DEBATT
Om el är en effektiv energibärare när den används i fjärrvärmeproduktion, varför skulle den inte vara det när den används direkt i hushåll genom värmepumpar, skriver Mats Nilsson i en replik på Erik Thornström, Energiföretagen Sverige.

Energiföretagen menar att en sänkt elskatt för fjärrvärmesektorn inte handlar om att skydda efterfrågan, utan om att frigöra flexibilitet i elsystemet. Det är ett relevant argument. Fjärrvärmesystem kan mycket riktigt använda el vid låga priser och därmed bidra till balans i systemet. Men just därför uppstår en central fråga. Om el är en effektiv energibärare när den används i fjärrvärmeproduktion, varför skulle den inte vara det när den används direkt i hushåll genom värmepumpar? Argumentet för selektiv skattesänkning bygger i praktiken på att samma teknik värderas olika beroende på vem som använder den.

Detta framgår också tydligt av branschens egen argumentation. Energiföretagen varnar för att en generell sänkning av elskatten skulle skapa “en stark snedvridning av konkurrensen på värmemarknaden” (se Energiföretagens Hemställan om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi). Det är en anmärkningsvärd formulering. Det som beskrivs som ett problem är i själva verket att konkurrensen skulle öka. Att fler alternativ skulle bli ekonomiskt gångbara för hushåll och företag.

I stället föreslås en riktad skattesänkning som endast gäller fjärrvärmesektorn. Resultatet blir att alla Sveriges elkunder får bära en högre skattebörda för att begränsa konkurrensen från alternativa uppvärmningslösningar. Det är svårt att beskriva detta som något annat än ett försök att skydda en specifik affärsmodell.

Denna asymmetri förstärks dessutom av regelverket. I Boverkets byggregler ges el en viktningsfaktor på 1,8, medan fjärrvärme ligger på 0,7 och biobränslen ännu lägre. Det innebär att elbaserade lösningar som värmepumpar framstår som mindre energieffektiva på papperet, även när de i praktiken kan vara både kostnadseffektiva och klimatmässigt konkurrenskraftiga. Detta gör att byggherrar och fastighetsägare i praktiken straffas för att välja värmepumpar, eftersom de måste kompensera med ytterligare energieffektiviseringsåtgärder för att uppfylla energiprestandakraven. Skulle samma logik tillämpas i transportsektorn skulle en elbil, ur miljösynpunkt, i praktiken jämföras med det mest utsläppsintensiva fossildrivna fordonet.

I Sverige har vi dessutom delvis förbjudit kunderna att välja kostnadseffektivare alternativ till fjärrvärme. I ett uppmärksammat mål, där Konkurrensverket stämde Växjö kommun och frågan prövades i Stockholms tingsrätt, gällde det en modell där kommunen vid försäljning av tomtmark både krävde anslutning till fjärrvärme och samtidigt förbjöd installation av värmepumpar. Konkurrensverket menade att detta riskerade att snedvrida konkurrensen och skapa långvariga inlåsningseffekter. Tingsrätten valde dock att inte förbjuda modellen. Resultatet blev att ett system där kundens valfrihet begränsas kunde bestå. Det innebär att flexibilitet i praktiken tillåts i produktionsledet, men begränsas i konsumtionsledet.

Det finns också skäl att nyansera bilden av fjärrvärmen som en stabil och kostnadseffektiv lösning. Den senaste Nils Holgersson-rapporten visar på mycket stora prisskillnader mellan kommuner och leverantörer. För en identisk fastighet kan kostnaden skilja över 1 600 kronor per månad beroende på var i landet man befinner sig. Särskilt anmärkningsvärt är att dessa skillnader inte i första hand förklaras av tekniska förutsättningar, utan av ägarstruktur och prissättningsstrategi. Rapporten konstaterar att det är prispolicyn, snarare än produktionskostnaderna, som i många fall avgör prisnivån.

Detta förstärks av att vissa aktörer varit tydligt prisdrivande. I de större städerna har exempelvis Stockholm Exergi under längre tid legat i den övre delen av prisintervallet. Samtidigt bygger delar av Exergis affärsmodell på omfattande offentliga stöd. Den planerade bioeldade och koldioxidavskiljande nya anläggningen är beroende av både EU-bidrag och statliga stödprogram i mångmiljardklassen, och för några år sedan fick Exergi dessutom en miljard av försvarsmedel under något turbulenta former.

Kombinationen av lokal monopolsituation, stora prisskillnader och beroende av offentliga stöd pekar i en tydlig riktning. Det handlar inte om en fullt fungerande marknad, utan om en sektor där prisbildningen i hög grad formas institutionellt. I ett sådant läge framstår diskussionen om prisreglering inte som ett avsteg, utan som en logisk konsekvens.

Samtidigt blir argumentet om elsystemets begränsningar svagare vid en närmare granskning. Om en generell skattesänkning verkligen skulle pressa elnäten bortom det rimliga, borde det rimligen återspeglas i hur de största nätägarna agerar. Men varken Vattenfall eller Ellevio, två av Sveriges största elnätsägare, driver linjen att en sänkning av elskatten skulle vara systemmässigt ohanterlig. Tvärtom argumenterar båda för att en elskattesänkning vore hälsosamt för elmarknaden och Sverige.

Det talar för att problemen inte är generella, utan lokala i vissa elnät. Vissa nät är svagare än andra och kan behöva förstärkningar eller andra typer av lösningar. Men att i det läget hålla uppe en hög elskatt för alla hushåll och företag i hela landet för att hantera lokala begränsningar framstår som ett trubbigt och kostsamt styrmedel. En mer rimlig utgångspunkt är att hantera nätproblem där de faktiskt finns, genom investeringar, tariffutformning eller lokal flexibilitet, i stället för att använda skattesystemet för att dämpa efterfrågan i hela ekonomin.

Mot denna bakgrund framstår den danska utvecklingen som särskilt intressant. Där har man valt att sänka elskatten brett till EU:s miniminivå, i stället för att rikta den mot en specifik sektor. Samtidigt har fjärrvärmen inte försvagats av konkurrensen från värmepumpar, utan snarare utvecklats genom att integrera värmepumpar, elpannor och andra elbaserade lösningar i systemet. Det är alltså inte en modell där fjärrvärmen skyddas från konkurrens, utan en där den anpassas till den.

Skillnaden är inte teknisk utan institutionell. I Danmark behandlas värmepumpar och fjärrvärme som delar av samma system. I Sverige behandlas de av fjärrvärmebranschen ofta som konkurrerande system där det ena behöver skyddas från det andra. Då drabbas alla Sveriges elkunder av fjärrvärmebranschens behov av att skydda sin lokala affär.