Ett ledningsnät på närmare 10 000 kilometer ska 2032 stå klart för vätgasen i Tyskland. Ett avgörande steg i energiomställningen, enligt förespråkarna.

Oklart är emellertid vem som kan producera vätgasen tillräckligt billigt. Tyskland aviserar storskalig import, men tvivlarna dominerar och även bland klimatlobbyisterna talar man om överambitiösa vätgasmål. Vad blir det i slutändan av alla vätgasprojekt – och havsvindkraften?

”En speciell dag för förbundsrepubliken. Det vi ser här är exempellöst. Aldrig förr har det funnits en sådan ambition att stampa fram ett nytt energisystem ur jorden”, förklarade en entusiastisk Thomas Gößmann, styrelseordförande för de överregionala tyska gasdistributionsföretagens samarbetsorganisation FNB Gas.

Bild: Robert Habeck, tysk minister för näringsliv och klimat. presenterade vätgasplaner. 

”Ett avgörande steg är taget för bygget av en vätgasinfrastruktur: motorvägar för ett vätgasnät som skapar planeringssäkerhet för alla aktörer”, menade för sin del Robert Habeck, vice förbundskansler och minister för näringsliv och klimat i den tyska förbundsregeringen.

Detta som exempel på kommentarer som tillhandahölls när den tyska regeringen den 23 juli presenterade sitt upplägg för ett ledningsnät på närmare 10 000 kilometer rör för framtidens vätgas.

En storskalig vätgasekonomi är vad som slutligt ska möjliggöra den gröna omställningen, enligt de politiska budskapen på EU-nivå. Till exempel förutsätter den stora delen av de planerade havsvindkraftsparkerna att elen kan användas för produktion av grön (det vill säga framställd utan växthusgasutsläpp) vätgas, för användning antingen som sådan eller för ytterligare transformationssteg.

En enorm mängd ny förnybar el, tillräckligt billig, ska alltså tillkomma samtidigt som en omfattande infrastruktur för vätgasen byggs. De två förutsätter varandra.

Den mindre klara frågan är hur affärer kan byggas kring de två projekten, havsvindkraften och vätgasinfrastrukturen, och hur de kan få finansiering. Det har hittills gått mycket trögt att hitta investerare beredda att satsa det stora antal miljarder som behövs. Gammal elproduktion (den som utgör bulken i dag) är så billig att ny elproduktion knappt kommer i gång, och ny elproduktion – den som behövs för att grön vätgas ska kunna produceras billigt – är alltså för dyr att framställa.

Konkreta siffror gavs i en intervju i vintras av Geert van Poelvoorde, Europachef för Arcelor Mittal, världens näststörsta stålproducent. För att med någon lönsamhet kunna tillverka vad som benämns ”lågutsläppsstål” skulle vätgaspriset behöva ligga runt 2 euro/kg, även i en miljö med Europas höga koldioxidskatter. Att jämföra med den faktiska kostnaden för grön vätgas i Europa på 6-7 euro/kg. Vilket med optimering möjligen kunde fås ner till nivån 5 euro/kg. I Afrika kunde vätgas förmodas produceras billigare, men transporten till Europa skulle kosta 1,5 euro/kg, enligt van Poelvoorde.

Baserat på detta kommer Arcelor Mittal under överskådlig tid inte att satsa på grönt stål i Europa, tillade han. De subventioner på 1,65 miljarder euro som bolaget utlovats av de franska, spanska, belgiska och tyska regeringarna för investeringar i gröna så kallade DRI-anläggningar (för direktreducerat järn) kommer inte att tas i anspråk. Arcelor Mittal producerar visserligen redan DRI-stål, men då med användning av den fossila naturgasen.

Däremot är USA intressant, enligt van Poelvoorde. I Texas, där bolaget har stålfabriker, kostar vätgasen 4 euro/kg, medan stödet genom subventionsprogrammet Inflation Reduction Act är 3 euro/kg.

Som Second Opinion beskrivit har även de storstilade danska planerna i fråga om havsvindkrafts- och vätgassatsningar i stort säckat ihop. Ett exempel är det planerade vätgasröret mellan Jylland och Tyskland, där den danska regeringen för att bidra med sin del, 16 miljarder danska kronor, ställer kravet att branschaktörerna förbinder sig att även använda röret till minst 44 procent av dess kapacitet (på 3 GW) under 10-15 år. Än så länge har det kravet inte uppfyllts.

Inte heller Vattenfall är i dagsläget villigt att fatta investeringsbeslut om de två havsbaserade vindkraftsprojekt, Kriegers Flak och Kattegatt Syd, som regeringen gett klartecken till, vilket bland annat redovisats av vd:n Anna Borg.

Mot den här bakgrunden är den tyska regeringens upplägg för en vätgasinfrastruktur påfallande konkret. Fram till 2032 ska ett nätverk av sammanlagt 9 666 kilometer vätgasledningar färdigställas. För 4 157 kilometer handlar det om nybyggda ledningar, i övrigt anpassningar av det redan existerande naturgasnätet. Det tilltänkta vätgasnätet år 2032 presenteras så här av FNB Gas (streckad linje gäller nybyggnader):

Nätet ska enligt planen kunna överföra 278 TWh vätgas år 2032 – vilket motsvarar dubbelt så mycket el som under 2023 användes i Sverige. En annan jämförelsesiffra är att Tyskland i fjol använde omkring 1 000 TWh naturgas.

