Verksamhet i energibranschen innebär att alltid leva med politisk risk. Fortums misslyckade Uniperaffär är ett närmast övertydligt exempel. En extra dimension får saken av att det i hög grad varit politikerna själva som drivit på bolagets riskfyllda affärer.

Fortum, med finska staten som majoritetsägare, och Uniper är centrala energiaktörer också på den svenska spelplanen, och ett viktigt kort i det spel som förs är Unipers stora vattenkrafts- och kärnkraftstillgångar i Sverige.

Spelet i denna sak tog fart med Fortums försäljningar av bolagets elnätsverksamhet i Finland, Sverige och Norge 2014-2015 – vilket i Sverige födde Ellevio. Affärerna gav Fortum intäkter på 9,3 miljarder euro, varav 6,3 miljarder i försäljningsvinst.

Vad gör ett bolag med så mycket pengar i kassan? Ett alternativ som sonderades var, som Second Opinion berättat, möjligheten att köpa de två reaktorerna Oskarshamn 1 och 2 av huvudägaren Eon. En dödfödd idé med tanke på den svenska energipolitik som blev följden av Miljöpartiets inträde i regeringen hösten 2014.

I stället köpte Fortum under 2016 den nordiska återvinningskoncernen Ekokem (för 700 miljoner euro) och norska Hafslund (för 900 miljoner euro).

I en intervju i Helsingin Sanomat häromveckan förklarade Fortums tidigare vd Pekka Lundmark (sedan 2020 vd för Nokia):

”Vi ville köpa nordisk vatten- och kärnkraft, men sådan finns mycket sällan till salu till ett rimligt pris. Vi analyserade mängder av bolag och kom till slutsatsen att Uniper var det mest lockande alternativet för Fortum, då bolaget äger en betydande mängd vatten- och kärnkraft i Sverige.”

En affär som bara innefattade vatten- och kärnkraften gick dock inte att få till, vilket ledde till upplägget att försöka ta över hela Uniper. I så fall skulle Fortum bli ägare också till en mängd kol- och gaskraftverk, bland annat i Ryssland, en mycket omfattande business med naturgas och andra energitillgångar och även en andel i Nord Stream 2-projektet.

I september 2017 annonserades Fortums köp av 46,65 procent av Uniper av största ägaren Eon för 3,76 miljarder euro. Fortums tro var att ägarandelen skulle kunna ökas rätt enkelt. En total missbedömning.

I Helsingin Sanomat-artikeln säger sig Pekka Lundmark ha gjort två felbedömningar. Han kunde inte tänka sig att Unipers företagsledning skulle motsätta sig den nya ägaren med sådan kraft. Inte heller att Ryssland skulle sluta sälja gas till Tyskland:

”Jag skulle aldrig i världen ha kunnat föreställa mig det hårda motstånd som Unipers ledning satte i gång. Man inledde en frenetisk kampanj mot Fortum och lierade sig i det med sig den tyska fackföreningsrörelsen.”

En annan bundsförvant för Uniperledningen blev uppenbart de ryska konkurrensmyndigheterna, som drog ut på ett godkännande av (den ryska delen av) affären. Som skäl angavs att några av Unipers ryska vattenkraftverk även levererade dricksvatten till lokala hushåll, enligt rysk lagstiftning förbjudet av ett bolag ägt av en utländsk stat.

Först hösten 2020 fick Fortum den faktiska ägarkontrollen över Uniper, men det krävdes ännu ett vd-byte – det andra i ordningen under processen – i mars 2021 innan ägare och ledning slutade tala med olika tungor.

En kritik mot Fortum var att man agerade alltför mjukt gentemot Uniper. Två andra storägare, de amerikanska investmentbolagen Elliott och Knight Vinke, ville djupgranska Unipers affärer och föreslog att bolagets Sverige- och Rysslandsverksamheter skulle separeras i egna bolag.

En sådan sak skulle säkert ha väckt ont blod på tyskt håll. Men samtidigt skulle det ha separerat Unipers riskfyllda Rysslands- och gasaffärer från ”Unipers kronjuvel”, nämligen den svenska vattenkraften, konstaterar Helsingin Sanomat.

Fortum följde inte amerikanernas råd. Även en annan väsentlig plan blev oförverkligad, nämligen utförsäljning av hela eller delar av Unipers Global Commodities-enhet, den som globalt hade hand om affärerna gällande gas, kol och andra energitillgångar – i fråga om omsättning femton (!) gånger större än Fortums övriga affärer.

