Det är turbulent i norsk energipolitik. Høyres nya olje- och energiminister Tina Bru spås vara en samlande kraft efter Fremskrittspartiets bullrande sorti. – Vi står inför tuffa beslut kring utlandskablar och vindkraft, säger Ketil Kjenseth, ordförande i Stortingets energiutskott.

Den konkreta anledningen till att Høyres Tina Bru (H) plötsligt fick hoppa in som ny olje- och energiminister fredag 24 januari 2020 var att Fremskrittspartiet lämnade regeringen Solberg – passande döpt till #frexit – och på vägen ut tog med sig sin egen energiminister Sylvi Listhaug (Frp). Därmed genomförde Frp en unik politiskt stunt med betydelse för energi- och klimatfrågorna.

Bild: Norges nuvarande och planerade utlandsförbindelser under havet. Källa: National Grid.

– Det blir enklare att se den politiska logiken med Fremskrittspartiet åter i opposition. Det ger regeringen större arbetsro även om fronterna i

Ketil Kjenseth. Foto: Jo Straube

Stortinget kan bli tuffare, säger Ketil Kjenseth (V), parlamentsledamot från det liberala regeringspartiet Venstre.

Enligt Venstre har Frp varit regeringens klimatpolitiska bromskloss. Enligt Frp finns det knappt ord för hur osmart en politiker från Venstre kan vara. De två regeringspartierna har ofta grälat så högljutt inför öppen ridå att både statsminister Erna Solberg (H) och Tina Bru, då som Høyres energipolitiska talesperson, har bett parterna besinna sig och istället hålla den gemensamma regeringsplattformen framför ögonen.

Regeringen tur/retur
När Fremskrittspartiets ministrar tågade ut ur regeringen bröts en lång tradition med Frp på energiministerposten sedan 2013 då man bildade sin första borgerliga regering tillsammans med Høyre. Utmaningen blev att den interna kritiken växte över att ledningen gick i andra partiers ledband.

Samtidigt sjönk väljarstödet dramatiskt då de gamla profilfrågorna havererade. Genom att gå ur regeringssamarbetet med Høyre, Venstre och Kristelig Folkeparti (KrF) omformade Frp regeringen till en minoritetsregering som man nu obehindrat kan bråka med i sin nygamla roll som ”vanligt folks röst”, enligt eget språkbruk.

Lägre bensinskatt och färre vägtullar kan nu åter lovas utan att Frp behöver ta hänsyn till vad ”klimatextremisterna” i Venstre tycker om saken.

Alt For Norge
Ketil Kjenseth är också ordförande i Stortingets energi- och miljöutskott, en utkikspunkt varifrån han också ser en skandinavisk och nordisk arena. Då ser han att Sverige är nära men ändå så långt borta.

De nordiska ländernas energidebatter har mycket olika fokus fast de rör sig på samma elmarknad. Det är synd att Nordens energipolitiker ofta sitter fast i interna nationella beslut istället för att lyfta fram de gemensamma industri- och energipolitiska musklerna som trots allt finns tvärs över Norden, tycker Ketil Kjenseth. Han har ett stort nordiskt engagemang och är också ordförande i Nordiska rådets hållbarhetsutskott som lyfter upp övergripande frågor.

Stora delar av norsk energidebatt koncentrerar sig istället på att skydda den egna nationen och dess landfasta natur från påverkan utifrån. Ingen kraftstolpe eller vindturbin får störa turgåendet, konstaterar Ketil Kjenseth, men det gäller endast vandringslederna. Annat värde sätts på naturen norr om Nordkap.

Iskallt kring oljan
Vårens största norska batalj förväntas bli den om ”iskanten”, definitionen på gränsen för oljeletande i Barentshavet. Venstre och Kristelig Folkeparti vill flytta den oljerelaterade verksamheten söderut medan Fremskrittspartiet istället vill expandera norröver.

Tina Bru

Vilken riktning Høyre kommer att ta är fortfarande oklart, men som ny olje- och energiminister har Tina Bru fått bekräfta att också hon tycker att man måste leta efter mer olja och gas. Det bör emellertid helst ske i områden där man kan använda existerande infrastruktur, säger hon kryptiskt medan uttolkarna tror det betyder mot söder.

I så fall bli det strid på kniven. Det hade inte gått många timmar efter Fremskrittspartiets avhopp när Sylvi Listhaug uttalade att om Høyre flyttar gränsen för oljeletandet så mycket som en enda meter söderut så är det att betrakta ”som en ren krigsförklaring”.

Vånda över vindkraften
I Norge är man van med Listhaug, som också är Fremskrittspartiets vice partiledare efter Siv Jensen (Frp), fd finansminister. Under årens lopp i regeringen tvingades partiledningen efterhand försvara allt fler saker de inte kunde stå inne för, mycket klimatrelaterat. Man började leta efter en utväg och när de tre andra partierna beslutade att ta hem ett par IS-barn inklusive sin norska ”terroristmamma” så passade Frp på att hoppa av.

