DEBATT
Lyssna på dem som använder och betalar för elsystemet, skriver professor Magnus Söderberg, Griffith University & Ratio, och företagaren Eric Anderzon. De har frågat några större elförbrukare i södra Sverige som menar att dagens system varken är rättvist, effektivt eller långsiktigt hållbart.

Trots att svenska företag står för notan, får de sällan säga sitt om hur elsystemet ska utformas. Resultatet? Ojämlika elpriser, planeringskaos och tappad konkurrenskraft. Företagen i södra Sverige vill att elprisområdena tas bort och att det byggs mer lokal elproduktion.

I den svenska energidebatten talas det ofta om teknik, produktion, klimatmål och systemutformning. Men kundperspektivet lyser alltför ofta med sin frånvaro, inte minst företagens. Det är trots allt de – tillsammans med hushållen – som bär de verkliga kostnaderna för elmarknadens konstruktion. Vi har ställt frågan till några större elförbrukare i södra Sverige, och enligt dem är dagens system varken rättvist, effektivt eller långsiktigt hållbart.

Elprisområden är det som väcker starkast reaktion. Företag i södra Sverige (SE4) – där elförbrukningen är hög, exportandelen stor och industrin tät – betalar konsekvent mer för sin el än företag i övriga Sverige. Detta är ett resultat av en politisk och administrativ konstruktion. Stefan Andersson på KB Components anser att elprisområdena är det största problemet. Han säger: ”Hade SE4 haft samma priser som SE1 hade vi inte haft denna debatt överhuvudtaget.”

Bild: KB Components med huvudkontor i Örkelljunga är ett av företagen som artikelförfattarna intervjuat.

Företagarna, Sveriges största organisation för små och medelstora företag, är inne på samma linje: prisskillnaderna mellan elområdena är orimliga och snedvrider konkurrensen både nationellt och internationellt. Att företag i södra Sverige – som ofta har sina produktionsanläggningar nära – ska stå för en oproportionerlig del av flaskhalskostnaderna saknar logik. Bergo Floorings delägare Emil Lindén, hävdar t.o.m. att ”det är odemokratiskt och stötande” att företag i SE4 finansierar den nationella infrastrukturen genom flaskhalsavgifter, som borde delas av alla som nyttjar den. Per-Åke Andersson, koncernchef för EAB, har samma uppfattning, även efter försök att kraftigt reducera sin elförbrukning genom en solcellspark.

Den andra återkommande punkten är den kraftiga elprisvolatiliteten. Att priset ena dagen är negativt för att nästa dag rusa till rekordnivåer gör det svårt för företag att planera och investera. Trioworld, med en mycket elintensiv produktion, beskriver hur den svenska marknadens brist på likviditet och prissäkringsmöjligheter under 2022 blottade en sårbarhet i systemet som företag fortfarande kämpar med. Även de som försöker investera i lösningar, som batterilagring, stöter på problem: tekniken är dyr, kunskapen bristfällig, och regleringen är inte ändamålsenlig.

Flera företagsrepresentanter riktar också skarp kritik mot hur Svenska kraftnät hanterat elområdesöversynen. Conny Johansson, tidigare elansvarig på Hylte Papper, menar att det under normaldrift inte finns några fysiska flaskhalsar mellan exempelvis Oskarshamn och Ringhals och SE4. Ändå upprätthålls gränserna – trots ny data, trots flow-based kapacitetshantering, och trots att det idag finns bättre underlag än någonsin för att justera uppdelningen.

Vad ska politikerna göra åt detta? En hel del, enligt företagen i SE4:

1. Gör om elområdesindelningen – baserat på faktiska flaskhalsar. Svenska kraftnät behöver leverera en ny indelning snabbt.

2. Använd flaskhalsintäkterna rätt – återinvestera dem så att de i första hand reducerar överföringsbegränsningar, inte till fler eller förstärkta utlandsförbindelser.

3. Satsa på planerbar elproduktion i SE3 och SE4. Det behövs mer el där den förbrukas. Dagens modell – där norrländsk vattenkraft förs söderut via ett överbelastat nät – skapar kostnader, risker och orättvisor.

4. Öka takten i tillståndsprocesser och lokaliseringsstöd för ny elproduktion – särskilt vindkraft, som ofta blockeras av kommuner med NIMBY-inställning.

5. Ställ krav på EU, att även andra medlemsländer delas in i elprisområden – framför allt Tyskland, vars interna flaskhalsar driver upp priserna i södra Sverige. Så länge de får ha ett enda område, medan Sverige har fyra, förblir konkurrensvillkoren snedvridna.

Det är lätt att låta den svenska energipolitiken formas av teknikvisioner och klimatmål. Men om vi samtidigt urholkar förutsättningarna för våra företag att konkurrera, investera och anställa, förlorar vi något långt mer fundamentalt: framtidstron.

En hållbar energipolitik måste börja i verkligheten. Och den verkligheten beskriver våra företagsledare med all tydlighet – om man bara lyssnar på dem.