Att vara först med att kommersialisera en ny teknik är förknippat med höga kostnader och stora risker. Men om vi i Sverige inte förmår utveckla nya tekniska lösningar riskerar vi att fastna i en fossilbaserad ekonomi med sjunkande konkurrenskraft, skriver Åsa Pettersson, vd Energiföretagen och Johan Svenningsson, vd Uniper Sverige.
När klimatomställningen av Sverige genomförs stimuleras hela ekonomin. Sällan har det satsats så mycket på innovation och utveckling som de senaste åren, och mer kommer. Svensk industri vill ta ledartröjan, men det är också hög tid att tala klarspråk kring vad som rent konkret kommer att krävas.
Hela samhället måste vara delaktigt i omställningen, om det så handlar om regelverk och incitament som styr investeringar åt rätt håll, eller om att dela risk i utvecklingen av ny teknik som ännu inte har ekonomisk bärkraft. Samtliga aktörer behöver samverka för att gemensamt klara utmaningen – att ersätta fossil energi med fossilfri energi.
Det finns dock inga gratisluncher och nu kommer notan. På relativt kort tid ska vi ersätta både olja, kol och naturgas i världens energisystem. För att sätta det i perspektiv: år 2022 använde mänskligheten cirka 100 miljoner fat olja om dagen, eller nästan 16 miljarder liter. Hur går vi från så stora volymer av i princip fritt flödande energi till något som är i linje med nettonoll-målen till 2050?
Elektrifiering pekas ofta ut som en lösning för klimatomställningen. Men för att elektrifiera samhälle, industri och transporter måste man bryta ned det i tre områden: produktion och distribution, omvandling samt marknad.
I Sverige behöver vi fördubbla elproduktionen till 2050. Från cirka 170 TWh om året till närmare 350. Alla fossilfria kraftslag behöver bidra, och vi behöver samtidigt säkerställa elsystemets stabilitet. Det finns både tekniska och ekonomiska lösningar som kan hantera detta, men de måste implementeras inom ramen för en nationell plan med tydlig ansvarsfördelning mellan politiken, myndigheter, kommuner och näringsliv.
Sverige har historiskt gjort kloka energiinvesteringar och har en elproduktion som redan i dag är i princip fossilfri. Därför ligger det verkliga innovationsbehovet i vår förmåga att omvandla el och andra fossilfria råvaror till energiformer som går att använda inom industrin och transportsektorn. Många initiativ runtom i Sverige bygger på fossilfri vätgas. Men fortfarande saknas det en nationell vätgasstrategi som omfattar vägval för såväl infrastruktur som teknik.
Det tredje området – marknaden – är fortfarande i sin linda. Efterfrågan på fossilfria produkter ökar, men från en låg nivå. Betalningsviljan kan i många fall ännu inte överbrygga gapet till de högre tillverkningskostnaderna. Här behöver politik och myndigheter ta initiativ till en bred palett av finansieringslösningar som kan stötta nya teknologier längs hela innovationstrappan och jämna ut spelplanen gentemot de fossila alternativen.
Johan Svenningsson
Det pågår just nu en debatt om det är samhällsekonomiskt motiverat att satsa offentliga medel på industrins och transportsektorns omställningsprojekt. Det anförs argument om att inte lägga skattepengar på sådant som kanske inte kommer att fungera. Inte helt sällan avfärdas svenska satsningar som ”luftbubblor” eller ”skrytprojekt”, där initiativtagarna är ”ute efter skattebetalarnas pengar”.
Självklart ska miljoninvesteringar som medfinansieras av staten eller EU, granskas kritiskt och prövas utifrån alla de kriterier som är förenade med en ansökan om anslag. Det görs också både på nationell och europeisk nivå med rigorösa krav för att kvalificera sig.
Åsa Pettersson. Foto: Eric Cronberg.
Att kritiskt granska bärigheten i omställningsprojekt är en sak. Att avfärda behovet av klimatomställning och samhällets ansvar för att det sker, är något helt annat. Vi menar att det är en farlig strategi för Sverige som kunskaps- och industrination att inte driva vår egen omställning och tillhandahålla offentligt stöd till innovation. Att vara först med att kommersialisera en ny teknik är förknippat med höga kostnader och stora risker. Men om vi i Sverige inte förmår utveckla nya tekniska lösningar, riskerar vi att fastna i en fossilbaserad ekonomi med sjunkande konkurrenskraft.
Det finns en vilja inom näringslivet att ta initiativ och risker. Samhällets roll handlar i huvudsak om att utveckla fungerande regelverk och incitament. Och stötta med såväl kompetensförsörjning som satsningar på innovation. Stödet från samhället kommer att återbetalas i form av kunskapsöverföring, sysselsättning och fortsatta satsningar som i sin tur genererar skatteintäkter till välfärden. Samverkan mellan näringsliv och samhälle ska naturligtvis vara helt transparent, för att undanröja alla misstankar om otillbörligt gynnande.
