Redan H2GS-projektet tar lika mycket elektricitet i anspråk som hela Skåne med sina 600 000 arbetstillfällen. Och med den enorma nya elproduktion som krävs för det ”gröna stålet” är risken överhängande att elpriserna i Norrland drivs upp och att konkurrenskraften i Sverige försämras, enligt professorerna Magnus Henrekson och Christian Sandström.

Alla är inte övertygade om att vätgassatsningarna för fossilfritt stål är rätt väg att gå. Magnus Henrekson, professor vid Institutet för Näringslivsforskning, och Christian Sandström, biträdande pro­fessor vid Internatio­nella Handelshög­skolan i Jönköping, uttrycker skepsis i det kommande numret av tidskriften Ekonomisk debatt.

De menar sig se ett mönster upprepas, där politikerna driver fram stora satsningar med hänvisningar till miljö och klimat. Men utan att stå på en säker faktagrund.

De hänvisar till dåvarande statministern Stefan Löfvens ord vid invigningen av Hybrits pilotanläggning 2020 om ”gröna jobb” och ”världsunik teknik” och formuleringar som spreds om ”det största teknikskiftet inom stålindustrin på 1000 år” och om ”det stora språnget” inom stålproduktionen.

Ordvalet är slående likt det som användes av statminister Göran Persson när han invigde Sekabs pilotanläggning för etanolproduktion 2004. Sverige låg också då ”i världsfronten”, detta ”tack vare den politik vi för”. En havererad vision om det gröna folkhemmet, där ett inslag kom att bli den så kallade pumplagen.

Som LKAB:s styrelseordförande har Göran Persson beskrivit Hybrit ha ”global betydelse” med ”en enorm betydelse för klimatet” samtidigt som det utgör ”en avgörande industriell insats” där nya jobb skapas och nya städer byggs.

Magnus Henrekson och Christian Sandström konstaterar att när statsministrar gör den här sortens framträdanden och dessutom anslår skattemedel till projekten, minskar benägenheten att ställa kritiska frågor.

”I fallet med biogasen och etanolen ledde just kombinationen EU-pengar, statliga stöd och motfinansiering från offentligt kontrollerade bolag till ett överdrivet risktagande. Projekt som i efterhand framstår som orealistiska beskrevs som ’världsledande’ och som en möjlighet för Sverige att gå före. Satsningarna på ’grönt’ stål backas nu upp av samma slags kombination av skattemedel ur offentliga budgetar, vilka i sin tur matchas mot varandra och offentligt kontrollerade bolags kassor.”

De befarar att en ny ”grön bubbla” är på väg, inte bara genom initiativet Hybrit  utan även genom H2 Green Steel (H2GS), grundat och kontrollerat av Harald Mix och Carl-Erik Lagercrantz.

4,9 miljarder kronor blir det statliga stödet om Hybritprojektets senaste ansökan till Energimyndigheten godkänns. Projektet syftar till att demonstrera vätgasbaserad direktreduktion för produktion av järnsvamp i industriell skala.

Sedan 2016 har Energimyndigheten stöttat Hybrit med åtminstone 800 miljoner kronor, baserat på en snabbskanning av myndighetens projektdatabas.

Det nya projektet består av två delar. Dels ska det hantera uppskalningsutmaningar i relation till tre kritiska aspekter av den så kallade H2-DR-processen. Dels planeras i Gällivare en direktreduktionsanläggning tillsammans med elektrolysörkapacitet på omkring 500 MW, för produktion av vätgas från el. Driftsättningen planeras till 2026 och full produktion till 2029, vilket skulle ge 1,35 miljoner ton fossilfri järnsvamp per år.

De stödberättigade kostnaderna anges i ansökan till 16,2 miljarder kronor fram till 2029. Drygt en miljard kronor hoppas Hybritprojektet också på från EU:s innovationsfond. Nyligen öppnade fonden fyra nya utlysningar med den största budgeten någonsin, 3 miljarder euro.

Energimyndighetens avdelningschef Rémy Kolessar säger i pressmeddelande att de nya pengarna från EU:s innovationsfond erbjuder ”en enastående möjlighet för svenska företag att kunna realisera sina projekt. Sverige ligger i framkant vad gäller innovativa lösningar och med den extra finansiering som nu erbjuds kan vi både leda vägen för andra länder samtidigt som vi vässar vår konkurrenskraft.”

Som Second Opinion tidigare berättat har EU genom sin vätgasstrategi beslutit lägga det enorma beloppet 430 miljarder euro som öronmärkta medel på vätgasprojekt till 2030.

Magnus Henrekson och Christian Sandströms invändning kan kanske sammanfattas som skepsis inför en riskresistent konsensuskultur. De anför också tveksam miljönytta:

”Redan i dag finns fossilfritt stål på marknaden med mycket lågt koldioxidavtryck i form av återvunnet stål. Enligt SSAB kommer det återvunna stålet att utgöra 50 procent av världsmarknaden på sikt. Återvunnet stål använder endast 5-25 procent av energin som går åt vid konventionell ståltillverkning. Koldioxidutsläppet vid produktion av återvunnet stål är bara en liten bråkdel av utsläppet för konventionellt stål så länge den el som används vid tillverkningen är fossilfri.”

De hänvisar till att H2GS:s planerade produktion i Boden, enligt Naturvårdsverket, åtminstone under en övergångsperiod på ett okänt antal år kommer att bli en av de tio största koldioxidutsläpparna i Sverige. Karboniseringen av järnsvampen kräver 2,3 TWh naturgas, vilket skapar 550 000 ton koldioxidutsläpp om året. ”Miljönyttan förefaller inte uppenbar ens innan elanvändningen har beaktats.”

Magnus Henrekson och Christian Sandström menar att den fossilfria el man vill ta i anspråk kunde ha en alternativ, bättre användning.

Ännu en invändning handlar om det enorma elbehovet, 82 TWh per år, fördelat på 55 TWh för LKAB:s järnsvamp, 15 TWh för SSAB:s vätgasstål och 12 TWh för H2GS. Detta motsvarar mer än fem gånger vattenkraftsproduktionen i Norrbottens län och mer än hälften av Sveriges nuvarande elanvändning. Tillsammans avser Hybrit och H2GS använda 75 gånger mer el än Volvo, Sveriges största privata arbetsgivare.

”Varifrån ska denna elektricitet komma? Vi har i flera artiklar ställt den frågan under det senaste året utan att få svar från vare sig de berörda bolagen eller ansvariga statsråd och myndighetschefer”, säger Magnus Henrekson och Christian Sandström.

De nämner att den totala vattenkraftproduktionen i Norrland är cirka 57 TWh per år och att med nuvarande lagstiftning ingen ytterligare utbyggnad är möjlig.

”Det ökade behovet på 82 TWh måste därför i sin helhet komma från intermittenta energislag som vindkraft. När mängden vindkraft ökar i elsystemet minskar tillförlitligheten – priserna blir högre och mer volatila. En sådan expansion av elbehovet i norr är därför knappast förenlig med ett stabilt elsystem i norr.”

”När redan H2GS-projektet totalt tar lika mycket elektricitet i anspråk som hela Skåne med sina 600 000 arbetstillfällen kan vi konstatera att nettoeffekten på sysselsättningen är i bästa fall försumbar. Mer sannolikt är den negativ när man beaktar alternativkostnaderna, där högre elpriser i Norrland skulle försämra konkurrenskraften både i regionen och i övriga landet”, säger Magnus Henrekson och Christian Sandström.