Tre år efter att Fortum inlett sitt fientliga övertagande av Uniper hade bolaget erövrat huvudägandet, men Uniper hade erövrat Fortums strategi, sammanfattar Helsingin Sanomat.

Som följd av det senaste årets händelser – Rysslands gasleveransstopp, Putins Ukrainakrig, Tysklands energiomställning och annat – har riskerna med Fortum-Uniper-affären som känt realiserats.

Fortum räddades ur knipan i sista stund efter en deal där den tyska staten köper ut Uniper för en halv miljard euro. Med det inskränker sig Fortums bokförda förlust i Uniperaffären till omkring 6 miljarder euro.

Varför genomfördes Uniperaffären? Och varför så valhänt?

Affärstidningen Talouselämä visar på bristande ägarstyrning. De finländska politikerna klarade inte att bedöma och hantera de risker som Uniperaffären – och för den delen många andra affärer inom energisektorn – handlar om.

Finlands statsminister 2015-2019, Juha Sipilä, Centern, hade en nyckelroll. Ingenjören Sipilä hade skapat sig en förmögenhet som företagare i it-sektorn innan han inledde sin politiska karriär. Som statsminister tog han hand om ägarstyrningen av statens bolag och lanserade slagordet tase töihin: Sätt balansräkningen i arbete!

Det kapital som fanns i statsbolagen borde alltså utnyttjas mer offensivt än tidigare. Fortum borde kunna leverera större utdelningar. Den snabba metoden var att växa genom uppköp.

Juha Sipiläs problem var att han inte hann med ägarstyrningsuppdraget vid sidan av alla statsministeråtaganden. I april 2017 gavs Fortum en tidsfrist till årets slut. Annars skulle staten kräva att bolaget delade ut kassan till ägarna.

Fem månader senare offentliggjordes affären mellan Fortum och Eon.

Juha Sipilä och hans efterträdare som ansvarig för den statliga ägarstyrningen, Mika Lintilä, har i intervjuer båda bestridit att de skulle ha välsignat Uniperaffären 2017. De säger sig ha hört om affären först en kvart innan den offentliggjordes. Trots att Fortum då meddelade att affären hade godkänts av staten.

Hela denna historia, som här bara skissats, kantas av politik.

Dels tysk politik med dess risker – oförmågan att tolka kontexten kring Energiewende, det beroende som byggts upp av den ryska naturgasen, den politiska kultur som hämmar tyska storföretag, den tyska regeringens förbud att föra över de stigande gaspriserna på slutkunderna.

Dels rysk politik med dess risker – kring allt som hör ihop med ägande och agerande i landet, kring leveranser från Ryssland, kring tillståndsprocesser, kring överenskommelser som plötsligt får nya tolkningar. Och givetvis den lögnkultur som Putin så generöst demonstrerat.

Dels finländsk politik med dess risker – vad vägleder i slutändan det statliga ägandet? Hur professionella är politiker i fråga om bolagsstyrning? Riskerna i Uniperaffären identifierades helt klart både inom Fortums bolagsledning och styrelse, men ledde inte till åtgärder. Till exempel gjordes ingen due diligence av Uniper före köpet.

En av Helsingin Sanomats informatörer menar att man från finländsk sida avfärdade Rysslandsriskerna med att Tysklands upparbetade Rysslandsrelationer ansågs utgöra ett tillräckligt skydd.

Till detta det politiska inslaget på europeisk nivå. Som att EU gått in i gasberoendet utan att göra något stresstest i saken.

Genom överenskommelsen mellan de finländska och tyska regeringarna blir Uniper, formellt från årsskiftet, nästan hundraprocentigt ägt av tyska staten. I morgon (23 november) avgörs en del av efterspelet på finländsk plan av Fortums ägare på en extra bolagsstämma, som har att ta ställning till en riktad emission av gratisaktier till statens ägarbolag Solidium.

Trots det uppslitande äventyret lär Fortum, med Norden som hemmaarena, ha goda framtidsförutsättningar. Hur är intresset hos bolaget för att överta Unipers del i den svenska kärnkraften? Och Unipers svenska vattenkraft?

Per-Oscar Hedman, kommunikationschef för Fortum Sverige, uppger att man från bolagets sida inte riktigt kan svara på det, av flera anledningar.

”Dels är den tyska statens övertagande – i vilket det finns en förköpsrätt – ännu inte formellt avslutad, dels är Fortum nu i färd med att ta fram en ny strategi. När detta finns på plats är vi i en bättre position att svara på hur utvecklingen av vår portfölj kommer att se ut framöver.”