I en replik till sju industriföreträdare skriver Lars Blomqvist att det juridiska ansvaret att leverera el gäller även vid effekttoppar.
Industrirepresentanter uttryckte i förra veckan oro för elförsörjningen, särskilt tillgången på effekt. Jag påstår att oron är obefogad och att deras uppmaningar till åtgärder riktas åt fel håll. Det som fallerat är elleverantörernas insikt om marknadens spelregler och tillsynsmyndighetens kontroll.
Det är dags för dem att träda fram och förklara varför de anser att de stora energivolymerna under topplasttimmarna måste ha speciella lösningar. Gäller inte kraftkontraktens och balansavtalens enkla leveransansvar?
När elmarknaden ändrades 1996 blev, över en natt, ett tiotal regionala elföretags koncessioner om kollektivt leveranstvång konverterade till mer än 5 miljoner individuella leveransavtal, förutom alla nätavtal som också bör ha påverkats på ett eller annat sätt. Den riktigt stora förändringen med marknadsreformen inträffade egentligen med själva elhandeln, även om nätmonopolet hade och har sina problem. Ett hundraårigt kollektivt system ersattes med ett individuellt.
Näringslivets vanliga regelverk om avtal för kommersiella uppgörelser kom nu att gälla även för elhandel och nättjänster – något som aldrig trängt in på elmarknaden, därför den utdragna följetongen om effekt.
Det som fascinerade var den annalkande elbörsen som redan var igång i Norge. Det är ”hemmaplan” för ekonomer varför dessa tog initiativet att formulera problemen och föreslå lösningar utifrån sina ekonomiska verktyg. Bland personerna i den myndighet som stod närmast att genomföra förändringen fanns inga med avtalsjuridiska kunskaper, av resultatet att döma.
Det blev elbörs och ekonomi för hela slanten. Och så har det sedan varit på elmarknaden. Personer med avtalsjuridiska kunskaper har aldrig visat sig i utredningar eller debatter.
Jag ska här motivera min argumentation:
I ett kraftkontrakt avtalas om en hel del detaljer och det intressanta för effektfrågan är ifall säljaren på något sätt friskrivit sig för hinder som kan uppstå och försvåra eller hindra leveransen. I kraftkontrakten har man gjort det genom en så kallad force-majeure-klausul, där befriande hinder exemplifieras med ”krig, myndighetsbeslut, omfattande driftstörningar, störningar i allmänna transportväsendet ”. Och klausulens avslutning lyder ”… och som part inte kunnat förutse och vars menliga inverkan part inte rimligen kunnat undanröja”. Det är således inte lätt att bli fri från leveransskyldigheten.
1. Friskrivning
Om yttre besvärligheter inträffar så släpper alltså leveransskyldigheten. Men de förhållanden, enskilda eller samverkande, som kan bli besvärliga för effektbalansen, till exempel sträng kyla, vindstilla, högkonjunktur och liknande torde knappast vara av den digniteten att de kan jämföras med friskrivningsklausulens exempel på svårighetsnivå och fria säljaren från leveransskyldigheten. Under avtalstiden ska den som säljer el ha resurser som klarar även stora energivolymer under topplasttimmar.
2. Balansansvar
För varje uttagspunkt finns det en balansansvarig leverantör som har ett avtal om balansansvar med den systemansvariga myndigheten, Svenska kraftnät. Avtalet kräver att den balansansvarige ska ”löpande planera för och affärsmässigt åstadkomma balans på timbasis mellan sin tillförsel och sitt uttag av el”. Balanskravet gäller alltså för alla timmar under avtalstiden, även topplasttimmarna. Även dessa avtal har en force-majeure-klausul liknande den ovan nämnda.
I ”Förordning (1994:1806) om systemansvaret för el” stadgas att den balansansvarige ska lämna uppgift om bland annat ”de produktionsanläggningar inom landet med vilka balansansvaret skall fullgöras” och ” den totala produktionskapacitet, egen eller annans, inom landet med vilken balansansvaret skall fullgöras”. Den systemansvariga myndigheten Svenska kraftnät ska alltså ha bra kunskap om de balansansvarigas resurser och leveransförmåga.
