Nils Andersson, Stig Göthe och Gunnar Lundberg återkommer med ett förslag till principer för en ny elprismodell som sätter elnäten i centrum. ”Det är hög tid att sätta elnäten i centrum och att inse att elhandlare får allt svårare att delta i kortsiktig prisreglering på den fysiska elmarknaden.”, skriver de.

Som framgått av ett tidigare inlägg är elmarknadens nuvarande prismodell inte hållbar in i framtiden. Ny väg måste banas om samhället och dess el-aktörer skall tro på elsystemets funktion, uthållighet, säkerhet och våga ta beslut framåt. Ett första val är att sträva efter någon form av marknadsliberal lösning framför en ”sväng” mot en kommandostruktur. I så fall ska priser ge såväl elproducenter, elnätsägare som elkonsumenter rimligt underlag för investeringar i nya och äldre anläggningar.

Vad beskriver elpriset?
Före avregleringen i mitten av 90-talet styrde elpriser delegerade beslut i stora och små elsystem även om de på ett eller annat sätt var reglerade i alla länder. På 1950-talet arbetade en ung ekonom som assistent åt de franska ekonomer, som fick pris till Nobels minne för generella teorier om prissättning efter marginalkostnad. Assistenten, Marcel Boiteux, formulerade marginalkostnadsprissättning på elområdet så att:

Elpriset = SRMC (1 – LOLP ) + LOLP * VOLL

SRMC = kortsiktig marginalkostnad

LOLP = sannolikheten för brist

VOLL = värdet (kostnaden) för brist

Boiteux blev sedan generaldirektör för EdF under det expansiva 1970-talet. Hans formel är generell. Den gällde då och den gäller nu, med några viktiga observationer. Den första är att den påverkas av politiska komponenter som t.ex. utbyggnadsbidrag och skatter. Den andra är att antalet aktörer som investerar på dagens elmarknad är väsentligt större och att de också finns på flera nivåer i framtidens elsystem.

Sannolikheten för elbrist har i princip varit noll sedan avregleringen. Om LOLP är noll blir elpriset SRMC, dvs. idag NordPools spotpris, men om det finns risk för elbrist är priset högre än kortsiktig marginalkostnad. VOLL är ju inte och har aldrig varit försumbar, tvärtom värdet av en brist borde öka ju rikare samhället är.

Boiteux´s formel är enkel på stamnätsnivå, men måste kompletteras på lägre nivåer. Avbrott beror inte bara av fel i det överordnade elsystemet utan även av det lokala nätets risker. Investeringar i lokalnät – även hos kunder – kan t.ex. såväl sänka som öka risken för avbrott, vilket är viktigt att ta med i bedömningar av framtida förändringar.

Brister i dagens elprismodell
Investeringar sker idag nästan bara med bidrag. De sätter konkurrensen ur spel och måste bort. En ny prismodell måste ge signaler till rätt investeringar för att elsystemet ska kunna hantera samhällets krav på både leveranssäkerhet och rimliga priser.

Antag att – i dagens prismodell – någon vill bygga vindkraft utan bidrag. Investeraren kan då inte räkna framtida intäkter på årsmedelvärdet av spotpriset, ty ny vindkraft producerar samtidigt som befintlig vindkraft producerar. Priset när det blåser bestämmer vindkraftens ekonomi. Ju mer vindkraft som byggs, ju lägre pris. En tysk ekonom har sagt att ”vindkraften kanibaliserar på sig själv”. Exemplet visar att i ett system som det nordiska blir det omöjligt att investera i vindkraft, om bidragen tas bort. Därför, den nya prismodellen måste ge investerare framtidstro på annat sätt.

I ett framtida system med vattenkraft, lite kraftvärme samt vind- och solkraft saknas också flexibel produktion – bortsett från vattenkraften – och även reservkraft och den svängmassa som kärnkraften nu bidrar med. Kan en ny prismodell prissätta dessa för systemet viktiga funktioner vare sig anläggningarna är nya eller gamla?

Möjliga vägval
Man kan lappa och laga dagens system, men vi ser bara två huvudspår att välja på. Det ena är en återgång till reglerade marknader där sannolikheten för brist och kostnaden för brist hanteras i en samhällsekonomisk kalkyl. Varje företag skulle få krav att leveranssäkra sig. Den gamla samkörningsnämndens roll skulle kunna hanteras av systemoperatören. Problemet är att idén inte torde godkännas av dagens EU. Att få en ändring genom EU skulle ta så lång tid att leveranssäkerheten hinner äventyras.

Det andra spåret behåller, men utvecklar, dagens spotmarknad, den finansiella marknaden och intradagmarknaden. Alla bidrag avskaffas och elnäten ges dessutom en delvis ny roll.

På elnäten möts allt mer av den nya tekniken, t.ex. ny volatil och lokal produktion, nya energilager och nya elkundlösningar. Det är hög tid att sätta elnäten i centrum och att inse att elhandlare får allt svårare att delta i kortsiktig prisreglering på den fysiska elmarknaden. Avregleringen ville skilja mellan konkurrens och monopol. Olyckligtvis kom EUs lagstiftning att definiera elhandel som konkurrens och distribution som monopol. (Denna definition kom dessvärre till på svenskt initiativ.) Framöver borde nog konkurrens avse all produktion av el och all försäljning av prissäkringskontrakt. Leverans av fysisk el efter spotpris samt intra dag och balansreglering har inga konkurrensinslag och borde därför ingå i nätbolagens distributionsmonopol.

