DEBATT
Det läcker metangas från underjorden runt sjön SIljan genom sprickor skapade av ett meteoritnedslag, gas som går att använda för att i industriell skala. Men förbudslagstiftning från 2022 riskerar att omöjliggöra användning, skriver Annette Blyhammar, vd för Igrene.

Mitt i Sverige, runt sjön Siljan, läcker det metangas från underjorden genom sprickor skapade av ett meteoritnedslag, gas som går att använda för att i industriell skala tillverka vätgas och fast karbon och samtidigt minska de klimatpåverkande utsläppen. Problemet är att den förra regeringen år 2022 införde en lag som förbjuder ”utvinning eller med utvinning sammanhängande bearbetning av råolja, skifferolja eller naturgas”. Trots att Siljansgasen inte är fossil, utan bildas nere i djupet av mikroorganismer och därmed bör kallas biometan, finns en stor risk att gasen inte får användas utan fortsätter att sippra ut i atmosfären till ingen annan nytta än att bidra till växthuseffekten.

Bild: Siljansringen skapad av ett asteroidnedslag för ca 380 miljoner år sedan, syns tydligt uppifrån. Foto: NASA Earth Observatory.

AB Igrene förbereder tillsammans med det norska företaget SEID ett projekt där det läckande biometanet ska användas för att framställa vätgas och karbonpulver. SEID utvecklar en teknisk process kallad ColdSpark ® som använder så kallad kall pyrolys, en metod som går ut på att bryta bindningarna mellan kol- och väteatomer i metanmolekylerna genom att i en plasmareaktor beskjuta dem med elektroner. Den enkla metanmolekylen (CH4) delas i sina beståndsdelar – vätgas och karbon. Växthusgasen metan omvandlas alltså till två nya råvaror, utan att någon koldioxid släpps ut. Processen har stor potential eftersom vätgas och karbon är eftertraktade industriella råvaror samtidigt som den innebär faktiska minusutsläpp eftersom den läckande metangasen tas tillvara innan den kommer ut i atmosfären.

Att framställa vätgas genom pyrolys av metan är väsentligt mer ekonomiskt än att använda elektrolys av vatten, den teknik som planeras för att förse stålindustrin med vätgas. Den andra produkten, karbon, är en viktig råvara som används som färgämne, till armering av betong, i batteriframställning, inom livsmedelsindustrin och i medicinska sammanhang. Den karbon som vi idag använder till detta måste importeras, ofta från länder utanför EU.

Förbudslagen från 2022 motiverades på olika sätt utan någon begriplig helhet. För att skynda på klimatomställdnigen ”behöver det vidtas åtgärder mot utvinning av ämnen som har en negativ påverkan på hälsa och miljö”, vilket motiverade förbud mot utvinning av olja, kol och gas. Men eftersom inget samtidigt gjordes åt importen av samma råvaror, så kan förbudet inte tolkas som annat än en symbolisk markering snarare än som ett sätt att faktiskt motverka användningen av gas och olja.

I propositionen motiveras förbudet också med att ”det kräver även ett större fokus på att tillgodose utvinning som är nödvändig för den gröna omställningen”, men utan att det framkommer några samband mellan sådan utvinning och utvinning av olja, gas eller kol. Det slås också fast att de svenska tillgångarna på bland annat naturgas är mycket begränsade på grund av bristen på sedimentär berggrund, och att det allmänna försörjningsläget när det gällde energi är gott.

Båda slutsatserna var fel, gas kan förekomma i annat än sedimentära bergarter. Och vad gäller försörjningsläget så innebar Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina samma år en så fundamental förändring av försörjningsläget att regeringen redan våren 2022 borde ha dragit i handbromsen. Sammantaget är förbudslagen en illa genomtänkt symbolhandling som snabbt borde rivas upp.

Som Igrene tolkar förbudslagen går det att i mindre skala använda biometanet som råvara i en industriell process genom det undantag som finns i lagen. Det handlar om nödvändig utvinning av gas för att utvinna andra material.

De borrhål som Igrene och SEID planerar att använda finns redan och gasen kommer upp genom självtryck. Men det finns alltid en risk att lagen kommer att tolkas strikt och hindra all användning. Om produktionen dessutom ska skalas upp i en utbyggd produktionsanläggning, vilket är målet, räcker det inte med den gas som kommer upp via befintliga borrhål. Fler måste borras, något förbudslagen med största sannolikhet kommer att hindra. Lagen kan alltså få riktigt negativa konsekvenser, både för miljön och industrin. Att använda gasen kan lösa en rad utmaningar:

– Det läcker stora mängder av växthusgasen metan som driver på klimatkrisen. Med ny teknik kan metanet i stället omvandlas till vätgas och karbon och koldioxidutsläppen reduceras.

– Grönt stål kräver vätgas som kräver stora mängde el som kostar mycket pengar. Genom metangas som råvara kan vi producera vätgas till en mycket lägre kostnad. Karbonet, som samtidigt bildas, är en värdefull biprodukt som industrin behöver, bland annat i batteritillverkning. Sådant kol måste idag importeras från länder som Kina.

– Det säkerhetspolitiska läget visar riskerna med att vara beroende av råvaror och teknik från länder vi inte kan lita på. Därför borde det vara självklart att vi använder alla de egna resurser vi kan finna, och dit hör gasen under Siljansringen.

Gasen stannar inte i marken, den läcker hela tiden vilket påverkar klimatet utan att bidra med någon nytta. Den nybildas också hela tiden. Det är mer rationellt att använda den och samtidigt minska de naturliga utsläppen av metan. Förbudet var tänkt som en symbolisk markering, men kan få reella negativa konsekvenser, både för klimatet och industrin. Regeringen bör skyndsamt låta utreda en ändring av förbudslagen.