Mannen bakom elcertifikatsystemet, Nils Andersson, anser att systemet har gjort sitt. Han menar att det inte finns något behov av ny produktion förrän kärnkraften börjar stängas och därför bidrar elcertifikatsystemet bara till att göda överproduktionen och pressa ner elpriserna.
– Investeringsbehovet finns inte i dag. Därför borde det vara stopp för elcertifikatsystemet för det har levererat, säger han och vill se en helt ny marknadsmodell som är en mix av dagens och hur det såg ut före omregleringen.

Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi

Elcertifikatsystemet lovordas för att kostnadseffektivt och snabbt ha tillfört förnybar elproduktion till den nordiska elmarknaden. Inte sällan jämförs det i positiva ordalag med de europeiska modellerna som har blivit betydligt dyrare.

Men med låga elpriser och produktionsöverskott ställer sig alltfler frågande till dess existens. Luften håller helt enkelt på att gå ur investeringsviljan på elmarknaden och elcertifikatsystemet bidrar till överproduktionen som också håller nere priserna.

Nils Andersson ligger bakom certifikatsystemet. Han är nöjd med hur systemet har funkat, men missnöjd med hur det i dag används. Han menar att stödet måste bort för att kunna skapa en marknadsmodell som tar sig an investeringsproblematiken.
– Jag ser elcertifikatsystemet som ett avslutat kapitel. Det var aldrig tänkt att det skulle bli ett bestående system, det är det som är det stora felet. Utbyggnadsmålet var från början 10 TWh och sedan har tyvärr den politiska aptiten ökat. I dag är målet 30 TWh, det är ju tre gånger så mycket som vad vi började med. Det är inte rimligt att ge stöd till förnybar energi för att få 30 TWh elproduktion. Men den politiska uppslutningen bakom att ha systemet kvar är stor, så risken är att det kommer att finnas kvar, säger Nils Andersson.

Finns det något i själva systemets uppbyggnad som kunde ha tacklat dagens situation bättre?
– Jag ser ingen direkt felkonstruktion i modellen, möjligen skulle ett feed in-system kunnat bestämma när systemet skulle upphöra på ett annat sätt, men det är inte säkert heller. Knäckfrågan är att politikerna måste våga sätta stopp när systemet har gjort sitt.

Det stora dilemmat, som Nils Andersson ser det, är att vare sig i Sverige eller andra länder med stöd till förnybar energi så har utbyggnaden matchat efterfrågan. Det har tillförts ny elproduktion i form av framför allt vindkraft, men behovet har inte funnits där. Det har hjälpt till att pressa ner elpriset, alltså motsatt utveckling mot vad investerarna vill se för att våga investera.

Som det ser ut i dag med produktionsöverskott krävs inga nya investeringar, menar han, men frågan är då när det kommer att behövas nya investeringar.
– Det beror helt och hållet på kärnkraften och när stängningar av reaktorer inleds. Om effektskatten kommer att vara kvar blir det 2020 tror jag, men om den tas bort kan kärnkraften köras vidare i ytterligare fem till tio år efter det. Det är ett allvarligt problem med låga elpriser samtidigt som effektskatten på kärnkraften är kvar och fastighetsskatten på vattenkraften är så hög. Det är inte rimligt att genom beskattning hota befintliga anläggningars möjlighet att driva verksamheten vidare, det är ju ren kapitalförstöring, säger han.

Nils Andersson ser utvecklingen med de låga elpriserna som ett kvitto på att dagens marknadsmodell inte levererar. Energy only-modellen ger för låga elpriser, menar han, och så länge politikerna inte får ordentlig styrning på utsläppshandeln är modellen inte tillräckligt bra.
– Om utsläppshandeln fungerade skulle elpriset stiga snabbt med tanke på att Europas elproduktion till stora delar är fossil, och då skulle vi inte behöva några stöd. Frågan är om politikerna under klimatkonferensen senare i år orkar ta i frågan om utsläppshandeln och justerar utbudet av utsläppsrätter. Gör de inte det så är frågan om energy only-marknad död, den fungerar inte då.

I stället vill Nils Andersson se en marknadsmodell som är en mix mellan hur det såg ut före omregleringen och hur det ser ut i dag. Han tänker sig att det ska finnas en statlig kontroll av den långsiktiga leverenssäkerheten och en fortsatt kortsiktig handel på en spotmarknad.
– Jag skulle vilja förena det goda i de två olika modellerna. Den tidigare modellens styrka är att den var väldigt noga med att det fanns effekt och energi i alla lägen, sedan var det ju så att det investerades i överkapacitet och det blev dyrt, säger Nils Andersson.

För att komma ifrån den dyra överkapaciteten vill han att en myndighet ska värdera behovet av produktion utifrån effekt och energi. När myndigheten bedömer att det krävs mer produktion vänder den sig till marknaden för en upphandling och på det sättet blir kostnaden den rätta, menar Nils Andersson, som vill se en rollomfördelning för att hans marknadsidé ska kunna gå i lås.

– Elnätsägarna skulle vara upphandlare av den fysiska elen för det är de som tekniskt levererar elen. De blir ansvariga för att köpa upp elen till spotpris och ha balans i sina nät och sedan finns det företag som kan konkurrera på elhandelssidan, utan att vara balansansvariga, för att hjälpa elanvändarna att få de avtal som de önskar, säger Nils Andersson och fortsätter:

– Då får vi en kostnadspress och det blir inga överinvesteringar och överproduktion i en sådan modell.

Nils Andersson vill inte se något nytt stödsystem liknande elcertifikatsystemet, som han ser som ett produktionsstöd. I stället vill han se ett teknikutvecklingssystem där omogen teknik får stöd för att nå kommersiell styrka och kunna delta i upphandlingarna han förordar. Han lyfter fram havsbaserad vindkraft, speciellt flytande, som ett av de kraftslag som i ett sådant system skulle kunna utvecklas och har stor potential. Riktigt stora havsbaserade parker kan anslutas till stamnätet i söder där elen behövs när dagens kärnkraft ska avvecklas.

I upphandlingen skulle alla produktionsslag kunna delta, de nya som har fått teknikutvecklingsstöd och befintliga som redan är kommersiellt gångbara.