Men egentligen hade partiet drivits mot dörren av de energi- och klimatrelaterade frågorna, som exempelvis vindkraften. Redan som parlamentsledamot hade Sylvi Listhaug kallat vindkraftsutbyggnaden ”ett svineri”, ett uttalande hon fick omformulera men med samma innebörd när hon blev olje- och energiminister den 18 december 2019.

Sylvi Listhaug

Anledningen till Listhaugs känsloutbrott var att debatten hade antagit stormstyrka efter att energimyndigheten NVE på regeringens uppdrag hade presenterat en nationell ramplan (pdf). I den fanns en karta över platser där man rent praktiskt skulle kunna bygga vindkraft, en översikt som var tänkt att svalka ned det redan heta ordskiftet mellan turvandrare och klimatbyggare. Det gick inte så bra.

Skriet från vildmarken
Rapporten utlöste ett nationellt ramaskri från naturskyddare, kommunpolitiker och lokala organisationer som helt överröstade NVE:s försök att säga att en ram inte är synonymt med utbyggnad. Nimby-effekten rullade över landet och när remisstiden var över hade NVE fått in över fem tusen svar.

Då den politiska motvinden ökade och norsk energikamp aldrig har långt till fysiska aktioner mot kraftutbyggnad och transmissionslinjer så valde regeringen i höstas att backa och lägga ned vidare ramverksarbete.

Rapportens syfte hade ändå missförståtts, enligt statsminister Erna Solberg. Det redan producerade faktaunderlag som identifierar 13 områden som rent energimässigt skulle kunna lämpa sig för vindkraft är numera klassad som politik non grata, så idag är Norge åter utan nationell ram för vindkraftutbyggnad. Den omfattande rapporten kan dock fortfarande laddas ner och vara intressant för branschen, utbyggare och investerare.

Kabelkampen i Nordsjön
En annan energipolitisk arena är motståndet mot utlandskablar, den här gången riktade västerut. Nu bygger Statnett och brittiska National Grid HVDC-förbindelsen North Sea Link mellan Norge och England med en kapacitet på 1400 MW. Driftstart sker 2021.

Det man på Stortinget (och överallt annars) nu diskuterar är om Norge också ska ge koncession till den jämnstora Northconnect-kabeln som ska dras till Skottland och serva norra UK med uppåt 12,3 TWh vattenkraft per år. Projektet finansieras av ett joint venture bestående av Agder Energi, Lyse, Eco Energi (Hafslund) och Vattenfall. I kulisserna finns också Statkraft som delägare i Agder Energi.

Den norska branschföreningen Energi Norge är positiv då man länge har ivrat för att göra vattenkraft till ”Europas batteri”. Motståndarsidan använder istället argument som att ”Norge säljs ut”, något Agder Energis koncernchef kallar kabelpopulism. Northconnect beräknas öka elpriset med 2–3 öre per kW.

”Union nej tack”
Northconnect har ärvt Acer-debatten som efterhand blev för teknisk med mycket fel information. En kabel är en mer begriplig symbol som EU-motståndet kan samlas runt, tror Ketil Kjenseth. Socialdemokratiska Arbeiderpartiet (Ap) som brände sig på gräsrötternas fackeltåg har nu gjort helomvändning och är på nej-sidan.

– Problemet är att hela Northconnect-diskussionen förs med ett snävt nationellt perspektiv. Man ser helt bort ifrån att elmarknaden är nordisk och att alla länder gynnas av att det fossilfria energisystemet utvidgas, både vad gäller leveranssäkerhet och klimatomställningen. Samhällsekonomiskt är Northconnect en vinst när ländernas elmarknader kopplas ihop, säger Ketil Kjenseth.

– Det motståndarna mest av allt inte vill prata om är Northconnects positiva klimateffekt. Det är anmärkningsvärt att man inte vill lyfta fram värdet av att kapa klimatutsläpp från kolkraft och naturgas i Storbritannien.

Det drar ihop sig
För att ge Northconnect ett bredare industriperspektiv har Ketil Kjenseth och Venstre förslagit att dra kabeln via den kommande havsvindsutbyggnaden Utsira Nord. Här måste både ägarna och de inblandade regeringarna vara observanta på den industriella utvecklingspotentialen, menar Kjenseth.

– De politiska positionerna i Stortinget kommer under våren och nästa vinter att vara mycket viktiga för norsk långsiktig energipolitik. Det finns många olika förhandlingar som måste landa i beslut och avståndet mellan regeringspartierna blir mindre nu när Fremskrittspartiet har hoppat av, säger Ketil Kjenseth.

In i regeringen kom också Sveinung Rotevatn (V) som ny klimat- och miljöminister. Nytt parlamentsval blir det först hösten 2021 så det finns fortfarande tid till några energipolitiska kraftmätningar.

– De största frågorna ägs av Stortinget och det är där det är där den långsiktiga energipolitiken måste förankras i beslut som baseras på kunskap och insikt, och… ja, hur vi lyckas med det framöver blir intressant att följa, säger Ketil Kjenseth.

* * *