Med nedstängningen av kärnkraften i Tyskland ökar koldioxidutsläppen på nytt i landet och målen i klimatpolitiken blir allt svårare att nå för nye klimatministern Robert Habeck. Är tyskarnas negativa bild av kärnkraften på väg att krackelera? Enligt opinionsundersökningar har tyskarna svårt att tro att kärnkraftens tid verkligen är ute.

I slutet av det här året väntas Tyskland släcka ner sina sista tre kärnkraftverk. På bara drygt tio år, 2011-2022, kommer därmed sjutton kärnreaktorer att ha stängts och 20490 megawatt produktionskapacitet att ha eliminerats ur det tyska elsystemet. Det motsvarar Sveriges hela elanvändning en kall höstdag.

Bild: Vice förbundskansler och minister för näringsliv och klimat Robert Habeck. Foto: De Gröna.

Fram till nyligen styrdes det politiska spelet kring detta av Angela Merkel, som i november 2005 tillträdde som Tysklands förbundskansler. Utgångspunkten var då att hennes företrädare, socialdemokraten Gerhard Schröder under tryck av regeringskollegerna i Die Grünen, det gröna parti som han samregerade med i sju år, hade begränsat kärnkraftverkens drifttid till 32 år. Det gav en bortre driftgräns för det senast igångsatta tyska kärnkraftverket till 2021.

I slutet av 2010 drev Angela Merkel igenom en lag som förlängde drifttiden med ytterligare 8-14 år. Hennes personliga klimatrådgivare, Vattenfalls vd Lars Josefsson, beskrev i en intervjuserie på nyhetssajten Di Agenda 2014 Angela Merkel som ”en person som vill veta och förstå själv, är gediget forskarutbildad (doktor i kvantkemi), pragmatisk och uthållig, mer inriktad på sakpolitik än ideologi och väldigt positiv till kärnkraften”.

Lars Josefsson

I mars 2011 skedde haverierna i Fukushima. Mer eller mindre på stående fot vände Angela Merkel 180 grader. I juni samma år beslöt hennes regering att alla kärnkraftverk i Tyskland skulle fasas ut med 2022 som slutår. Beslutet stärkte henne i opinionen, och hennes parti CDU vann nästa val. Enligt Lars Josefsson innebar beslutet för Angela Merkel säkert ”en inre konflikt”. Själv uppfattade han inte nedläggningsbeslutet som rationellt: ”Tyskland har extremt noggranna och goda ingenjörer, och de tyska kärnkraftverken är mycket välskötta.”

Som beskrivits på Second Opinion många gånger har Tyskland satsat enorma resurser på sin energiomställning, Energiewende, utan att nå de mål som lagts och till priset av att tyskarna i dag har det högsta elpriset i Europa, i fjol för hushållen 32,16 cent/kWh med alla avgifter inräknade, vilket motsvarar ca 330 öre/kWh.

Strax före jul visade de preliminära siffrorna för 2021 att den fossila energin gjort comeback i elproduktionen i Tyskland. 2020 utgjorde den förnybara elen 44,1 procent och den fossila elen 44,6 procent, 2021 var siffrorna 40,9 procent förnybart och 47,2 procent fossilt. Andelen kärnkraftsel ökade från 11,4 procent 2020 till 11,9 procent 2021.

Vindkraften på land producerade under fjolåret 12 procent mindre el än 2020, vindkraften till havs 7 procent mindre, trots fortsatt utbyggnad under året, vilket alltså ger ett mått på hur vindkraften kan fluktuera också över en längre tidsperiod. Totalt producerades i Tyskland i fjol 582 TWh el jämfört med 567 TWh 2020, upp 2,6 procent.

Sett till den totala primärenergianvändningen i Tyskland – som alltså inkluderar också värme, transporter och annat – täcktes denna under 2021 fortfarande till 84 procent av fossila energikällor eller kärnkraft och alltså bara till 16 procent av förnybara källor, varav närmare hälften biomassa. De officiella tyska klimatmålen för 2022 och 2023 har De grönas klimatminister Robert Habeck redan gett upp. Att tro att målen för 2030 ska nås kräver en optimism utöver det vanliga.

I Die Welt sammanfattar ekonomi- och energiredaktören Daniel Wetzel att Tyskland genom stängningen av de sista sex kärnkraftverken står inför den största ökningen av växthusgaser på 30 år.

”Kombinationen av subventioner och inmatningsföreträde för förnybar el skulle egentligen tränga ut kolkraften från marknaden. Men trots att kostnaderna för utsläppsrätter fortsätter att stiga, finns kolkraften kvar, eftersom det med dagens höga pris på naturgas inte finns några andra alternativ. Koldioxidpriset driver upp elpriset utan att längre bidra till någon utsläppsminskning. Notan för den här avvecklingsideologin skickas till elkonsumenterna.”

En standardkommentar är att det tyska folket står bakom landets omställningspolitik. Bilden modifieras dock av flera opinionsundersökningar.

