Energimarknadsinspektionen sågar regeringens förslag om så kallad överrullning jäms med fotknölarna. Enligt Ei förefaller förslaget ”endast vara en konstruktion för att ge elnätsföretagen möjlighet att ta ut de intäkter som de inte hunnit ta ut under tidigare tillsynsperioder”.

Begreppet ”överrullning” lanserades den 25 oktober i fjol i samband med räddningspaketen för kapacitetsförsörjningen i Stockholms- och Malmöområdena. Genom överrullning skulle den del av intäktsramen för perioden 2012-2015, som elnätsföretagen inte redan tagit ut av sina kunder, kunna tas in i kommande reglerperioder.

I en artikel på sin hemsida presenterade regeringen senare en rad villkor för detta. Till exempel måste medlen användas för investeringar och företagen stå för 25 procent av investeringarna med andra medel.

Den 17 februari år lämnade regeringen sitt förslag i saken, med formuleringen ”en ny lag om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet som syftar till att skapa särskilda drivkrafter för elnätsföretag att göra investeringar som ökar kapaciteten i nätet”. Lagen avses gälla nätföretag som har ett ”outnyttjat underskott i förhållande till intäktsramen för tillsynsperioden 2012–2015 och innebär att Ei ska besluta att ett sådant företag har ett särskilt investeringsutrymme”.

Remisstiden sattes till den 4 maj. Men redan nu föreligger alltså Energimarknadsinspektionens (Ei:s) yttrande. Ei svävar heller inte på målet, utan avstyrker förslaget, som ”inte bedöms leda till förbättrade incitament för elnätsföretagen att genomföra väl avvägda elnätsinvesteringar, utan endast förefaller vara en konstruktion för att ge elnätsföretagen möjlighet att ta ut de intäkter som de inte hunnit ta ut under den första tillsynsperioden 2012–2015.”

”Detta görs genom att gå runt den befintliga lagstiftningen i ellagen”, tillägger Ei och nämner att förslaget även ”innebär att den nya övergångsbestämmelsen i ellagen som infördes den 1 april 2020, och innebär att elnätsföretagen inte får ta med sig outnyttjat intäktsutrymme från tillsynsperioden 2012–2015 in i tillsynsperioden 2020–2023, helt förlorar sin betydelse”.

Ei framhåller att elnätsföretagen redan får täckning för sina investeringar i den nuvarande regleringen. Det föreslagna regelverket skulle endast ”komma att leda till utökade vinster i elnätsverksamheterna under en period av minst åtta år”. Ei bedömer att det är fråga om belopp i storleksordningen 30–40 miljarder kronor.

Förslaget motverkar även elnätsregleringens syfte av att vara förutsägbar, säger Ei, som inte heller tror att förslaget kommer att uppnå det uttalade syftet, att öka kapaciteten i elnäten. Det förklaras med att de föreslagna kriterierna för att kunna få ta del av investeringsbeloppet är så lågt ställda att den absoluta merparten av elnätsföretagen, som vill ta del av investeringsbeloppet, kan göra det redan på basis av nuvarande investeringsnivå.

Ei ifrågasätter också en annan grundläggande princip i lagförslaget, nämligen att investeringsbeloppet ska beräknas och fördelas mellan elnätsföretagets samtliga redovisningsenheter, även de som inte är samredovisade.

Detta är enligt Ei ”en konstruktion endast införd för att möjliggöra för elnätsföretag som har flera redovisningsenheter att kunna flytta belopp som finns kvar från tillsynsperioden 2012–2015 från en redovisningsenhet till en annan”.

”Konsekvensen av det är att kunder i vissa områden kan komma att få betala mer i avgifter än vad som motsvaras av elnätsföretagets investeringar i just den redovisningsenheten. I denna del avviker förslaget på ett onaturligt sätt från ellagens lagstiftning för elnätsföretagen”, framhåller Ei.

Ei tror att förslaget i denna del kan få stora konsekvenser för kunderna. Kunder som är bosatta i ett redovisningsområde där elnätsföretaget har en stor kapitalbas ”riskerar att få betala mer i nättariffer än vad som motsvaras av elnätsföretagets investeringar i just den redovisningsenheten. [—] Detta strider mot själva grundprincipen när intäktsramarna ska bestämmas.”

Till detta kommer dessutom att regeringens förslag innebär ”en inte obetydlig administrativ börda för Ei”, som slutligen påtalar att ”det saknas en utförlig konsekvensanalys av hur kunderna påverkas vid efterföljande tillsynperioder”.

Ei:s yttrande aktualiserar också andra delar i det paket som energiministern Anders Ygeman presenterade i samband med åtgärdspaketen för Stockholm och Malmö. Som Second Opinion tidigare berättat var tre huvudelement för att finansiera paketen den nämnda överrullningen, beredskapsmedel, som förmedlas av Svenska kraftnät, och medel genom den nätkapacitetsreserv som Ei introducerade i fjol.

I höstas (24 oktober) hemställde Svenska kraftnät hos regeringen om ett extra bemyndigande på en miljard kronor för beredskapsåtgärder under 2020. I en kortfattad motivering nämndes att säkerställande av ödriftsförmåga i Stockholm var ”av särskild vikt”.

Syftet med nätkapacitetsreserven är att täcka den extra kostnad som elnätsföretagen – efter förhandsgodkännande av Ei – får uppbära av kunderna för ”inköpta kapacitetstjänster från elproducenter eller förbrukare som är nödvändiga för driften av nätet och som inte kan tillhandahållas genom ökat abonnemang från överliggande nät”, dvs. Svenska kraftnäts nät.

För perioden 2020-2023 har Ei förhandsgodkänt kostnader inom nätkapacitetsreserven på 918 miljoner kronor. Liksom i fråga om överrullningen slås kostnaden för nätkapacitetsreserven i en del fall ut också på elkunder som inte blir delaktiga av investeringen.

Skulle företagen kunna differentiera kostnaden och lägga den specifikt på kunderna i områden med nätkapacitetsbrist?

”Nej, i nät med utjämnade priser måste nätavgifterna för respektive kundgrupp vara samma i hela området”, förklarar Tony Rosten, ställföreträdande generaldirektör i Ei. Han påpekar att nätkapacitetsreserven ska betraktas som en tillfällig lösning, i väntan på att mer kapacitet kan fås från stamnätet.