I USA har president Biden lanserat Inflation Reduction Act, IRA, som innehåller cirka fyra biljoner kronor i satsningar på fossilfria lösningar. Europa och Sverige riskerar att hamna på efterkälken utan motsvarande satsningar. Detta är en fråga av strategisk betydelse, både för den framtida försörjningstryggheten och konkurrenskraften. Vi är beredda att dra våra strån till stacken och uppmanar politiken att ta ett tydligt ledarskap. Sverige har genomfört stora samhällsomvandlande projekt förr, och kan göra det igen!
7 Kommentarer
7 Kommentarer
Lars Kamél
3 augusti, 2023: 3:42 e mDe länder som satsar på dyr, meningslös och verkningslös ”grön” omställning är de som kommer att hamna i bakvattnet. Omställningen är åtminstone verkningslös när det gäller klimatet. Den kan inte stoppa några klimatförändringar. Speciellt inga farliga klimatförändringar, eftersom inga sådana pågår.
Det är länder med ungefär en miljard av världens befolkning som har några planer på någon grön omställning, några klimatåtgärder, alls. Länderna med de övriga drygt sju miljarderna planerar inga sådana åtgärder. Kanske på papperet och på låtsas, men inte i verkligheten.
Makthavarna i dessa länder ställer nämligen inte upp på klimathysterin. De vet att det inte pågår några oroande klimatförändringar. De vet att människor inte orsakar några negativa klimatförändringar. De vet att klimatåtgärder bara är bortkastade pengar. De tänker satsa på ekonomisk tillväxt i sina länder, och sådan kräver användandet av fossila bränslen.
SvaraNils-Åke Sandberg
26 juni, 2023: 3:31 e m“Luftbubblor och skrytprojekt” leder aldrig till att vi får fossilfri energi, de brukar hamna i malpåse för att de gjorts fel och blivit för dyra, om de inte redan gått i konkurs.
Skräckexemplet är Göteborgs metan fabrik där man eldade upp grot för att få fram koldioxid i ett område som dignade av skorstenar med den råvaran. (Fjärrvärmen gick på metan eller naturgas i Göteborg.) Hade man istället förgasat all plast som annars bränns hade det sett annorlunda ut. (Haven är fulla av plast.)
Här hade universitetet alla fingrarna i syltburken. Fel tanke ger fel resultat och malpåse. Man vill helt enkelt söla bort skattepengar istället för att sänka moms och skatter, men den gubben går inte hem.
Enorma misstag kan ersättas av mindre moduler som sätts ihop på sätt som liknar LEGO. Skulle man hitta nålen i höstacken är det bara att massproducera moduler och sätta in dem i strategiska noder. Att gå omvägen över elkraft eller inte, avgörs lokalt. Elnätet av idag fjärrproducerar elkraft så att bara 51-60 % når de två hålen i väggen. En bensinmotor och generator ger totalt högre verkningsgrad. Mer av samma fel behövs inte, kanske till och med 170 Twh räcker om man gör rätt och bara har 24/7 el-produktion. Ju lägre betalningsvilja ju bättre teknik måste användas och just den viljan är i dalande. Överpris på ren skit har blivit legio.
De som inte får något jobb efter gymnasiet går till Universiteten och det kan vara så illa att just dessa tillhör de 25 % som inte förstår sig på ekonomi. I så fall är det massor av grundkunskaper som fattas och förklarar de ständiga misslyckandena.
Har sett det här på nära håll och hur elegant man lyckas med att misslyckas på Universitet, som var tänkt att hjälpa små företag. Vi löste det själva på ett helt annat sätt, utan ständiga akademiska kvartar.
SvaraMen vi noterade en mängd snackmojar som har tummen mitt i handen och man ska nog inte kommersialisera teknik som inte håller måttet.
Fredrik Bruno
25 juni, 2023: 6:58 e mHur ser energiomställningen ut i ett större perspektiv, d.v.s. i relation till vad som händer i övriga världen? Går vi fram gemensamt, eller ska var och en uppfinna hjulet på nytt och patentskydda de framsteg och innovationer som görs? Det vi jobbar för – och bävar för – styrs ju ändå av vad som sker globalt, och alla stora elefanter är inte med på tåget, snarare tvärtom. Energiomställningen i mindre rika länder lär ske först successivt och när det kommer fram fritt tillgängliga och framförallt kostnadsmässigt fördelaktiga metoder för energiframställning.
Det blir också en fråga om vem som betalar. Skall vi kräva royalty på våra innovationer, så fördröjer det deras energiövergång. Eller är marknaden i Västvärlden för t.ex. fossilfritt stål tillräckligt stark för att kunna medge att man delar med sig till länder som Kina eller Indien.
Våra mest trängande problem med det fossilfria stålet bottnar ju också främst i energi- och vätgasproduktionen, medan själva den metallurgiska processen med vätgasreduktion ju redan har en lång historia. Sveriges konkurrensfördel ligger väl då inte på fossilfritt handelsstål från Norrland (typ Stålverk 80), utan på fossilfritt specialstål från Oxelösund, en utveckling som redan tycks vara på gång.
