Sverige och Norden har ingen unik sits med dåligt investeringsklimat för ny elproduktion. Det är lika illa i övriga Europa.
– Investeringsklimatet för kommersiell produktion är uselt i hela Europa, säger Simon-Erik Ollus, chefsekonom på Fortum.

Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi

För att enkelt beskriva vad som händer på elmarknaderna runt om i Europa jämför Simon-Erik Ollus med en kaféverksamhet. Om man driver ett kafé samtidigt som samhället på andra sidan gatan erbjuder gratis kaffe och fikabröd till dem som passerar, då går man som kaféföretagare till slut omkull.

– Det är egentligen det som har hänt på elmarknaden för den konventionella kraften, jag är kritisk mot subventionerna. Efterfrågan på el har minskat sedan finanskrisen 2008 och har inte återhämtat sig, men elproduktionen ökar. Hela efterfrågekakan har alltså minskat och samtidigt tillförs det ny produktion som inte baseras på marknadspriset utan på produktionsstöd. Det har fått marknaden att kollapsa, priset har sedan 2008 sjunkit med 60 procent på flera av Europas elmarknader, säger Simon-Erik Ollus och konstaterar:
– Det är i dag nästan omöjligt att investera i ny kraftproduktion på annat sätt än med samhälleligt stöd som bas.

Hur ser det ut i övriga Europa jämfört med Norden?
– Det är ännu värre i övriga Europa, och Norden hakar på. Vi har inte än bara kommit lika långt.

Vad är det vi ser i Europa just nu?
– En massa kapacitet stängs i hela Europa före dess tekniska livslängd. Det handlar om kärnkraftsreaktorer och gasturbiner, men det är inte dessa vi borde stänga, det är brunkolen och kolkraften vi borde stänga. Är detta egentligen ett samhällseffektivt sätt att gå framåt, frågar jag mig. Den smutsiga kolen behålls på det här sättet därför att koldioxidpriset är lågt precis som priset på kol. Gasturbinerna kör med negativ marginal på grund av lågt CO2 och elpris medan vi straffar kärnkraft med diverse fiskala skatter i både Tyskland och Sverige.

Det välbekanta mantrat om politisk långsiktighet är även Simon-Erik Ollus budskap. Han säger att i början av 2000-talet presenterades en EU-politik som fokuserade på att minska koldioxidutsläppen och då såg vi kraftiga investeringar i gasturbiner, för att ersätta kolkraften och möta upp de nya klimatmålen.

Men så kom politiken om förnyelsebara 2008, som han i och för sig tycker är vettig, men det är inte verktygen, det vill säga de nationella subventionerna man sedan dess har drivit igenom, menar han.
– Vi är inlåsta i de mål och verktyg som finns om förnyelsebart till 2020. Men dessa mål ska inte ändras, politikerna måste hålla fast vid vad de har lovat, det är långsiktigheten och tydligheten om framtiden som behövs även om besluten kan kritiseras. Det man nu bör diskutera är vad vi gör efter 2020. Om vi vågar avveckla subventionerna för mogen, förnybar produktion efter 2020, låter koldioxidhandeln styra och elmarknaden leverera, så kommer troligen så gott som all ny produktion vara förnyelsebar och vi möter diverse klimat och miljömål kostnadseffektivt. Bra energipolitik bör vara teknikneutral för ingen kan förutse den vinnande teknologin i längden, säger han och tycker att förespråkare för vindkraft respektive kärnkraft borde jobba ihop:

– Jag tycker det är märkligt att lobbyn för förnybar kraft vill avveckla kärnkraften, de borde egentligen alliera sig i kampen mot klimatuppvärmningen. Båda kraftslagens koldioxidutsläpp är minimala och de har samma kostnadsstruktur med dyra investeringar och låga driftskostnader. Deras karaktär på elmarknaden är därför liknande.

Simon-Erik Ollus har det europeiska perspektivet och ser ändå positivt på Nordens framtid, men det kommer dock att krävas modiga beslut.
– Jag hoppas att vi klarar av att hantera problemen. Vi har förutsättningarna att inte gå i samma fälla som flera länder i Europa har. Vi har fortfarande tillräckligt med kapacitet och det tack vare att vi har en regional marknad där vi kan dra nytta av de olika ländernas styrkor. Vår egentliga utmaning är att den politiska styrningen fortfarande är nationell. Det måste bli mer samarbete mellan länderna i Norden i frågor som till exempel hur vi uppnår en CO2-fri produktion, hur vi balanserar den ökande instabila förnyelsebara kraften och hur vi säkrar en tillräcklig försörjningstrygghet. Dessa frågor blir tekniskt och ekonomiskt mycket svåra att lösa endast nationellt.

Han menar att Sverige måste lita på Finland, Norge och Danmark – och vice versa. Han tycker att den gemensamma marknaden har varit en succé, men har kommit av sig i förändringstempot.
– Det finns inga lätta eller snabba lösningar. Politikerna måste vara klara i sina målsättningar och det måste finnas en konsensus omkring den. Sedan bör styrmedlen vara långsiktiga och gärna enkla. Som jag ser det är koldioxidhandeln egentligen det enda trovärdiga och effektiva styrmedlet vi har framåt för att kunna lösa klimatfrågan. Utsläppshandel är egentligen ett ganska vackert och enkelt styrmedel, säger Simon-Erik Ollus.