Finland har, mot bakgrund av sina krigserfarenheter, utvecklat en tradition där den offentliga sektorn och näringslivet på ett systematiskt och proaktivt sätt samarbetar i fråga om försörjningsberedskapen. En inblick i detta ges här av Pia Oesch, direktör för energiavdelningen på den finländska Försörjningsberedskapscentralen. Artikeln är skriven primärt för en finländsk publik, före kriget i Ukraina.

Energin är i högsta grad ett maktmedel, eftersom dess roll är kritisk i ett samhälle som ska kunna fungera väl. Därför behöver vi en nationell beredskap inför de risker som är förknippade med energiförsörjningen, både relaterat till den aktuella energiomställningen och de växlande internationella förhållandena.

Bild: Då våra naturresurser är begränsade, har beredskapen byggts på sådana styrkor som vi har i landet, säger Pia Oesch, direktör för energiavdelningen på den finländska Försörjningsberedskapscentralen.

Finlands beredskap i fråga om energiförsörjningen vilar på tre ben. Det viktigaste av dem handlar om att de branschföretag, som är nödvändiga för försörjningstryggheten, ska ha gjort en omsorgsfull beredskaps- och åtgärdsplanering. Förmågan att möta kriser är god, när företagen är förberedda för allvarliga störningar och undantagsförhållanden och har övat sig i att hantera sådana, utan att glömma sina centrala värdekedjor.

Det andra benet utgörs av en fungerande energimarknad. Också vid kriser behöver tillgången på bränsle och el i så hög grad som möjligt bygga på marknadsbaserad verksamhet. Den tredje pelaren handlar om att ge vårt samhälle extra tid för anpassning till en kris, till exempel i form av bränslelager och reglerad energianvändning med stöd av beredskapslagen.

Den här energiförsörjningsberedskapen har i Finland utvecklats under decennier i ett brett samarbete mellan den offentliga sektorn och näringslivet inom ramen för försörjningsberedskapsorganisationen.

Då våra naturresurser är begränsade, har beredskapen byggts på sådana styrkor som vi har i landet. Vår energianvändning är mångsidig, baserad på vattenkraft, kärnkraft och vindkraft och en brokig skala av bränslen, som vi med undantag av trä har klarat att hålla väl i lager för de dåliga tiderna. Till exempel blev den inhemska torven ett vanligt bränsle i början av 1970-talet när ekonomin skakades om av oljekrisen. Syftet då var att minska vårt lands oljeberoende.

Bredden i vår energipalett håller just nu, som en konsekvens av energiomställningen, på att minska. Under det pågående årtiondet ska vi avstå från stenkolet. Vi strävar till att komma ifrån också användningen av olja, torv och naturgas. De här energikällornas andel utgör närmare 40 procent av den totala energianvändningen, så vi står inför en stor utmaning.

Samtidigt som förändrad energianvändning är avgörande för att minska växthusgasutsläppen måste vi beakta andra hotbilder. Vårt land är beroende av energiimport, även om andelen inhemsk energi växer genom bland annat vindkraften. Vi importerar fortfarande kärnkraftsbränsle, naturgas, motorbränslen och energived. Om importen ebbar ut eller upphör, måste vi ha beredskap för utdragna tillgångsstörningar.

Till och med tillgången på trä, i dag vår mest använda energikälla, är förknippad med flera risker, som menföre och svåra avverkningsförhållanden, dålig lagringsbarhet, skogsindustrins konjunkturcykler och ökad andel import.

Under den kalla årstiden testas om elen och värmen räcker till, framför allt ifall andra störningar uppträder samtidigt. Den här vintern gick man i många städer och kommuner in för torv som energireserv, trots att det ännu i början av hösten såg ut som om torv knappast skulle användas alls under den kommande värmesäsongen – inte mer än den mängd som tekniskt krävs som minimum i bränslepannorna.

Energiområdet är i färd med en förflyttning mot koldioxidneutralitet över hela fältet, både i fråga om el, värme och drivmedel. Även vid sidan av el- och värmeproduktionen är energianvändningen i stark förändring: inom trafiken blir el vanligare som drivmedel, inom industrin elektrifieras processerna. Också i fråga om motorbränslen blir det förnybara inslaget allt större.

Den här förändringen behöver vi möta genom att på motsvarande sätt utveckla energiförsörjningstryggheten, så att vår nationella säkerhet vilar på en fast grund även i framtiden.