Med ovanstående som bakgrund blir oron för effekttillgången vintertid svår att förstå. Reglerna är klara. Det är elleverantörerna som ska lösa uppgiften med resurser som klarar elvolymerna till ingångna avtal. Klarar till exempel Vattenfall sitt samlade åtagande för balansansvar om två kärnkraftaggregat stängs?
8 Kommentarer
8 Kommentarer
Lars Blomqvist
28 februari, 2019: 10:11 e m”I promemorian (Ds 2017:44) föreslås också att med balansansvar
ska avses ”ansvar för att balansera förbrukning och försäljning
av el med produktion och inköp av el samt skyldighet att svara
ekonomiskt för obalanser (avsnitt 6.5)”, sidan 204.
Balansansvaret är således dubbelt. När leverantören missar balansen fixar den funktionsansvarige det och reglerar själva netto-obalansen med leverantören.
En elsäljare behöver inte ha egen produktion, han kan kontraktera en eller flera underleverantörer för de elvolymer han behöver till sina säljkontrakt och för att ta ett balansansvar.
Din lösning för icke levererade produkter kan nog tänkas för bananer och liknande, men en företagare som beställt en komponent, en insatsvara, som ska sitta i en maskin som snart ska levereras till en kund nöjer sig säkert inte med en sådan lösning; han ska ha den avtalade varan.
Din nätägare kan säkert utforma avtalet så att det ger ett litet bidrag till den så omtalade kundflexibiliteten genom att ha en hög taxa å dagen och en lägre på natten.
Det är elleverantörerna som ska träda fram och försäkra att deras resurser klarar topplastsituationer.
SvaraMagnus Thorstensson@Lars Blomqvist
5 mars, 2019: 9:08 f mDen springande punkten är ”… skyldighet att svara ekonomiskt för obalanser.”. Det vill säga, balansansvaret är ekonomiskt och inte fysiskt.
Oavsett om det är bananer eller viktiga komponenter, så vill jag nog påstå att i alla(?) avtal så regleras icke-uppfyllnad av åtaganden ekonomiskt mellan parterna och inte fysiskt. Men om kostnaden för att inte leverera är tillräckligt högt, så har den felande parten incitament att köpa en komponent av en kollega för att fullgöra sina skyldigheter. Men detta är ändock inte fysiskt utan fortfarande ekonomiskt, det är bara en prisfråga.
SvaraLars Blomqvist
24 februari, 2019: 9:24 e mKommentaren illustrerar elmarknadens ”avtalsparadigm” och aktörernas fragmentariska kunskaper om regelverket för avtal.
Elhandel är inte konstigare än handel på andra marknader. Ellagen innehåller det som är speciellt, balansansvaret, men i övrigt ska man nog hålla sig till Avtalslagen m.m.
Den ”eviga” diskussionen ifall balansansvaret är ekonomiskt och/eller fysiskt förklaras bra i en liten skrift från dåvarande näringsdepartement (Ds1995:8) ”Vissa tekniska frågor i den nya ellagstiftningen”, studera avsnitt 3 på sidan 17. Balansansvaret är både fysiskt och ekonomiskt.
Ellagens 8 kap. och 4§, kräver att ”Avtalet med den systemansvariga myndigheten ska innehålla ett åtagande att säkerställa balans mellan tillförsel och uttag av el.”
Enbart ekonomiskt balansansvar för att aktörer utan egen elproduktion ska kunna sälja el är felaktigt. Det är fritt för vem som helst att kontraktera ett antal el-underleverantörer och etablera sig som elhandlare med balansansvar.
Om det är ”mycket ovanligt” att ett affärsavtal är fysiskt, är då de flesta avtal om tillverkning och leverans av produkter icke-fysiska?
Den sista utsagan är väl ok om du byter ”inte någon” mot ”en mer eller mindre”.
