftverk på samma plats. Då var oljan dessutom billig! Asea hade ingen erfarenhet att bygga sin kalkyl på. I tid blev inte anläggningen klar. Den blev klar först 1972. Bidragande orsak var att reaktortanken från Västtyskland blev ett år försenad. Den skulle ha tagit 28 månader men tog ytterligare 12. I dag tar ett sådant jobb 48 månader.

Under cirka 42 år – 377 968 produktionstimmar – som O 1 varit i drift har den levererat 106 370 048 MWh (106,4 TWh) el, vilket kan jämföras med att Sveriges årliga användning är 130 -140 TWh. I en tid när elpriserna stagnerat beroende på en internationell lågkonjunktur med minskad efterfrågan sjunker lönsamheten på den reaktorns produktion liksom på all annan elproduktion.

På några års sikt räknar man med att den kommer att stoppas. Men innan det sker måste miljökonsekvensanalys och andra analyser göras. Kraften ska ersättas. El från vindkraft är nyckfull och ersättning måste finnas när det inte blåser. Gaskraften har i dag drabbats av sjunkande eller stagnerande elpriser. Bland annat har produktionen av skiffergas i USA lett till att kol för elproduktion exporteras till Europa, vilket ger relativt sett billig elproduktion. Dessutom skapar ”gaskriget” mellan Ryssland och EU oro på marknaden. Gaskraften körs nu ofta som toppkraftverk på samma sätt som elproduktion från oljekondens.

Det är inte utan intresse att jämföra de dåtida företagsledningarnas förmåga att framgångsrikt introducera något så komplext, som en helt ny kärnteknik med de katastrofala felbedömningar som statliga Vattenfall gjort under senare år i sina europeiska ekonomiska äventyr. Ytterst måste det handla om det sätt på vilket ansvar tagits och utkrävts.

Det ligger väl nära till hands att också anta att dåtida företagsledningar och ägare höll en kvalitet som dagens kanske inte når upp till. För att personifiera problemet. Marcus Wallenberg, Curt Nicolin var antagligen mer att hålla i handen 1970 än Maud Olofsson och Lars Josefsson i början av 2000-talet när Nuon-skandalen briserade i Europas gasyra.

Sven Bergquist
Fristående skribent, informationschef på Sydkraft 1976-1987

För de tre bilderna på reaktorn ovan är källan OKG.