Från Bryssel kommer påbud om teknikval, lämpliga prisnivåer samt hur höga vinster företagen får göra, skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson. Nu sker ett övertagande av makten över marknaderna och våra möjligheter att hitta en mångfald av lösningar på klimatkrisen begränsas, menar han.

EU-kommissionen vill att Europa snabbt ska komma bort från speciellt ryska fossila energikällor. För att göra detta har de lanserat REPowerEU där framför allt energibesparingar och en ökad satsning på sol och vind framhålls som lösningar. För att hantera energifattigdom föreslår kommissionen bland annat­ reglerade priser för utsatta ­hushåll och att stater ska kunna konfiskera energi­bolagens ”övervinster”. Från Bryssel kommer nu påbud om teknikval, lämpliga prisnivåer samt hur höga vinster företagen får göra. I det godas namn sker nu ett övertagande av makten över marknaderna och våra möjligheter att hitta en mångfald av lösningar på klimatkrisen begränsas.

Bild: Solceller på ”plusenergihus” i Norra Djugårdsstaden i Stockholm. Foto: Stockholmshem.

RePowerEUs förslag ligger dock väl i linje med tidsandan vilken föreskriver att vi ska överge marknaden och i stället be staten fixa problemen. När det gäller en ny ”marknadsmodell” ber man inte lika tydligt om statliga påbud men låt mig återkomma till detta.

Kommissionens förslag måste ses som en stor framgång för solkraftslobbyn. Från DN:

”Kommissionen kräver att offentliga och kommersiella fastigheter som byggs från 2026 och framåt (och har en golvyta på över 250 kvadrat­meter) installerar solpaneler på taket. Året efter måste alla offentliga och kommersiella byggnader börja installera paneler. 2029 blir det obligatoriskt för nya bostadshus.”

Vi ska alltså år 2022 bestämma oss för vilken teknik som är framtidens lösning. Värmepumpar, energisnåla hus, etc. göre sig bara delvis besvär. Alla tak ska ha solpaneler! Förutom att förslaget innehåller en tydlig inlåsningseffekt i en teknik andas det att kommissionen och solpanelernas egna lobbyister inte själva tror att lösningen är den smartaste för kunden. OM de gjorde det skulle ett krav på att fasa ut alla fossila energislag vara en mer naturlig väg framåt. Solpanelernas överlägsenhet skulle då naturligt göra att kunderna själva sökte denna lösning.

Men det är som sagt inte bara kommissionen som gett upp hoppet om marknaden och den fria entreprenörens förmåga att hitta lösningar. Efter att ha närvarat på ett antal seminarier och läst rapporter om att det behövs en ny ”marknadsmodell” behöver det påpekas att även marknadens aktörer numer vill ha mer statlig styrning av investeringarna. Energiministern konfirmerar mottagandet av dessa idéer när han anger att man ska se över en ny ”marknadsdesign”.

Jag har två kommentarer till detta. På en fri marknad bestämmer aktörerna själva hur mycket de ska handla och till vilket pris. Det som verbalt misshandlas som ”marginalprissättningsmodellen” är inget medvetet modellval utan en beskrivning av hur elmarknaden och för den delen alla fria marknader fungerar. Att priset på marginalen också täcker kostnaden för den producent som har högsta kostnaden för att delta i den marknaden är inget konstigt. Det är alltså heller inget ”val” av staten utan av de aktörer som väljer att handla till detta pris. Vi kan således inte välja en annan ”marknadsmodell”. När vi ber om något annat än dagens elmarknad så ber vi om statliga ingripanden i endera hur mycket som konsumeras/produceras eller vilka priserna ska vara. Det kan vara intressant ur flera aspekter att ha en sådan reglering. Men en marknad är det inte.

Den andra kommentaren är att det kan vara så att vi saknar marknader för vissa nödvändiga produkter. Det kan då vara tvunget att skapa något som liknar marknader, eller att ha en reglering för dessa produkter eller tjänster som inte finns. För elmarknaden är marknader för diverse stödtjänster bra exempel på detta. Jag saknar dock en direkt logisk koppling till ovanstående allt ihärdigare diskussion om den fallerande nordiska elmarknaden, och jag ser inte att det verkligen skulle finnas en avsaknad av någon marknad för effekt.

Det är inte lätt att förstå hur den logiska tankekedjan går som leder till den ”självklara” slutsatsen att långsiktiga investeringar inte kan göras på marknader där priserna fluktuerar kortsiktigt. Privata bolag investerar väl i pappersmaskiner? De startar gruvor med ibland ganska långa livslängder. De köper skog vilka de avser att ha en lång tid. Och för all del, de köper kraftverk där den beräknade återstående livslängden är längre än 30 år. Men, och det är inget litet men, du investerar inte i en pappersmaskin om du misstänker att användningen av den om 4 år kan bli föremål för politiska nycker. Du startar inte gruvdrift med mindre än att du tror att miljövillkoren kommer att vara någorlunda stabila och rimliga över gruvans ekonomiska livslängd. Du investerar inte i skog om du misstänker att den av olika skäl kommer att konfiskeras om 5 år. Och du köper inte ett kraftverk om du tror att politiska beslut kommer att förkorta de 30 årens livslängd till 3 år i praktiken. Dagens debatt blandar alltför ofta ihop prisrisker, vilket marknadens aktörer ofta är väl skickade att ta, med politiska risker, vilka ofta är mycket stora och dessutom svåra att överblicka. Ett bra exempel på det senare är de senaste 8 årens politiska (informella) styrning av Vattenfall. För mig blir det förvirrande att i en situation med omfattande politiska risker som gör det svårt att investera, be staten ta ett ännu större ansvar.

Jag citerar den liberale tänkaren von Mises: “The planner is a potential dictator who wants to deprive all other people of the power to plan and act according to their own plans. He aims at one thing only: the exclusive absolute preeminence of his own plan.” Det är fullt möjligt att be staten göra teknikval, och att staten ska upphandla kapacitet av en viss typ. Men åtminstone jag saknar förtroendet till statens förmåga att göra det bättre än fria entreprenörer. Lämna marknaden i fred. Låt inte Bryssel bestämma framtidens tekniker.