Sveriges vision är att minska de inhemska utsläppen, nettoutsläppen ska vara nära noll 2050. Det är ett tufft mål – och frågan är om det är så smart. Istället för att stirra sig blind på koldioxidutsläppen inom landet borde politikerna titta på Sverige och svenskarnas verkliga klimatpåverkan globalt sett.

I SVT den 20 mars kunde vi höra ett inslag om hur Sveriges utsläpp av koldioxid snarare har ökat än minskat sedan 1990. Naturvårdsverket hade utöver utsläppen inom landets gränser även lagt till siffror för de utsläpp vår konsumtion ger upphov till utomlands. 

Inslaget lyfter en viktig aspekt som vi alltför ofta bortser ifrån, det är ju inte enbart vad vi gör inom landet som är viktigt när det gäller att möta klimatutmaningen. Tvärtom kan det faktiskt vara viktigare att räkna med effekterna av hur vårt leverne, men även den produktion som sker i Sverige, påverkar de globala utsläppen.

Sverige har en långsiktig vision om att minska de inhemska utsläppen, nettoutsläppen ska vara nära noll år 2050. Det är en tuff målsättning, och frågan är om den är så smart. Istället för att stirra sig blind på koldioxidutsläppen inom landets gränser borde politikerna istället lyfta blicken för att titta på Sverige och svenskarnas verkliga klimatpåverkan globalt sett. Självklart ska utsläppen i landet minska, men genom att ensidigt fokusera på just nationella utsläpp riskerar vi till och med att öka utsläppen globalt genom vårt agerande. Genom att inte räkna in importens och exportens klimatpåverkan förloras en viktig möjlighet att göra verklig skillnad.

När svenskarna konsumerar produkter som är tillverkade i andra länder uppstår ju inga utsläpp i Sverige. Våra konsumtionsvanor behöver därför inte förändras för att minska de nationella utsläppen. Detta blir fel det förstår var och en. På samma sätt blir det fel när export av svensk industriproduktion inte räknas in. Utsläppen vid produktionen uppstår här, men nyttan av produkterna erhålls någon annanstans. Risken med att enbart hitta åtgärder för att minska utsläppen från produktionen är att den istället sker någon annanstans. Då minskar de nationella utsläppen men den globala klimatpåverkan kvarstår. Om det är industriproduktion som sker i Sverige som läggs ned, så är risken överhängande att den globala klimatpåverkan ökar.

Hur stor denna effekt är, är ingenting som mäts eller följs upp idag. Men det finns intressant forskning, bland annat av Astrid Kander vid Lunds Universitet, som studerar nya metoder och modeller för att fördela ansvaret för utsläppen av växthusgaser. Dessa modeller låter länderna fullt ut ta ansvar för omfattning och sammansättning av sin konsumtion. Samtidigt ger modellerna länder incitament att investera i mindre klimatbelastande produktionsmetoder i sin exportindustri. En viktig åtgärd i en sådan modell är att räkna med så kallade NEGA-emissioner, som innebär utsläpp som ”sparats in” till följd av export från länder med, relativt sätt, mindre förorenande produktionsmetoder.

Klimatutmaningen kan inte lösas genom minskade utsläpp till följd av minskad produktion i länder där elproduktion har låga klimatutsläpp, där produkterna är högt förädlade för att ge en effektiv slutanvändning eller där industrins tillverkningsprocesser är effektiva. Ska riktig klimatnytta ske är det ju just i dessa länder som industriproduktionen måste öka. Sverige är ett land med stor elintensiv basindustri. I denna industri förädlas en stor andel inhemska råvaror, i hög utsträckning genom vidareförädling med el som energibärare. Svensk elproduktion har rekordlåga klimatutsläpp.

Genom att svensk basindustri exporterar cirka 80 procent av sin produktion uppnås en stor positiv klimatpåverkan utför landets gränser. Om vi kan få en klimatpolitik som även räknar in denna positiva effekt har vi tagit ett steg på vägen mot att lösa den globala klimatutmaningen.

Lina Palm
Energidirektör SKGS – basindustrins energisamarbete