Enligt vd:n för FNB Gas, Barbara Fischer, öppnar det här ”kärnnätet” för en lösning på höna eller ägg-problemet, det vill säga att investerarna inte vill satsa på bränsleproduktion förrän ett leveranssystem finns på plats, men ingen heller vill finansiera ledningar förrän det finns bekräftelse på att de kommer att användas.

Det här ska enligt förbundsregeringen nu lösas genom ett ”amorteringskonto”. Vätgasnätet förutsätts kunna finansieras genom privata investeringar, men staten täcker inledningsvis upp för det antagna underskottet i transitinkomster för nätoperatörerna – för att omvänt få del av transitinkomsterna när användare tillkommer. Senast 2055 ska balansen för kontot åter vara uppe i noll.

Investeringskostnaden för vätgasnätet anges till 19,6 miljarder euro (225 miljarder svenska kronor), totalt ska 10,6 miljarder euro (122 miljarder kronor) kunna användas för statliga garantier. Nättariffen ska inledningsvis uppgå till 13,5 euro/MWh (cirka 15,5 öre/kWh) och justeras vart tredje år.

Några smärre tyska vätgassatsningar har meddelades. Till exempel är RWE i Lingen på gång med en 300 MW elektrolysanläggning för vätgasproduktion i anknytning till ett gaskraftverk och en 130 kilometer lång rörledning till ett antal kemianläggningar. I energiparken Bad Lauchstädt i Sachsen-Anhalt planeras en 30 MW:s elektrolysanläggning kombinerat med en närbelägen vindkraftspark och en saltgruva för vätgaslagring.

Ändå – den stora frågan är varifrån all denna enorma mängd grön vätgas ska komma. I all synnerhet som vätgasen måste vara mycket billig.

Ett svar på frågan gavs med det strategidokument för vätgasimport som Robert Habeck presenterade den 24 juli, dagen efter beskedet om vätgasinfrastruktursatsningen. ”En stor del av det tyska vätgasbehovet kommer under längre tid att behöva täckas genom import från utlandet”, förklarade han. ”Importstrategin sänder en klar signal till våra utländska samarbetsparter. Tyskland förväntar sig en stor och stabil inhemsk efterfrågan på vätgas och dess derivat och är en tillförlitlig samarbetspart och målmarknad för vätgasprodukter.”

En snabbskanning av reaktionerna tyder inte på någon större tilltro till importstrategin. Det 34-sidiga dokumentet går mest ut på en lexikalisk listning av redan existerande vätgasinitiativ, ”i strategin saknas däremot nya åtgärder och idéer som skulle kunna stimulera den globala handeln med vätgas”, enligt Hartmut Rauen, företrädare för det tyska förbundet för maskin- och anläggningsbyggare VDMA.

En första tysk auktion, inom ramen för programmet H2 Global, nu i juli landade i import av 259 000 ton grön ammoniak, ett vätgasderivat framställt i Egypten, för leverans åren 2027-2033. Omräknat motsvarar priset 4,50 euro/kg vätgas. Ifall vätgasmolekylen ska extraheras från ammoniaken slukar det emellertid en betydande del av energin och ger en extrakostnad.

Till detta en invändning som framförs inte minst av olika klimatlobbyister: hur säkerställs att den importerade gröna vätgasen i slutändan verkligen är framställd utan växthusgasutsläpp? Här refereras bland annat till bedrägerier med certifikat utfärdade i Kina.

Särskilt tung kritik kommer, möjligen något överraskande, från den största av EU:s alla klimatlobbyister, paraplyorganisationen Transport & Environment, som bland annat hänvisar till en studie av sex tilltänkta vätgasexporterande länder, Egypten, Norge, Chile, Marocko, Oman och Namibia.

”EU bör inte förlita sig på osäker import för att möta sina överambitiösa vätgasmål. Trots den stora hypen runt vätgas har bara en procent av den planerade gröna vätgasproduktionen i de utvärderade länderna fått finansiering. Europa borde fokusera på att utveckla sin egen försörjning innan man vänder sig till länder som, i många fall, inte är kapabla att snabbt skala upp sin vätgasproduktion och saknar den nödvändiga infrastrukturen för vätgasexporten”, säger Transport & Environment bland annat.

”Med Europas politiker flygande kors och tvärs över världen för att säkra vätgasaffärer finns nu ett stort behov av en reality check”, enligt Transport & Environment talesman för energifrågor Geert Decock.

Sverige då? I mars i fjol fick Energimyndigheten ett regeringsuppdrag att samordna arbetet med vätgas i Sverige. Slutredovisning ska ske i december i år frånsett en delredovisning som utreder hur vätgasen och infrastrukturen för vätgas i Sverige kan utvecklas ur ett systemperspektiv. Denna delredovisning lämnades i februari och finns att läsa här.