Subventionerna till den tyska förnybara energin skulle motsvara kostnaden för en glasskula i månaden, räknat per hushåll, enligt ett berömt ministeruttalande. Det har blivit mångfalt mycket dyrare. I dag betalar de tyska hushållen över 5 kronor per kilowattimme för sin el, alla avgifter inräknade. Och Tyskland har blivit kroniskt beroende av importel.

I debatten för och emot kärnkraften hänvisar båda sidor till kostnader och alternativkostnader för de olika alternativen, och hänvisningar görs ofta till Tyskland och dess avveckling av kärnkraften. Frågan är hur de faktiska siffrorna i Tyskland ser ut.

Enligt den dåvarande miljöministern, de grönas Jürgen Trittin – i ett ofta citerat pressmeddelande den 30 juli 2004 – innebar den då uppdaterade lagen om stöd till förnybar el Erneuerbare-Energien-Gesetz (EEG) lösningen på Tysklands energiproblem. EEG skulle härefter erbjuda en tillförlitlig rättslig ram för investeringar i sol-, vind- och vattenkraft, fungera som en motor för innovationer och öka exportmöjligheterna för tysk teknik. Ersättningsnivåerna skulle enligt Trittin med åren komma att minska och sörja för att den förnybara energin var kostnadseffektiv.

Varpå han exemplifierade: ”Det står fast, att stödet till förnybar energi kommer att kosta ett genomsnittligt tyskt hushåll bara omkring 1 euro i månaden – lika mycket som en kula glass.”

Med en antagen årlig inflation på 2 procent motsvarar 1 euro i dag omkring 1,5 euro (omkring 17 kronor) eller på årsbasis omkring 207 kronor per hushåll. Sett till Tysklands genomsnittshushåll (två personer) motsvarar Trittins glasskulemått i dag en subventionsnivå på omkring 756 miljoner euro (8,7 miljarder svenska kronor).

Hur har den faktiska kostnadsutvecklingen varit?

Svaret krånglas till av att stödprinciperna och stödtarifferna förändrats över tid och på ett speciellt tyskt vis är både byråkratiska och svåröverskådliga.

Kortversionen är att det ursprungliga systemet med ett fast stöd per producerad kilowattimme från och med 2012 för många nya anläggningar började ersättas med ett marknadspremiesystem, som kompletterar marknadspriset på elen upp till ett garanterat värde för elproducenten. Fortfarande tillämpas dock, på vissa villkor, fastprisprincipen även för nya anläggningar (takmonterade solceller upp till 100 kW).

För stora anläggningar har införts anbudsförfaranden.

Eftersom alla dessa stöd betalas ut under tjugo år plus installationsåret, finns i dag parallellt en stor mängd stödsystem med varierande tariffer.

Ett exempel kan vara stödsystemet för just solelanläggningar. Första frågan är om stödet bör beräknas enligt den nämnda fasta tariffen (Festvergütung, där nätoperatören och inte elproducenten själv säljer elen på marknaden) eller marknadspremiemodellen (Marktprämienmodell, där elproducenten själv säljer sin el och får en premie ovanpå marknadspriset)?

Nästa fråga är hur stor den berörda anläggningen är – upp till 10, 40 eller 100 kW? Är det fråga om delinmatning (Teileinspeisung) av elen (förbrukaren använder en del av elen själv) eller full inmatning (Volleinspeisung, allt går rakt in i elnätet)? Alla dessa alternativ kan räkna med olika prisgarantier för den producerade elen, från 70 till 151 öre/kWh.

För solcellsanläggningar på 1 MW eller mer baseras stödet på anbudsrundor där aktörerna lägger bud på vilken ersättning de kräver. Genomsnittsstödet för 2024 var 74 öre/kWh för nya solcellsanläggningar på öppna fält och 120 öre/kWh för nya takanläggningar.

Utöver detta finns ännu ett tillägg, Mieterstromzuschlag, som fastighetsägare kan få för solenergi som produceras på byggnadens tak och som levereras direkt till hyresgästerna utan att först matas in i det offentliga elnätet. Beroende på anläggningens storlek varierar detta tilläggsstöd mellan 19 och 30 öre/kWh.

Det behövs knappast någon större proportionalitetskänsla för att ana att solceller för fastighetsägare har varit och fortfarande är en lukrativ affär i Tyskland. Vilket bekräftas av att den installerade solcellskapaciteten i slutet av 2024 stigit till 93 GW och under 2025 väntas bli utbyggd med ytterligare 17 GW. Att jämföra med Tysklands totala effektanvändning, som normalt rör sig i spannet 40-70 GW.

