Elområdesindelningen har inte lett till att investeringar hamnat där de behövs, skriver Bengt Ekenstierna. Det är dags för staten att ta sitt ansvar för samhällskritisk infrastruktur och inte gömma sig bakom formuleringar att det är marknadens ansvar, menar han.

Frågan om elområdenas roll i styrningen av den svenska elmarknaden har kommit under luppen. Tanken med elområdena var att en prisdifferens där elen blev dyrare (där det saknades produktion och ledningskapacitet) skulle stimulera investerare att bygga elproduktion i bristområde (SE4) och då företrädesvis reglerbar sådan och att Svenska kraftnät (Svk) skulle få finansiering för att bygga ut stamnätet. Inget av detta har inträffat som det var tänkt under de 10 år som vi haft elområden. Nu är det dags att ta ett grepp och skapa en styrmodell som sätter press på staten att ta sitt ansvar för samhällskritisk infrastruktur och inte gömma sig bakom formuleringar att det är marknadens ansvar.

Producenternas utbud matchas mot kundernas efterfrågan
Om Sverige hade haft balans mellan efterfrågan och tillgång på el (det som kan produceras och levereras i varje elområde i Sverige), då hade de svenska kundernas elpriser reflekteras i lägre och stabila elpriser (som de var en gång i tiden).

Det pris vi som kunder betalar för den el om vi handlar till rörligt pris är det pris som råder när det är balans mellan utbud och efterfrågan. För varje timme under dygnet matchas efterfrågebuden mot elproducenternas säljbud genom ett auktionsförfarande.

Utifrån aktörernas sammanlagda köp- och säljbud sammanställs en utbudskurva och en efterfrågakurva för varje enskild timme under det kommande dygnet. De produktionsanläggningar med lägst rörlig kostnad är de som används först. I den mån det behövs, antas därefter bud från dyrare produktionsanläggningar för att elproduktionen ska motsvara efterfrågan.

Om den sist producerade kWh som behövs för att täcka behovet i SE4 inkl exempelvis export till Tyskland kommer från Polen, så blir det det den sista producerade kWh i Polen som sätter elpriset för all elenergi som förbrukas i SE4. Detta är gynnsamt för producenterna i elområdet som då får mer betalt än vad de begärt för den elen som de levererar.

Samtidigt får Svk en intäkt som är prisskillnaderna mellan elområdena multiplicerat med överförd energimängd mellan elområdena i fråga. Svk får med andra ord i mitt exempel betalt lika mycket som producenterna i SE4, trots att Svenska Kraftnät inte producerar någon elenergi eller levererar efterfrågad nätkapacitet. Om elpriset i SE2 är väldigt lågt (vilket det varit under det gångna halvåret) och elpriset i SE4 är högt (beroende av flaskhalsar i stamnätet), kan denna intjäning bli väldigt stor (blev ca 14 miljarder förra året).

Före 2011
Innan avregleringen så var det kraftbolag som Vattenfall, Sydkraft, Graninge med flera som hade ansvaret att se till att det fanns balans mellan tillgång och efterfrågan inom sina leveransområden. Men med avregleringen så blev dessa företag enbart producenter och så etablerades en marknadsplats (Nordpool) där tillgång och efterfrågan skulle matcha varandra.

När det uppstod ett underskott inom en geografi, så skulle systemoperatören Svenska Kraftnät ta ansvar för att göra motkraftaffärer, så att tillgången på kraft matchade efterfrågan. Motkraftaffärer innebar att Svenska Kraftnät köpte in produktion från dyrare elproduktion (exempelvis Karlshamnsverket eller gasturbin) eller att kunder mot betalning drog ner på sin förbrukning vissa timmar när det var brist.

Om det gjordes en exportaffär på någon av kabelförbindelser till grannländerna i SE4, men det visade sig att det saknas elenergi i SE4, så begränsade Svk exportmöjligheterna om de inte valde att köpa in motsvarande mängd elenergi i det importerande landet och leverera till den marknadsplatsen. Det var just dessa begränsningar som EU ”förbjöd” den svenska systempoperatören Svk att göra. Sådana kostnader för motköpsaffärer samlade Svk upp i sin ekonomi och fick över tid täckas upp av ökade nättariffer.

Elområden från 2011
Vid bildandet av elområden 2011, gjordes modellen om så att Svk istället för utgifter för att man saknande kapacitet i stamnätet, fick en intäkt när ledningskapaciteten inte räckte till, där kunderna får betala så kallade flaskhalsavgifter. Detta resulterar i att elen blir dyrare för kunderna när produktionen i det egna elområdet och/eller ledningskapaciteten inte räcker till.

Det ansågs att detta blev en styrmekanism för att uppmuntra till elproduktion i bristområdena samtidigt som Svk erhöll intäkter (som fonderas) för att användas för framtida utbyggnader av stamnätet. Sådan utbyggnad har inte skett i den takt som intäkterna trillat in till Svk, varför det fonderade beloppet idag är uppe i drygt 20 miljarder – kundernas pengar. Som ovan nämndes så adderas dessutom högre priser på elenergin från producenterna som den senaste tiden sett att importerad el från högkostnadsländerna ibland flyttat upp priskorset ibland till mer än det tredubbla.

Vad skulle det betyda om vi gick tillbaka till före 2011, då Sverige var ett elområde. De två IFN-forskarna Pär Holmberg och Thomas Tangerås har räknat på det och kommit fram till att hösten prishysteri skulle haft jämnats ut och kunderna i södra Sverige skulle kunnat tillgodogöra sig ett mer sunt elpris medan de boende i Norrland inte längre skulle få fördelen av att de bor i en region med elöverskott. Läs artikeln om deras analyser på länken nedan. Som alltid så finns det några men kring exporten som kräver djupare analys.

Visst skulle avsaknaden av sådana prissignaler som elområdesindelningen ger kunna få samhällsekonomiska konsekvenser, då elintensiv industri skulle etablera sig i södra Sverige istället för där det regionalt finns överskott på el, men det bör man kunna hantera med olika skattesystem.

Samhällskritisk infrastruktur
Är den elområdesmodell vi nu haft i 10 år nationalekonomiskt det mest optimala sättet att hantera avsaknad av elproduktion i södra Sverige och behovet av mer överföringskapacitet? Man kan ha olika syn på vilken modell som styr mest rätt, men vanligtvis så är det bättre att någon får ta ansvar för att ett system fungerar. Att säga att ”denna någon” är marknaden, blir för en samhällskritisk infrastruktur sällan bra. Sett i backspegeln kan vi konstatera att marknaden i stället har gjort det motsatta – det finns ingen kommersiell aktör/investerare som kan tänkas satsa miljarder i kapitalintensiv elproduktion, när vi har en elprissättningsmodell som baseras på kortsiktiga marginalkostnader med dess volatilitet och omvärldsberoende.

Dags för staten att sätta sig i förarstolen
Är det dags att låta staten via systemoperatören Svk säkerställa att det i varje ögonblick finns balans mellan efterfrågan och tillgång på el genom styrmedel, så att elproduktion finns där den behövs och där så inte är fallet bygger ledningar så att elen kommer fram där den behövs för att utveckla samhället? Då får vi en transparens där Riksrevisionen kan se hur väl politiken och Svk lyckas i sina uppdrag genom att läsa av hur stora kostnaderna är för motköp.

England som var pionjärer med avreglering av elmarknaden har kommit till denna insikt och där garanterar staten en minimiintäkt för de som bygger basproduktion (effekt) som exempelvis kärnkraft. Är vi i Sverige också på väg ditt, nu när Miljöpartiet inte längre sitter i baksätet och dirigerar.