Energipolitiken är som en karikatyr där man slåss om vilket energislag som är vackrast. Men allt börjar och slutar med vad elsystemet i verkligheten förmår, och kalla fakta visar att elsystemets prestanda år för år har försämrats.

Detta måste energibranschens aktörer och politiker ta som utgångspunkt, sägs i den nya bok Elsystemkrisen, som Second Opinion i dag lanserar.

Vi ska i några artiklar ringa in bokens budskap närmare. Först ut är bokens författare Svenolof Karlsson.

Sedan 2016 har jag skrivit ett hundratal artiklar på Second Opinion. Intervjuerna och researchen bakom dem har för mig blivit ett bevis på att politiken och verkligheten i energifrågorna inte har särskilt mycket gemensamt.

Boken Elsystemkrisen kan köpas här.

Fokus i politiken ligger i hög grad också på fel saker. Valet av kraftslag har blivit en politisk positioneringsfråga, för att inte säga identitetsfråga. Vindkraft eller kärnkraft? Är du för det ena, kan du inte vara för det andra. I nu 42 år efter folkomröstningen om kärnkraft har politiken upprätthållit detta slagfält.

En viss breddning av stridsdomänen har skett genom insikten att elnäten behöver byggas ut, för att den enorma nyelektrifiering som aviserats ska ha en chans att lyckas. Elen måste kunna överföras dit den ska. Då när den behövs. Med det har de långa ledtiderna för utbyggnaden blivit ett tema där man kunnat vara enig i sin kritik.

Även elnätsutbyggnaden är emellertid fel ända att börja i. Produktion av el, överföring av el och konsumtion av el beror alla av varandra. De interagerar ständigt, och interaktionen styrs av ett stort antal fysiska fenomen. Tillsammans utgör detta elsystemet.

Med Svenska kraftnäts definition: ”Med elsystemet avses samtliga sammankopplade produktionsanläggningar, ledningar och stationer för överföring och distribution såväl som energilagringsanläggningar och elanvändare. Elsystemet kallas ibland också för kraftsystemet.”

Elsystemet med dess funktionalitet, begränsningar och möjligheter är det centrala. Alla andra frågor är sekundära. Att bara bygga ut kärnkraft eller bara vindkraft löser färre problem än det skapar. Att bara bygga nya ledningar, utan att utgå från hur dessa påverkar elsystemet som helhet, är lika kontraproduktivt.

Fokus måste ligga på alla dessa frågor. Samtidigt. Om energipolitiken ska ha en chans att leverera utgående från sina ambitioner, måste den partipolitiska röstmaximeringslogiken överges och ersättas av elsystemlogiken.

Svenolof Karlsson, författare till boken Elsystemkrisen. Foto Jan Sandvik.

Det här är inget jag behövt upptäcka på egen hand. De sakkunniga – ingenjörer, ekonomer, jurister och andra – som jag mött i mitt journalistiska arbete har varit mina lärare. Bit för bit har bilden klarnat.

Framför allt står tre ingenjörer för ledtrådarna och sammanhanget: Maja Lundbäck, civilingenjör i energisystem, Carl Berglöf, teknologie doktor i fysik och Henrik Svensson, maskiningenjör med lång erfarenhet som kraftverkschef. Alla tre är välbekanta för Second Opinions läsare. Just dessa tre approcherades speciellt av mig för bokprojektet och är i vissa partier av boken närmast att betrakta som medförfattare.

Den allra viktigaste insikten – som bara kan beskrivas som alarmerande – är att det svenska elsystemets prestanda blivit allt sämre. Detta framgår av att överföringsbegränsningarna i elsystemet har ökat nu fem år i rad, som nedanstående statistik över den tilldelade handelskapaciteten för snitten 1, 2 och 4 mellan de svenska elområdena visar.

Andra fakta är att elsystemet, framför allt i södra Sverige, i fråga om flera av systemdrifttillstånden inte längre lever upp till de krav som lagen ställer. Särskilt allvarligt är läget i det sydligaste elområdet SE4 efter att detta nästan totalt dränerats på planerbar elproduktionskapacitet.

Att återskapa de förmågor som förlorats i elsystemet, och som är oundgängliga för den fortsatta elektrifieringen, är en enorm uppgift. Som måste börja med probleminsikt.

Med detta är huvudrollsinnehavaren lätt att identifiera: systemoperatören, det vill säga Svenska kraftnät. Något som även blir tydligt i boken, där flera av Svenska kraftnäts befattningshavare beskriver frågeställningarna från sitt perspektiv. Svenska kraftnäts uppdrag underlättas inte av att man i arbetet är utsatt för korseld från många olika håll.

Om detta kan alltså läsas närmare i boken. Det jag själv som journalist, under många år marinerad av energipolitikens frågeställningar, har att adressera energibranschens aktörer handlar framför allt om hur de kommunicerar sina ärenden.

Det borde vara ett branschgemensamt mål att tona ner de egna agendorna och försöka driva fram ett mer helhetspräglat perspektiv. Energibranschen är fylld av divergerande ambitioner, där konkurrenter bekämpar varandra och branschaktörerna och politikerna i hög grad har blivit varandras fångar.

Men någonstans går gränsen för en rimlig opportunism. Och förr eller senare konfronteras energipolitikens beslut med naturlagarna. Den dag det till exempel inte går att hålla ett elsystem inom de gränser som sätts av fysiken, bryter det ihop. Det går i längden inte att manövrera framgångsrikt, om man har naturens fundamenta emot sig.

Därmed finns alltså ett facit, som går att avläsa. En komplikation är att det behövs kunskaper även för att läsa facit. Knappast minns alla, vare sig bland politikens eller energibranschens beslutsfattare, allt från skolans fysiklektioner. I stället är känslor eller ideologier i hög grad styrande.

Bo Diczfalusy, en energipolitikens grå eminens i Sverige, beskrev för mig en gång saken så att ”de politiska val som görs i energifrågor ofta i hög grad är känslostyrda, synen på olika energislag har kommit att bli byggstenar i människors identitetsuppfattning”. ”Som jämförelse”, konstaterade han, ”har väldigt få av oss sin identitet relaterad till pappers- eller stålsektorn.”

Min uppmaning till alla, som av olika skäl har ett budskap i energifrågorna till omvärlden, är alltså att utgå från logiken i elsystemet. Allt börjar och slutar med den. Om logiken verkar svår att förstå, beror det kanske på att den är just det. Men lösningen är inte en förenklad verklighetsbeskrivning.

Energibranschens aktörer borde kunna ena sig om en sak: en gemensam kamp mot förenklingar och populism. Detta redan av självbevarelsedrift. Ökad respekt skulle följa på köpet.

***

Boken Elystemkrisen diskuteras på ett seminarium under politikerveckan i Visby, tisdagen den 5 juli klockan 8:00, S:ta Katarinagatan 6.