Vi står inför ett val av marknadsdesign för elmarknaden. Oavsett modell måste dock en önskad nivå på leveranssäkerheten av el fastslås. Endast med en värdering av risken för uteblivna elleveranser kan vi ställa dessa mot kostnaderna för att förhindra oönskad bortkoppling av elanvändning.

Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan det som kallas energy-only marknaden och en mer reglerad marknad där det utöver energi även handlas med ”tillgänglighet”, kapacitet.

Jag tänker inte här ge mig på att förklara detaljerna i olika modeller utan fokusera på begreppet leveranssäkerhet, vilket är centralt oavsett hur marknaden utformas. Mer specifikt syftas här på elsystemets samlade förmåga att undvika ofrivillig bortkoppling av elanvändning på grund av effektbrist. Eventuella avbrott på grund av nätstörningar omfattas inte av mitt resonemang.

Den traditionella bilden av en marknad, oavsett vara, är att användarna köper varan utifrån sin betalningsvilja, medan producenter producerar utifrån sina kostnader inkluderat den avkastning de vill ha på gjorda investeringar. Köpare vars betalningsvilja minst uppgår till marknadspriset får köpa varan, medan säljare vars kostnader högst uppgår till priset får sin vara såld. Det som sällan belyses är att detta är en ögonblicksbild.

Ibland påtalas tidsperspektivet med hänvisning till att den befintliga produktionsapparatens kapacitet är begränsad och att detta kan förändras med nya investeringar eller anläggningar som lämnar marknaden. Men då talar vi inte om samma vara; ”el i framtid” är egentligen inte samma vara som ”el i närtid”. Men det kan även betraktas ur ett mer ”organisatoriskt” perspektiv; handeln pågår inte kontinuerligt 24 timmar under årets alla dagar. Marknaden är tidvis stängd.

Detta kan illustreras med den lokala torghandeln där det säljs apelsiner. Varje dag finns ett begränsat antal apelsiner till salu och sannolikt varierar efterfrågan mellan olika dagar. En dag kostar apelsinerna 5 kr/kg och går åt som smör i solsken. Vissa kunder får apelsiner, medan andra blir utan. Det ger anledning för torghandlaren att fundera på sitt agerande nästa dag; ta med fler apelsiner, höja priset för att öka sin vinst eller inte göra någonting.

Torghandlarens val av strategi för nästa dag är visserligen intressant, men fokus här är att det kan finnas kunder med en betalningsvilja som överstiger priset som ändå blir utan apelsiner – de blir ”bortkopplade” för att använda elmarknadstermer. Poängen är att ett ”normalt” utfall på en marknad är att kunder ibland kan bli lottlösa.

Visst kan det invändas att apelsiner inte kan jämföras med el. Dels för att apelsiner inte har en central funktion för dagens samhälle, dels att det finns begränsningar med dagens lagringsteknik. Eller att effekt i dag är en kollektiv vara då det inte är möjligt för enskilda kunder att bestämma sin egen leveranssäkerhet, eller för ett elhandelsföretag att säkerställa leverans till sina egna kunder.

Invändningar är relevanta, men poängen är att illustrera att leveranssäkerheten på en marknad inte är oändlig. Alla kan inte få allt alltid! Varken apelsiner eller el.

Medan de samhällsekonomiska konsekvenserna av utebliven leverans av apelsiner är tämligen marginella, gäller närmast det motsatta för utebliven leverans av el. Därför är de flesta av oss tämligen ointresserade av vilken nivå av leveranssäkerhet som marknaden för apelsiner har. Samtidigt borde vi vara väldigt intresserade av vilken nivå på leveranssäkerhet som elmarknaden har.

Diskussionen om en ny marknadsmodell bottnar i en oro huruvida dagens energy-only marknad kan leverera en tillräckligt hög leveranssäkerhet. Hittills har marknaden levererat, men det säger inget om vare sig nuläget eller framtiden. Speciellt som vi inte vet vilka krav som egentligen ställs på dagens modell.

Är man av uppfattningen att framtiden ställer sådana krav att det behövs en ny marknadsmodell, till exempel med inslag av kapacitetsbetalningar, förutsätts dock att den önskade leveranssäkerheten definieras för att säkerställa att den nödvändiga kapaciteten finns tillgänglig. Någon behöver helt enkelt bestämma hur mycket kapacitet som behövs på marknaden för att möta olika situationer vad gäller väder, anläggningsfel och så vidare.

Sammanfattningsvis, oavsett om man vill utvärdera dagens marknadsmodell, eller definiera en framtida marknadsmodell, krävs en definition av den önskade leveranssäkerheten.

En hundraprocentig leveranssäkerhet är ekonomiskt orimligt, och kanske inte heller tekniskt möjlig, då det skulle innebära en kostsam beredskap för en rad väldigt osannolika händelser eller kombinationer av händelser. Definitionen på leveranssäkerhet måste därför utgå från vad som är en skälig samhällsekonomisk kostnad för att begränsa risken för effektbrist.

Före omregleringen år 1996 fanns ett tydligt definierat leveranssäkerhetskrav. Detta innebar att avbrott på grund av brist på produktionskapacitet accepterades under maximalt nio timmar per år. Kravet var ett statistiskt kriterium och definierade en maximal gräns för det förväntade antalet timmar som effektbrist accepterades under en tidsperiod.

Det tidigare leveranssäkerhetskriteriet motsvarade cirka 0,1 % av 8760 timmar, eller omvänt att samtliga kunder förväntades få el 99,9 % av tiden. Vi förväntar oss inte att effektbrist uppstår varje år, exakt upp till gränsen 0.1%. Därför torde kunderna över tid i realiteten uppleva en högre nivå av leveranser. På individuell nivå blir leveranssäkerheten därmed högre än 99,9 %, inte minst då sannolikt endast ett fåtal kunder skulle kopplas bort vid eventuell effektbrist.

Antalet timmar som samhället accepterar bortkoppling måste även utgå från det värde användarna och samhället sätter på att slippa avbrott i elleveranserna. För enskilda användare kan detta likställas med dennes kostnad av att elen inte är tillgänglig. På marknaden återspeglas detta i köparens betalningsvilja och att det ofta finns ett marknadspris att jämföra med, till exempel värdet av utebliven produktion i industrin. I vissa sektorer finns dock inte denna möjlighet, det kan handla om användningen i den offentliga sektorn som sjukvård och utbildning, men även den upplevda ”onyttan” hos den enskilde användaren av utebliven el.

Vidare kan det finnas ett samhälleligt värde i en hög tillgänglighet av el, varför ett kollektivt värde på utebliven elleverans är en uppgift för det politiska systemet. Som en indikation kan det noteras att Svenska kraftnät värderat kostnaderna för uteblivna elleveranser till 66 000 SEK/MWh.

Endast med en definition på leveranssäkerhet och en värdering av uteblivna elleveranser kan vi värdera kostnaderna för att förhindra oönskad bortkoppling av konsumtion. Detta är kanske den viktigaste pusselbiten i diskussionen om vad som krävs för att möte samhällets framtida krav på leveranssäkra elleveranser.