DEBATT
Villkorade avtal kan göra att elnätet används mer effektivt och bidrar till en snabbare klimatomställning, skriver Johanna Lakso, vd för Power Circle. Men innehållet i avtalen behöver bli tydligare och tryggheten för kunderna öka, menar hon.

Villkorade avtal har blivit en het fråga för både elnätsägare och anslutande kunder. I en tid när allt fler vill ansluta till elnäten ger dessa avtal nätägare möjligheten att ansluta fler elanvändare trots begränsad kapacitet. Detta kan göra att det befintliga elnätet används mer effektivt och bidrar till en snabbare klimatomställning.

Energimarknadsinspektionen (Ei) släppte förra året en rapport om användningen av villkorade avtal. De påpekar att dessa avtal inte är marknadsbaserade men kan bidra till ett mer effektivt nätutnyttjande. Dock finns också andra verktyg som tariffer och köp av flexibilitet. Enligt förordningen måste i första hand marknadsbaserade lösningar användas för nätägares behov av omdirigering vid ansträngda situationer i elnäten, vilket gör att villkorade avtal först kan användas efter att alla marknadsbaserade lösningar prövats eller uttömts.

Samtidigt finns en risk i att kundanslutningar fördröjs i onödan, men också att detta undantag blir ett självspelande piano. För beroende på hur de villkorade avtalen utformas kan de underminera förutsättningarna för marknadsbaserad flexibilitet, vilket gör att undantaget kan tillämpas. Detta kan leda till att den mest samhällsekonomiska flexibiliteten inte används.

Diskussionen om vad villkorade avtal är och hur de ska användas behöver fördjupas. Trots Ei:s rapport, en branschrekommendation från Energiföretagen och att flera nätbolag nu har fått typgodkännande av Ei för sina villkorade avtal så finns det variationer i hur nätbolag använder dessa avtal, vilket skapar osäkerhet för kunderna. Som kund kan man dels känna sig tvingad att ingå ett villkorat avtal, men också uppleva att det är oklart hur ofta villkoret kommer att användas och hur det kommer påverka verksamheten och affären.

EU introducerar också nu termen ”flexibla avtal” som jag ser inkluderar villkorade avtal och andra avtalsformer, vilket skapar ytterligare otydlighet. Detta tillsammans med behovet att snabbt ansluta nya kunder och risken för att avtalen snedvrider förutsättningarna för flexibilitet gör det nödvändigt med en utvecklad dialog inom branschen och med myndigheterna.

Två centrala frågor att diskutera är:

1. Konkurrensutsättning av flexibilitet i villkorade avtal: En princip kan vara att villkorade avtal används för att snabbt ansluta nya kunder, men att det är aktiveringen av flexibiliteten konkurrensutsätts. Om mängden flexibilitet som ska handlas motiverar kostnaden är för mig en marknadsplats för flexibilitet att föredra, speciellt om flaskhalsen i elnätet är högt upp i nätet så att det finns många potentiella flexibilitetsleverantörer.

Men även i fall där flaskhalsen är väldigt lokal, kan alternativ flexibilitet vara möjlig. Då kan regelbundna upphandlingar från nätbolagen göras där de utvärderar om någon annan har möjlighet att leverera flexibiliteten mer kostnadseffektivt. Dessa bilaterala avtal skulle då kunna ingås både av befintliga kunder under flaskhalsen, men också av nyanslutande flexibilitet (som batterilager). På så sätt skulle också batterilager få incitament att etableras på relevanta platser i elnätet.

2. Prissättning av flexibilitet i villkorade avtal: Energiföretagens rekommendation är att flexibilitet bör prissättas, och jag håller med om att det känns rimligt då det ger nätägaren incitament att leta efter alternativa billigare lösningar på en marknad eller genom bilaterala avtal. Samtidigt kan en hög prissättning i de villkorade avtalen innebära att kunder med mycket flexibilitet inte deltar i de marknadsbaserade lösningar då de ändå får bra betalt i avtalet. Det skulle då kunna motverka en hög likviditet för marknadsbaserad flexibilitet.

Med bakgrund i detta resonemang ser jag en fördel med en implementering av villkorade avtal där de är lätta att teckna för att ansluta nya kunder, men att de mer används som en form av försäkring för nätägaren och bara aktiveras i de fall då annan marknadsbaserad flexibilitet inte finns att tillgå. Det bör därmed finnas ett långtgående ansvar på nätägaren att kommunicera sina behov av flexibilitet samt ansvar att försöka upphandla flexibiliteten på andra sätt.

Detta skulle kunna ge den trygghet som behövs; både till kunden som kan känna sig trygg i att nätägaren verkligen bara avropar det villkorade avtalet i nödfall, till nätägaren som kan våga lita på marknadsbaserad flexibilitet när det finns en back-up och till samhället där de resurser med minst samhällspåverkan och lägst kostnader aktiveras vid ansträngda lägen.

***

Fot0: Gustaf Wästberg