I och med att politiken nu, från höger till vänster, inte verkar vara beredd att stillatigande se på när marknaden drar iväg i en riktning som man inte tänkt sig, faller tanken på att energy-only-marknaden är kapabel att leverera korrekta signaler till effektivisering och flexibilitet till slutanvändarna, skriver Lars Holmquist på Göteborg Energi.

Det är ungefär 25 år sedan dagens elmarknadsmodell sjösattes. Den bärande tanken var att el ska handlas per kilowattimme, differentierad i tid (timpriser) och geografiskt (elområden). Övriga nyttor, som leveranssäkerhet och andra systemtjänster, gavs ingen marknadsplats. Effektreserven, säkerhetsventilen i systemet, var meningen att den skulle kunna fasas ut med tiden. En av grundtankarna med omregleringen var också att marknaden skulle växa geografiskt till fler länder.

Bild: Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar debatterar el på DN Debatt. Klippt från dn.se.

En förutsättning för att en sådan marknad, oftast kallad energy-only, ska kunna fungera och ge signaler till producenter att bygga produktion, och till konsumenter att effektivisera och på andra sätt anpassa sin konsumtion, är att prissignalerna kan slå igenom. Om inte priserna tillåts bli så höga som tillgångs- och efterfråge-situationen motiverar, så kommer inte ny elproduktion att kunna byggas, och inte heller energieffektivisering och flexibilitet blir tillräckligt lönsam. Men frågan har ofta ställts om samhället är berett att acceptera de kraftiga prissvängningar som detta kan innebära.

Från producenthållet har vi sedan länge kunnat konstatera att marknadsmodellen inte levererat. Sedan 1996 har i princip ingen ny produktion byggts på energy-only-marknadens villkor, utan berott på stödsystem, framförallt elcertifikatssystemet. Och eftersom elcertifikatssystemet premierat produktion av kilowattimmar, utan någon hänsyn taget till tid och geografi, så har i princip enbart sol och vindkraft, som inte är styrbar, men bra på att producera kilowattimmar, byggts ut. Elcertifikatssystemet har därmed hållit nere den generella prisnivån, genom att subventionera in förnybar produktion vid sidan om energy-only-marknaden. Detta har inneburit att prissignalerna till producenterna inte varit tillräckligt starka för att leda till investeringar i planerbar produktion. Inte minst kraftvärme har varit svårt att få lönsamhet i, eftersom systemnyttorna som den levererar, både på det lokala och nationella planet inte har prissatts. Den energipolitiska debatten har präglats av dessa fakta under en längre tid.

Det som hänt den senaste tiden är att elpriserna stigit dramatiskt, som en konsekvens av flera samverkansfaktorer, som väder, klimatpolitik, energipolitik, och inte minst geopolitik. Inget av detta kan ses som något egentligt marknadsmisslyckande, utan är sådant som händer på en fri marknad. Det skickar helt enkelt signalen till kunderna att de bör effektivisera, eller kanske, borde ha effektiviserat, sin användning. Hur politiken reagerar på detta är avgörande för trovärdigheten för marknadsmodellen. Kommer man acceptera att de höga priserna slår igenom, med de effekter de får på väljarnas privatekonomi, eller kommer man att försöka sätta den ur spel på ett eller annat sätt?

Under veckan som gick har vi fått en del svar. Först ut var Norge. Regeringen i ett av världens rikaste länder har bestämt att subventionera medborgarnas elanvändning. Staten kommer att stå för hälften av elkostnaderna för den del av elpriset som överstiger 70 öre/kWh. I Sverige har Moderaterna föreslagit att man tar bort momsen på el under vintern. Liberalerna lade fram ett antal förslag som bland annat inkluderar sänkt elskatt. Mest radikala, den veckan, var Vänsterpartiet, som i en debattartikel föreslog att projektet att integrera elmarknaden med Europa borde avbrytas. Tanken här är inte att recensera de olika förslagen, utan bara att konstatera att politiken, från höger till vänster, inte verkar vara beredd att stillatigande se på när marknaden drar iväg i en riktning som man inte tänkt sig. Därmed faller, som jag ser det, tanken att energy-only-marknaden är kapabel att leverera korrekta signaler till effektivisering och flexibilitet till slutanvändarna. Det verkar inte som att samhället är berett att ta konsekvenserna som det medför.

Scenen är med andra ord satt inför lanseringen av Elektrifieringsstrategin som branschen väntar spänt på. Kommer strategin att lämna förslag och idéer som kan ge oss en marknadsdesign som ger långsiktiga förutsättningar både att bygga produktion, överföra el, och skapa rimligt förutsägbara priser? Insatserna är höga. Om det inte finns tilltro till marknadsmodellen minskar också trovärdigheten för den gigantiska elektrifieringsvåg som samhället planerar för.