Under de senaste två åren har vi följt debatten i Sverige om vattenkraft. I denna debatt har vattenkraftens nytta ofta ställts mot dess inverkan på den biologiska mångfalden. En väg framåt, som vi ser det, är att elproducenter tillsammans med staten, forskare och fritidsfiskare tar fram och enas kring övergripande miljömål. 

Vattenkraften är vår viktigaste förnybara energikälla. Den spelar en avgörande roll för att ersätta och begränsa användningen av fossila bränslen och reglerar den säsongsbetonade tillgången till energi. Denna nytta måste vägas mot det faktum att vattenkraften också har en inverkan på vissa fiskarter. Det är en självklarhet att vi måste trygga de vandrande fiskarternas, exempelvis laxens, livsmiljöer och vandringsförhållanden.

I debatten framhålls ofta fisktrappor som ett sätt att möjliggöra fortsatt kraftproduktion till en rimlig ekonomisk kostnad samtidigt som fiskens vandringsmöjligheter säkerställs. Det kan vara frestande att förespråka att denna miljölösning blir obligatorisk vid samtliga kraftstationer. Tidigare erfarenheter visar dock att fisktrapporna inte alltid har varit en lyckad lösning på alla platser. I många fall har fisktrapporna antingen visat sig ineffektiva eller alltför dyra i förhållande till de förbättringar som uppnåtts i vandringar uppströms, och i de lika viktiga vandringarna nedströms.

Det idealiska vore istället att välja miljölösningar som faktiskt leder till hållbara förbättringar i fiskbestånden till lägsta möjliga kostnad. Det är sällan en lösning passar alla områden när man försöker trygga vandrande fiskarters existens. De befintliga forskningsresultaten tyder på att de bästa effekterna uppnås när miljölösningarna utformas efter varje specifikt vattenkraftverk.

Utöver olika typer av fisktrappor finns det alternativa eller kompletterande åtgärder som exempelvis fiskhissar, naturliga biopassager, så kallad trap and transport, återställande av biotoper, utsättning av fisk och, i extrema fall, att avlägsna eller flytta dammar. Effektiviteten och kostnaderna för dessa åtgärder beror på flera faktorer, exempelvis de lokala förhållandena (dammens höjd, vattenhastigheten och fortplantningsmiljön), om det finns andra kraftstationer och fisktrappor i närheten, liksom storleken på de befintliga och historiska fiskpopulationerna.

Den bästa kunskapen om specifika älvars förutsättningar och olika miljölösningars tillämplighet finner vi hos energibolagen, fritidsfiskare, forskare, lokala miljömyndigheter och lokalbefolkningen. Vi föreslår därför att dessa aktörer tillsammans tar fram och enas kring övergripande miljömål.

Dessa mål skulle förslagsvis kunna inrymma ett mål avseende populationsstorlekar för särskilt utsatta fiskarter och en miniminivå för återställandet av vissa dammar. Målen fastställs enligt parametrar som är mätbara, som exempelvis den årliga produktionen av unglax. Därefter bör det vara upp till kraftbolagen att själva avgöra vilka miljölösningar som på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt leder till att uppsatta mål nås.

Miljömål är ett sätt att förena energiproduktion och biologisk mångfald, men sådana mål skulle också leda till vissa frågor. Exempelvis: Hur bör ansvaret fördelas mellan de företag som är verksamma eller äger vattenkraftverk? Och hur ska man kunna ena kraftbolagens, statens och fritidsfiskarnas olika intressen vid framtagandet av miljömålen? Dessa frågor behöver få svar men får inte bli en ursäkt för att inte agera.

Redan idag finns ett behov av att finna en balans mellan vattenkraftens roll i att bidra med ren el och dess påverkan på den biologiska mångfalden, men denna balansgång kommer att bli ännu viktigare i framtiden.

Kari Hyytiäinen
Marko Lindroos
Emmi Nieminen
Agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten, Helsingfors universitet