Till exempel trodde, i den undersökning som det renommerade opinionsinstitutet Allensbach gjorde sommaren 2021, 47 procent att Tyskland skulle komma att förlita sig på kärnkraft även efter 2022, då de sista tyska reaktorerna alltså ska vara avvecklade. Bara 26 procent trodde att avvecklingsbeslutet verkligen kommer att bli definitivt. Inte ens bland dem, som angav De gröna som sitt parti, trodde en merpart på att Tyskland verkligen kommer att göra sig av med kärnkraften för gott (siffrorna var 37-35).

När frågeställningen beskrevs så att många länder håller fast vid kärnkraften, för att fortare kunna avveckla kolkraften, var 42 procent positiva till att också Tyskland skulle göra så, medan 34 procent var negativa och 24 procent obeslutsamma. Sett till anhängarna till de tre partierna i den nya tyska regeringen var siffrorna för SDP 49-30, för FDP 63-21 och för De gröna 28-53. Med andra ord accepterade nästan hälften av det gröna partiets sympatisörer kärnkraften som en lösning för att minska växthusgasutsläppen.

En opinionsundersökning, utförd av Civey i Tysklands största webbaserade open access-panel, gav i somras ett liknande resultat. 49,4 procent ställde sig positivt till att Tyskland fortsatt använder kärnkraft för att nå klimatmålen, medan 42,4 procent gav ett negativt svar. 32,5 procent sade obetingat ja, 29 procent obetingat nej. Sett till de tre regeringspartiernas sympatisörer var siffrorna för SDP 59-31, FDP 76-18 och för De gröna 22-70.

Daniel Wetzel menar i Die Welt att den väg Tyskland valt för att nå sina klimatmål är på väg att bli en internationell pinsamhet och ger exempel på hur miljö- och klimataktivister ser med skepsis på den tyska omställningspolitiken, till exempel The Guardians välkände medarbetare George Monbiot, som beskrivit avveckling av fungerande kärnkraft mitt i en klimatkris som ”en förfinad form av dårskap”.

Möjligen är det ett tecken i tiden att det finländska gröna partiets viceordförande Atte Harjanne i lördags (8 januari) intervjuades i Welt am Sonntag, ett slags söndagsvariant av Die Welt, under rubriken ”Naturligtvis är kärnkraften hållbar”. Harjanne, ingenjör i elteknik och klimatforskare vid det finländska meteorologiska institutet, har profilerat sig som vän av kärnkraften. Hans parti gick 2020 officiellt från sin antikärnkraftslinje och har i den aktuella taxonomistriden i EU ställt sig på kärnkraftens sida.

Atte Harjanne. Foto: Fortum.

”Naturligtvis är kärnkraften hållbar. Den mängd kärnavfall som uppkommer är mycket liten i förhållande till de stora mängder koldioxidneutral el som produceras. Och man kan på ett säkert sätt förvara kärnavfallet i motsats till de växthusgaser som avges från kol- och gaskraftverk”, säger Atte Harjanne och framhåller att också el från solceller och vindkraftverk ger upphov till problematiskt avfall.

Hur kommer det sig att de gröna partikollegorna i Tyskland inte ser saken så?

Harjanne ser en förklaring i att det finländska partiet har en lite annan bakgrund än det tyska.

”Vårt främsta mål är att bli koldioxidneutrala i Finland, till 2035, och därför vill vi baserat på vetenskap pröva alla möjligheter. Om kärnkraften är den snabbaste vägen framåt, så helgar det i det här fallet medlet”, säger Harjanne, som anser att man inte ska dra för stora växlar på att det finländska reaktorbygget Olkiluoto 3 tids- och kostnadsmässigt dragit ut långt över kalkylerna: ”Det går att jämföra med metrobyggena i Helsingfors som också de spräckt alla kalkyler. Men ingen säger för den skull att inga fler metrolinjer bör byggas.”

”Naturligtvis har Tyskland sin rätt att satsa på naturgas, men man gör sig med det beroende av import. Att samtidigt avveckla både kol- och kärnkraften leder till ett gasberoende för lång tid framåt. Jag skulle hoppas att man intog en vetenskapsbaserad utgångspunkt”, kommenterar Atte Harjanne den tyska energipolitiken.

Slående i det program som den nya tyska regeringen enat sig om är att knappt ett spår återspeglas av det liberala partiet FDP:s tidigare energipolitik, där marknadsliberalism, avvecklade subventioner och även en förhållandevis positiv syn på kärnkraften varit ingredienser. Partiets ordförande Christian Lindner har som finansminister till och med aviserat att staten härefter ska avlasta elkonsumenterna den EEG-avgift (för subventioner till producenterna av förnybar el) som lagts på deras elnota.

Den gamle tyske rikskanslern Bismarck tillskrivs uttalandet att politik är det möjligas konst, som väl i Olof Palmes version närmast återspeglas i ”politik är att vilja”. Enligt Tysklands förbundspresident Frank-Walter Steinmaier ska uttrycket förstås så att det är fråga om en politik som bygger på ett önsketänkande. Kanske bör inom energipolitiken därför även tillämpas en av bröderna Marx maximer: ”Det här är mina principer. Om de inte passar, så har jag andra.”