Det enda EU-land som har elområden med stora prisskillnader för slutkunder inom landet är Sverige, skriver Per Tryding, vice vd för Sydsvenska Handelskammaren, men det tvingas inte fram av EU. Med jämna mellanrum ska enligt förordningen antingen elområdesindelningen ses över eller så ska en handlingsplan för att adressera de strukturella problemen tas fram. Det har inte skett i Sverige och det är regeringen som är ansvarig, konstaterar Per Tryding. Det är inte meningen att länder skall dela upp sig i permanenta prisområden för att skapa lågprisområden.

Det pågår en viktig diskussion om framtiden för de svenska elområdena. En kraftigt försenad översyn pågår och kommer att behandlas under 2023. Som Mats Nilsson påpekar (5 sep 2022) finns även möjligheten att skapa ett gemensamt svenskt elområde. Men ofta hör man i debatten att EU bestämmer detta och att vi måste rätta oss efter vad de tycker. Det är viktigt att vi reder ut förutsättningarna. 

Bild: Energimarknadsinspektionen fick i uppdrag att att utarbeta en handlingsplan.

EU har en rad regler för elhandel och i centrum står målet att skapa en Energiunion. Denna ”syftar  till  att  ge  slutkunder  –  hushåll  och  företag  –  säker,  trygg,  hållbar  och  konkurrenskraftig energi till ett överkomligt pris”

Vad gäller elområden finns framför allt två förordningar, som utgör svensk lag. Sedan 2015 finns en förordning som lägger fast riktlinjer för kapacitetstilldelning och hantering av överbelastning (EUR 2015/1222). Här behandlas hur ett elområde skall konfigureras (hur gränserna skall dras) och vem som skall köra processen kring detta. Som regleringens namn visar handlar detta ytterst om att reglera hur kapacitet erbjuds marknaden och hur man skall göra vid överbelastning. Sedan finns den nya stora förordningen om den inre marknaden för el EUR 2019:943. Här stipuleras bland annat att 70% av kapaciteten i kablarna mellan elområden måste hållas öppna för handel/flöde.

Det är inledningsvis viktigt att notera att alla delar av EU är indelat i elområden. Men det normala är att landgränserna och el-områdesgränserna sammanfaller. Frankrike är alltså ett elområde. Polen är ett elområde, Finland är ett med mera. Reglerna för handel mellan elområden är för dessa länder därmed alltid också gränsöverskridande handel.

Det enda land inom EU som har elområden med stora prisskillnader för slutkunder inom landet är Sverige. Danmark har elområden av historiska skäl – de har i praktiken två olika nät – men planerar för likartade priser. Italien har elområden för kraftproducenter, men slutkunder betalar samma priser i hela landet; Prezzo Unione Nationale. 

I 2019:943 tas elområden upp redan i syftesparagraferna, nämligen preambel 31.

”För att återspegla de olika principer som finns för optimering av elområden utan att äventyra likvida marknader och nätinvesteringar bör två alternativ föreskrivas för att hantera överbelastningar. Medlemsstater bör kunna välja mellan en elområdeskonfiguration  eller  att  vidta  åtgärder  som  exempelvis  nätförstärkning  eller  nätoptimering.”

Detta är alltså en viktig ingång i de mer detaljerade texterna. Aktören som ska välja här är medlemsstaten, vilket alltså ytterst betyder regeringen.

I förordningens avsnitt om tillträde till nät och hantering av överbelastning finns också regler för översyn av elområden. Det fastslås att förhållanden kring överbelastning skall granskas var tredje år, som en löpande process. Baserat på detta skall länderna antingen rita om sina elområden (gäller därmed egentligen bara Sverige) eller ta fram en handlingsplan för att adressera de problem som översynen uppdagar. 

Artikel 14.7. Om strukturell överbelastning har konstaterats [..]  ska  medlemsstaten  med  konstaterad  strukturell överbelastning,  i  samarbete  med  sina  systemansvariga  för  överföringssystem [..] besluta att antingen utarbeta nationella eller multinationella handlingsplaner enligt artikel 15 eller att se över och ändra sin elområdeskonfiguration. Dessa beslut ska omedelbart anmälas till kommissionen och Acer”.

Det är återigen medlemsstaten som är aktör och som skall göra detta i samarbete med sina systemansvariga. I Sverige är alltså regeringen ansvarig och skall göra detta i samarbete med Svenska kraftnät.

Hur regeringen resonerat kring detta vet vi inte, men under 2019 tog regeringen fram ett uppdrag till Energimarknadsinspektionen (som är tillsynsmyndighet) att utarbeta en handlingsplan.

Detta uppdrag genomfördes inte. Vid kontakt uppger Energimarknadsinspektionen att det är Svenska kraftnät som bestämmer detta och de bedömde inte att det var aktuellt. I relation till förordningen framstår denna process som lite förvånande.

Sedan Sverige beslöt att införa elområden har konfigurationen inte setts över. Men nu kommer detta alltså att ske regelbundet.

Dock är det fullt tillåtet att som medlemsstat själv ta initiativ till översyn. Det framgår tydligt av EUR 2015/1222. Detta har Norge gjort vid flera tillfällen och de omfattas genom ESS av samma regler. Senast i somras justerade Norge en elområdesgräns. 

Det är alltså fullt möjligt att välja mellan den modell som Finland och övriga medlemsländer har och att dela som Sverige gör. Detta framgick ju också redan av Kommissionens beslut 14 april 2010 att acceptera Sveriges lösning på gränsfrågan gentemot Danmark. Sverige valde att dela, men kommissionen lyfte fram alternativ som t ex mothandel (punkt 37). Det svenska åtagandet att hantera gränsen genom delning löpte för övrigt ut i april 2020 (punkt 96).

Vad man däremot absolut inte får göra är att använda elområdeskonfiguration för att reglera intern överbelastning, det vill säga exempelvis skapa ett bristområde vid gränsen för att trycka upp priser i syfte att slippa adressera flödesproblem inom landet.

I klartext är det inte meningen att länder skall dela upp sig i permanenta prisområden för att skapa lågprisområden. Tvärtom är syftet med intern delning att successivt ta bort skillnaderna och jämna ut priserna. Med gemensamt område och en handlingsplan kan man uppnå målet direkt. Och slipper flytta produktiva arbetstillfällen bort från Sverige.

***

I en tidigare version av artikeln uppgavs felaktigt att regeringsuppdraget gick till Energimyndigheten. Rätt ska vara Energimarknadsinspektionen.