Elhandlare tar idag inte risken att sälja fysisk el till sina kunder utan prissäkring på den finansiella marknaden. (Undantaget är om kunden valt att köpa el till spotpris, men då tar kunden risken.) När elhandlare lägger bud på spotmarknaden läggs ett lodrätt bud. Ett lodrätt bud innebär att elhandlaren blir helt oberoende av det spotpris som bildas. Elhandlaren har redan säkrat sitt pris på den finansiella marknaden. Undantaget från det lodräta budet är om kunden själv väljer att bjuda ut flexibel prisberoende elanvändning. Inte heller då tar elhandlaren någon prisrisk.

Vårt förslag är att nätbolagen inom ramen för sitt distributionsmonopol får sälja all fysisk el till sina kunder till spotpris och dessutom ta över balansansvaret. Då blir elhandlarnas roll att hantera kundernas behov av prissäkring. Detta ökar sannolikt konkurrensen på marknaden för prissäkring. Många fler aktörer, tex banker och försäkringsbolag, kan bli intresserade av att hjälpa kunderna med prissäkring. Man kan till och med tänka sig att framtida prissäkring kan bli en del av kundens hemförsäkring.

Nätbolagens balanshantering blir enklare eftersom balanseringen för varje nät sker mer tydligt i kontaktpunkter med överliggande nät.

Lokala elnäts framtida ”systemkostnader” kommer att påverkas när antalet lokala producenter och aktiva kunder ökar. Detta talar – enligt vår uppfattning – för att ett samlat ansvar för fysiska elfrågor läggs på nätbolagen.

Vilka förändringar kräver förslaget?
Ellagen behöver ändras, men ger knappast svårigheter på EU-nivå, eftersom det finns en skiljelinje mellan konkurrens och monopol och det är kärnan i konkurrenslagstiftningen för elmarknaden.

Kan förslaget kompletteras med en marknadsmässig prissättning av systemtjänsterna flexibilitet, reservkraft och svängmassa? Ett väsentligt problem är att hantera de långa ledtiderna för ny produktion. Prismodellen måste därför utsträcka tidshorisonten till säg 10 år. Systemoperatören, som bör ges ett långsiktigt ansvar för leveranssäkerhet, skulle genomföra årliga auktioner, en med ett års och en med tio års horisont – eller längre. Som underlag presenterar systemoperatören bedömningar om elsystemets säkerhet på ett och tio års sikt, som även inkluderar nätägarnas samlade prognoser. I den mån som buden med tio års horisont innehåller nybyggnad ska budgivaren ange vad som avses byggas, var och ev. hur realistiskt projektet är. Kanske ska även antagna tioårs bud handlas på den finansiella marknaden. Vi tror att denna rollfördelning mellan resp. aktörer och politiker blir tydligare än dagens.

Auktionsförfarandet bör göra modellen förenlig med såväl våra som EUs krav på en marknad. Möjligen kan modellen ses som en variant på Single-buyer. Men det skapar ett tydligt ansvar för leveranssäkerheten på systemnivå. Prispåslaget, som en följd av auktionerna, skickas vidare till nätägarna. Även de kostnader, som uppstår för nödvändiga systemtjänster, borde kunna fördelas ut via nätägarna. Nätägare kan vidare teckna avtal med sina kunder om någon del av elanvändningen kan ses som ”sekunda”, dvs., som kan avvaras vid höga elpriser. Resterande elanvändning, ”prima”, ligger till grund för systemoperatörens beräkning inför auktionsförfarandet.

Vägen fram – i korthet
Även om bidrag slopas behålls mycket av dagens elmarknad. På systemnivå tillförs nya uppgifter för att styra leveranssäkerhet. I konkurrens inbjuds aktörer att investera i nödvändiga nya enheter.

Elproducenter, elnät och stora elköpare görs delaktiga i nya uppgifter på ”systemnivå”, d.v.s. stamnätet och en nivå därunder och systemkostnaderna synliggörs.

Elnäten är fortsatt nätmonopol, som levererar el och skickar systemkostnader vidare till elkunder.  (Dvs. såväl elmarknadens elpris som systemkostnaderna i Boiteux´s formels första och andra led, men också tillkommande ev. kostnader för nätinsatser i lokalnäten för att hålla leveranssäkerhet till slutkund, när den påverkas av lokal elproduktion eller nya kundbeteenden.)

”Elhandlare” säljer inte längre fysisk el, utan riskavlastar elaktörer genom att erbjuda nätoperatörer och slutkunder prissäkringsavtal mot volatila energipriser.

Vi inser att vägen framåt ännu har några gropar kvar att plana, men vi hoppas att ovanstående tankar kan stimulera elbranschen att snarast initiera en seriös diskussion om framtidens elprismodell för Sveriges elmarknad.

Nils Andersson                     Stig Göthe                 Gunnar Lundberg