Ukraina har visat vad ett robust elsystem innebär och hur viktigt det är för ett lands motståndskraft att ha tillgång till el. Hos oss väntar vi ännu på ett konkret svar på frågan vad leveranssäkerhet och prestationsförmåga i elförsörjningen i verkligheten innebär. Vi har inom elsektorn ett ansvar att bistå i definitionsarbetet, skriver Maja Lundbäck i denna krönika.

För första gången i modern tid står vi inför att förbereda oss på en potentiell gemensam elkris. En elkris som riskerar att påverka stora delar av Europa samtidigt. Under året har det i EU:s alla medlemsländer och på europeisk nivå vridits och vänts på frågan om vilka åtgärder som kan vidtas. Många har fått se sin bild av elförsörjningen förändrad på ett omvälvande sätt.

Lagen definierar ”elkris” så här: en existerande eller omedelbart förestående situation, där det råder betydande elbrist, enligt vad som fastställts av medlemsstaterna och beskrivits i deras riskberedskapsplaner, eller där det är omöjligt att försörja kunder med el

En aktör som verkligen har bevisat vad det innebär att gå från ord till handling avseende elförsörjningen är Ukrainas systemansvariga för överföringssystemet, Ukrenergo. Ukrainarna har inte bara kört ett elsystem som blir militärt attackerat för att sätta deras land i en sårbar position och minska deras motståndskraft. De har även visat på en förmåga att stå emot cyberattacker och kunna återuppbygga sitt system på ett sätt som jag tror kommer att sätta en ny standard för Europa.

Samtidigt som ukrainarna visat oss vad ett robust elsystem innebär har de också gett exempel på hur viktigt det är för ett lands motståndskraft att ha tillgång till el. Det Ukraina får utstå har vi som systemansvariga inte beaktat ens i våra vildaste scenarier när vi dimensionerat riskberedskapsplanen för att hantera elkriser. Ukrainarnas mod och förmåga är något som jag och mina kolleger alltid kommer att bära med oss om vad som är viktigt på riktigt.

Vart ska vi någonstans?
I arbetet med elsystemet måste fysiken styra. Elmarknadens roll är att bidra med incitament för att elsystemet ska klara sin uppgift, i form av prissignaler, utformning av stödtjänster och avhjälpande åtgärder.

Maja Lundbäck

Allt detta finns redan väl uttryckt i dagens regelverk, som också beskriver hur processen ska gå till när systemet behöver vidareutvecklas. Den stora utmaningen är att precisera vad systemet framöver de facto behöver, både på kort och lång sikt. Och detta så att det som är bra för det egna landets elförsörjning även är bra för Europas elsystem som helhet. En grundläggande förutsättning som dagens fysiska elsystem är uppbyggd kring är just samkörningen mellan länder.

En utmaning i arbetet med att definiera vad vårt elsystem behöver är den komplexitet som ligger i de politiska dokumenten inom Green Deal och RePowerEU. Vägen framåt omfattar till stor del förnybara energikällor och nätutbyggnad inom och mellan länder. Men inga direkta indikationer ges om vilken typ av elförsörjning eller vilken självförsörjningsgrad som de europeiska elsystemen framöver ska leverera.

Gör vi tankeexperimentet att de aktuella politiska målen implementerats, har vi ersatt en stor del av dagens synkrona kraftproduktion med icke synkron sådan. I hög grad har kraftproduktionen anslutits till låga spänningsnivåer. Och den kanske allra största skillnaden: konsumenterna har fått en viktig roll i att möjliggöra säker systemdrift, genom att bidra till den mångfalt högre grad av flexibilitet som framtidens elsystem kommer att vara beroende av.

Vilken elförsörjning behöver vi?
Ett samhälle behöver tillgång till kostnadseffektiv och ren energi. Försvarsmakten brukar säga att Sverige som demokrati och land är värt att försvara. Jag vill gå ett steg längre och säga att Sverige och Europa är värda att utvecklas. Om försvarets uppgift är att trygga vår demokrati från yttre hot, så är elsektorns uppgift att möjliggöra en fossilfri utveckling för stora delar av Sverige och Europa.

I dagsläget plågas människor i Europa, inklusive Sverige, av höga elpriser, men även fysisk brist på el förekommer här och nu. Vi ser konsekvensen av att elsystemen är större än enskilda länder: det är gynnsamt när eltillgången är god, men vid brist drabbas framför allt områden med underskott i elproduktionen. Människor oroar sig över hur pengarna ska räcka till och om de ens kommer att ha tillgång till el och värme.

Alla med erfarenhet av att köra ett elsystem, som ska klara att leverera el under alla förhållanden, vet vilken svår uppgift det är. Hur och var förbrukning och produktion ansluts till systemet avgör samtidigt hur de hopkopplade näten kan köras ihop. Det fysiska elsystemets utformning – produktion, nät och förbrukning – bestämmer vilken typ av elförsörjning, och därmed även vilken typ av elmarknad, som är möjlig. Hur styrningen av elsystemet ska ske är ett derivat av allt detta.

Mot den bakgrunden är det ett stort bekymmer att de politiska besluten inte ger konkret vägledning om vilken leveranssäkerhet och prestationsförmåga vi ska ha elförsörjningen. De formuleringar som finns är underordnade målbeskrivningar om energikällor och flexibilitet. I bisatser sägs bara att systemet ska vara ”effektivt, ändamålsenligt och säkert”.

Vi kommer därför att behöva jobba vidare med den grundläggande frågan vilken typ av elförsörjning vi behöver – och inte vilka delar av ett elsystem vi vill ha. Vi behöver tydlighet om vad en bra elförsörjning är och vad som är rimligt genomförbart i vårt nuvarande elsystem.

Energifattigdom hör i vart fall inte hemma i Europa och Sverige år 2022.

Hur ska vi ta oss till den elförsörjning vi behöver?
Vi måste i Sverige och Europa – när vi till exempel säger att vi behöver mer produktion, lagring och flexibilitet – bli bättre på att berätta hur lösningarna kan implementeras rent faktiskt, med deras begränsningar och förmågor. Och framför allt behöver vi kunna berätta och bevisa hur de bidrar till säker och kostnadseffektiv drift av systemet.

Grundförutsättningarna ges som sagt av de lagar som tillhandahålls av fysiken, men också av att vi bygger upp en djup förståelse om hur vårt nuvarande elsystem verkligen fungerar och vilka begränsningar som finns. Dagens elsystem ska möjliggöra morgondagens. Och ju hårdare elkrisen drabbar oss, desto mindre tid har vi.

Debatten visar att kunskapen om vårt nuvarande elsystem är bristfällig. Har vi spenderat för lite tid med att titta på var vi varit de senaste fem åren och spenderat för mycket tid på att fokusera på vad vi vill ha för elsystem 2050? Jag tror det. Vi har glömt bort det elsystem vi behöver här och nu.

Att känna sitt system och veta vart man ska är alltså vad allt måste börja i. Låt oss fokusera på vad vi behöver, smärtsamt inspirerade av Ukrainas förmåga och med insikt om att elförsörjningen faktiskt är livsavgörande för vårt land. Valet av energislag är en senare fråga. Liksom val av teknik för lagring och utformning av flexibilitet i elsystemet.

Ett tydligt politiskt ledarskap på alla nivåer underlättar arbetet med att definiera den elförsörjning vi behöver. Men uppgiften att tänka igenom, konkretisera och förklara vad elsystemet kan leverera åligger oss alla inom elsektorn.

***

Bild: Svenska kraftnät