SvaraMagnus Thorstensson@Lars Blomqvist
25 februari, 2019: 9:29 f mDet kanske finns någon speciell legal abrovink som jag inte hänger med på, men som icke-jurist menar jag att ellagen 8:4 är felaktigt formulerad. Men innebörden är desto tydligare och här kan jag rekommendera Ds 2017:44 Elmarknadslag (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2017/09/ds-201744/) kapitel 6.5 av vilken framgår:
”Med balansansvar avses i ellagen det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i uttagspunkten (8 kap. 4 §).”
Genom att ansvaret är ekonomiskt så finns ingen nödvändighet att kontraktera ”el-underleverantörer” (med vilket jag antar att avser elproducent) för att vara en fristående aktör på marknaden utan hela kraftanskaffningen kan göras via elbörser. Men om ansvaret är fysiskt så är det ett tvingande krav att garantera produktion och per definition är man inte längre fristående.
Jag tillstår att jag kunde ha varit tydligare i min beskrivning av att affärsavtal inte är fysiska. Vad jag egentligen avser är vad som gäller när någon av parterna inte fullgör sina åtaganden enligt kontraktet. Om jag enligt kontrakten åtagit mig att leverera ett kilo bananer till ett visst klockslag men misslyckas, så finns sannolikt i avtalet en beskrivning av vad som då gäller. Sannolikt skulle jag drabbas av någon form av ekonomisk sanktion, men knappast ett krav på att någon annan skulle leverera fysiska bananer.
Nu kan jag inte uttala mig om någon annans elavtal, men enligt mitt avtal finns bara en prisuppgift utan någon volymmässig begränsning. I mitt avtal med nätägaren finns visserligen en säkringsnivå, men detta är ju bara en momentan volymbegränsning.
SvaraMagnus Thorstensson
22 februari, 2019: 10:50 f mAnsvarsfrågan skiljer sig inte åt mellan årets alla timmar. Däremot råder det inte sällan missuppfattningar om vad ansvaret egentligen betyder. Här är regelverket, Ellagen respektive Balansansvarsavtalet, tydligt med att balansansvaret är ekonomiskt och inte fysiskt. I balansansvarsavtalet framgår att balansansvarig löpande ska planera för och affärsmässigt åstadkomma balans på timbasis mellan sin tillförsel och sitt uttag av el per elområde.
Förändringen från ett fysiskt till ett ekonomiskt balansansvar var också en praktisk förutsättning för liberaliseringen av elmarknaden som därmed öppnades upp för nya aktörer utan egen elproduktion, men egentligen också en förutsättning för att elkunderna fritt skulle kunna välja elhandelsföretag.
Det är också mycket ovanligt att ett affärsavtal mellan två parter är fysiskt, utan kontraktet beskriver vanligen de konsekvenser som uppstår då någon av parterna inte fullgör sina åtaganden, t.ex. vid utebliven leverans av varan.
För de flesta elkunder innebär också elavtalet en garanti om ett mer eller mindre specificerat pris för en mer eller mindre avgränsad tidsperiod, och inte någon bestämd volym.
SvaraLars Wiegert
21 februari, 2019: 3:57 e mIntressant. Detta borde rimligen även gälla de väderberoende kraftslagen. Exempelvis så ska tydligen vindkraftleverantörerna hålla med reservkraft motsvarande snurrornas kapacitet.
SvaraLars Blomqvist@Lars Wiegert
22 februari, 2019: 4:39 e mEn leverantör/säljare ska ha resurser att leverera det han åtagit sig i ett kontrakt med en kund/köpare. Om man sedan kallar det för erforderliga resurser eller reservkraft kan nog vara egalt.
SvaraElmarknaden är inget undantag och det är problemet.
Ett rent vindkraftföretag åtar sig knappast balansansvar. Däremot kan de säkert vara underleverantör till ett elföretag med resurser som parerar vindkraftens variationer.
Tore Forsgren@Lars Blomqvist
6 mars, 2019: 6:12 e mJa här berör vi en intressant fråga.
Om Sverige bara hade en leverantör vilka kraftkällor skulle leverantören välja? Vad blir den ekonomiskt lämpliga %-satsen vindkraft hos en sådan leverantör?
Svara