Etablera relevanta regler för hur parter handlar och avtalar med varandra, det löser frågor om exempelvis balansansvar, användarflexibilitet och behov av svängmassa, skriver Lars Blomkvist.

Elmarknaden behöver en ny design sägs det, men varför? Den beprövade design som tillämpas på alla andra marknader borde väl duga också för elhandel? Utformning och spelregler är ju ”urgamla”. Två parter, en säljare och en köpare, kommer överens om ett utbyte av varor mot pengar och ett lagreglerat avtalsförhållande har etablerats.

Att tillämpa denna ”design” på elmarknaden är enkelt, om man inledningsvis bortser från det faktum att själva regelverket uppenbarligen är obekant för flertalet av marknadens aktörer. Det handlar om att, efter drygt 20 år, fullborda elmarknadsreformen genom att etablera och börja utnyttja de relevanta reglerna för hur parter handlar och avtalar med varandra.

För att visa hur enkelt det egentligen är, ska vi använda en ovanlig fysikalisk utgångspunkt. Handeln sker med elektroner i stället för med energi och effekt, så de begreppen lämnar vi därhän. Fysikerna har lärt oss att elektricitet är elektroner i rörelse. De bär på en elektrisk laddning, har massa och vikt[1] varför elhandel kan ske också genom försäljning till kilopris av en fysisk produkt, elektroner.

Elektronen är en typisk bulkvara med egenskaper opåverkbara av den som tillverkar dem. Genom sin enkelhet skiljer den sig från varor på andra marknader. Den har inga produktutvecklingskostnader, ger inget materialspill, inga kassationer eller reklamationer. Den som inte efterfrågas produceras inte och den riskerar inte att drabbas av ”prognosfel” som många mode- och teknikprodukter m.m. Produktgarantier behövs inte, den totala efterfrågan är nästan given och variationerna över tid hyggligt förutsebara.

För tillverkaren gäller helt enkelt att tillverka den så billigt som möjligt.

Elektronen är en typisk säsongsvara med högst varierande, men oförändrat nödvändig, efterfrågan över året. Den är också en viktig insatsvara som ska finnas till hands precis när den behövs – den ultimata just-in-time-leveransen!

Det är alltså fråga om att med hjälp av beprövade rutiner och regler handla en enkel, men nödvändig, produkt till en verksamhet av något slag. Köparen redovisar sitt behov till mängd, tid och leveransplats. På det underlaget lämnar säljaren ett prisförslag. Efter förhandlingar enas parterna om ett avtal som i princip blir säljarens plan för hur många kilogram elektroner han ska tillverka och leverera varje enskild timma under avtalstiden. Beroende på kundens verksamhet. och var i landet han har den, kan det bli stora variationer som säljarens produktionsresurser måste vara dimensionerade för att klara.

Säljaren inser naturligtvis att det blir svårt att timvis balansera produktionen mot kundens användning. (Balansansvaret lämnas här utanför eftersom det inte påverkar säljarens kontraktsenliga leveransskyldighet gentemot köparen). För att minimera det kan han, kanske redan vid offertlämnandet, erbjuda olika rabatter eller annat lockande som den presumtiva kunden är villig att godta – givet någon form av motprestation. Det kan t.ex. vara att under vissa timmar inte överskrida en högsta vikt för elektronmängden eller låta säljaren i speciella lägen minska elektronmängden per timma med ett avtalat antal kilogram. Det viktigaste blir emellertid att utifrån väder och annat, löpande bedöma eventuella förändringar i kundens elektronanvändning så att obalansen mellan användning och produktion minimeras. Då fungerar systemet bäst.

Byt ut ordet elektroner mot energi i ovanstående text och det blir den enkla elmarknad vi måste diskutera. Och där grundstenen är ett lagreglerat regelverk för hur avtalsparter ska eller kan agera för att fördela ansvar och kostnader när det gäller t.ex. resurser, balansansvar, användarflexibilitet eller fördelningen av kostnaderna för svängmassa. Är det av ren och skär okunnighet som detta inte diskuteras på elmarknaden eller är det så illa att man tror att regelverket inte gäller för just el- och nätavtal?

Utan att klargöra vad de civilrättsliga reglerna betyder för och på en ”marknad” som ändrats från sekellångt monopol till allvarlig konkurrens blir elmarknadsreformen aldrig fullbordad. Ur avtalssynpunkt står i stort sett marknadens hela ”aktörskollektiv” fortfarande och stampar på nyårsafton 1995.

[1] Elektronens massa m = 9,109*10^-31 kg och laddning e^– = 1,602*10^-19 C(oulomb).

För detta fick amerikanen R Millikan nobelpriset i fysik 1923.