Vad kostar stödsystemet?
Länge finansierades stödet till förnybar el genom den så kallade EEG-avgift som konsumenterna fick specificerad på sin elräkning. Den 1 juli 2022 togs kostnaden av den nu avgående förbundsregeringen in i statsbudgeten och betalas alltså sedan dess via skattsedeln. Det kunde för konsumenten se ut som om elen plötsligt blivit billigare, vilket alltså inte var fallet.

Finansieringsbehovet för EEG-kostnaderna i statsbudgeten fastställs årligen i förväg baserat på prognoser, sammanfattat här av de tyska systemoperatörerna. För 2025 är de garanterade intäkterna för tyska producenter av förnybar el, angivet som medeltal per kraftslag, de här:

Vattenkraft 122 öre/kWh.

DKG-gas (gas från soptippar, avloppsslam och gruvor som kan användas för elproduktion) 85 öre/kWh.

Energi från biomassa 232 öre/kWh.

Vindkraft på land 98 öre/kWh.

Vindkraft till havs 196 öre/kW.

Solel 213 öre/kWh.

I dessa siffror har inte beaktats de särskilda ersättningar som utgår för ”nätavgifter som undviks” (vermiedene Netzentgelte) vid produktion av el från vattenkraft, DKG-gas och biomassa som kan användas lokalt. Inte heller ingår den flexibilitetspremie, Flexibilitätsprämie, som riktar sig till biogasanläggningar som kan reglera sin elproduktion efter behov.

För 2025 räknas med produktion av 268 TWh förnybar el i Tyskland, varav 105 TWh landvindel, 27 TWh havsvindel, 95 TWh solel, 35 TWh energi från biomassa och 5 TWh vattenkraftsel.

Totalt beräknas subventionerna för denna el uppgå till 18,2 miljarder euro (209 miljarder svenska kronor) per år. Vilket ställt mot Trittins belopp på 756 miljoner euro alltså innebär att enbart de löpande subventionskostnaderna för den tyska energiomställningen ligger ungefär 24 gånger högre än i hans glasskulejämförelse.

Omräknat till svenska förhållanden, med en elanvändning per person som är drygt den dubbla, skulle subventionerna för ett genomsnittlig svenskt hushåll därmed – alla andra faktorer lika – vara omkring 50 gånger större än i Trittins exempel, dimensionerat till svenska förhållanden ungefär 54 miljarder kronor på årsbasis.

Till detta bör adderas ett stort antal miljarder euro i den kapitalförstörelse som nedläggningen av fungerande kraftproduktion inneburit, plus de kostnader som krävts för att bygga ny elproduktion i den nedlagdas ställe. Enligt en studie av professor Jan Emblemsvåg, refererad bland annat här och här, skulle Tyskland med bibehållen kärnkraft ha sparat enorma 605 miljarder euro (6 950 miljarder kronor).

Vidare tillkommer kostnader för de den ökning av balanserings- och systemtjänsterna som på olika sätt följt av energiomställningen. Kostnadsökningen har enligt Bundesnetzagentur varit ”massiv” under senare år och uppgick i Tyskland 2023 till 5,2 miljarder euro, motsvarande 60 miljarder svenska kronor, varav åtgärder relaterade till flaskhalsar i elnätet stod för ungefär 37 miljarder kronor.

En annan anmärkningsvärd förändring är att det tidigare närmast konstanta tyska nettoexportöverskottet av el (som ofta rört sig om 50-60 TWh per år) vände till nettounderskott samma månad som den tyska kärnkraften stängdes ner, i april 2023, som nedanstående illustration från Radiant Energy Group visar.

Ännu i januari-mars 2023 uppgick den tyska nettoexporten av el till ungefär 8,8 TWh, men utvecklades för helåret 2023 till en nettoimport på 11,7 TWh. Under 2024 växte Tysklands nettoimport till ungefär 29 TWh, varav en stor del härstammade från kärnkraft i grannländerna. För första gången i mer modern tid börjar Tyskland alltså vara allvarligt beroende av elproduktionen i grannländerna.

Detta i kontrast till dels utvecklingen att Tyskland minskat sin elanvändning, dels planerna att landet bör öka sin elanvändning mycket kraftigt för att fasa ut fossil energi.

Hur har prisutvecklingen varit för de tyska elkonsumenterna? Redan före 2021, året innan energikrisen återspeglade sig på allvar i de tyska elpriserna, hade genomsnittspriset för ett tyskt hushåll lagts sig på den högsta nivån i Europa, omkring 370 öre/kWh, allt inräknat inklusive distribution och skatter. För 2024 var genomsnittspriset redan 470 öre/kWh, trots att subventionskostnaderna till den förnybara energin alltså hade överförts till skattebetalarna. Med denna kostnadspost tillagd ligger genomsnittskostnaden för tyska hushåll i dag betydligt över 5 kronor/kWh.

***

Toppfoto: Wikipedia/Armin Kübelbeck