Men vi måste då också komma förbi flosklerna och igång med projekten och de mer detaljerade tekniska lösningarna. Svensk bergshantering har genom tiderna visat att vi kan komma med de säljande och tekniskt värdefulla nischprodukterna, från Domnarvet, från Oxelösund, från Sandviken, från Avesta m.fl. Höganäsprocessen är ju inte heller precis nykläckt, och det är samma utmaning nu som då, så vi inte avvecklar det fossilfria stålet en gång till. Och det skulle behövas fler bergsingenjörer bakom skrivborden och i kontrollrummen, så att inte majoriteten av oss redan är pensionärer. En utveckling som borde ha prioriterats mer redan för decennier sen.
SvaraMagnus B
25 juni, 2023: 12:13 e mAtt hänvisa till Biden och hans satsning på IRA kan ju knappast vara något att använda som förebild. Biden har med sin energipolitik kört USA i botten. Han motverkar den inhemska oljeindustrin för att sedan försöka ställa in sig hos oljeprdoucerande länder och då främst Saudiarabien….
Kalifornien (som styrs av demokraterna) har ju även dom misslyckats med sina satsningar på vindkraftverk och sol för att producera el. Roterande avstängnigar av strömmen och massutflytt av personer och företag som är trötta på den misslyckade energipolitiken är facit.
De båda artikelförfattarna P och S måste sluta med sitt prat om ”klimatomställning” och börja leva i verkligheten. Sådana satsningar för att ”rädda klimatet” leder till att Sverige slösar pengar och personella resurser på luftslott och hägringar, d.v.s. sådant som uppstår med vind och sol som utlösande faktorer.
SvaraBengt Hellman
25 juni, 2023: 8:54 f mMärkligt att Uniper vill skjuta upp klimatomställningen fem år och sätter målen till 2050 istället för till 2045. Här presenteras Sveriges klimatmål på Krisinformation.se https://www.krisinformation.se/detta-kan-handa/klimatforandringar/sveriges-klimatmal
Vad säger tyska regeringen som äger Uniper och Sveriges kommuner som äger många av Energiföretagens medlemmar om detta?
SvaraJohan Montelius
25 juni, 2023: 8:04 f m”Hela samhället måste vara delaktigt .. dela risk … inga gratisluncher … en bred palett av finansieringslösningar ”
Många fina omskrivningar för att skattebetalarna skall finansiera industrin; hur vore det om industrin arbetade med att ta fram produkter som konsumenter efterfrågar och betalar för? Hur kan det ha blivit så att industriföreträdare propagerar för att skattebetalare skall finansiera deras verksamhet; är det inte mindre regelverk och minskad skatt som dessa skall strida för?
Kan inte Pettersson och Svenningsson göra ett upprop för slopande av energiskatten och samma moms på energi som mat? …. hmm, det kanske är enklare att följa med strömmen och ropa på ökade statliga bidrag?
SvaraAmbjörn Naeve@Johan Montelius
25 juni, 2023: 10:19 f m@ Johan Montelius: Jag håller helt med dig Johan. Jag tror att frånvaron av det du förespråkar beror på att vi är på väg in i en ”semisocialistisk” ekonomi, där vinsterna skördas av några få (”vi” = aktieägarna), medan kostnaderna delas av alla (”vi” = skattebetalarna. Varför skulle vi annars tala om en ”elmarknad”?
Om det var fråga om en marknad i ekonomisk mening så skulle det gå ett stort antal ledningar in i varje hushåll, och dessa skulle kunna välja det erbjudande som var mest fördelaktigt. I stället har vi en semisocialistisk marknad där hushållen tvingas betala enorma priser som sätts av den som har den dyraste kostnaden (s.k. ”marginalprissättning”) och elhandlare av olika slag gör rekordvinster).
Sedan betalar man ut ”elkostnadsstöd” till hushållen i relation till hur mycket dessa konsumerar, och naturligtvis måste man av uppenbara skäl hemlighålla vilka som får mycket för tänk om det blev transparent. Tack och lov har man Putin att skylla på.
Det finns ett antal strukturella beskrivningar av hur den semisocialistiska ”ekonomin” fungerar.
• Här är en av Yanis Varoufakis som är värd att lyssna på:
https://www.youtube.com/embed/R3bo-s_OY4Q
• Det publicerades nyligen ett program på SVT kallat ”Den gröna kapplöpningen”
https://www.svtplay.se/video/KDM4nJn/den-grona-kapplopningen
• med ett efterföljande samtal:
https://www.svtplay.se/klipp/K5d7kAp/samtal-om-den-grona-kapplopningen
• och en kommenterande videokrönika av Henrik Jönsson:
https://www.youtube.com/embed/QImRiDZw_8g
Dessa inslag säger det mesta om ”energitillståndet” i nationen Sverige.
Svara