Energipolitiken är som en karikatyr där man slåss om vilket energislag som är vackrast. Men allt börjar och slutar med vad elsystemet i verkligheten förmår, och kalla fakta visar att elsystemets prestanda år för år har försämrats.
Detta måste energibranschens aktörer och politiker ta som utgångspunkt, sägs i den nya bok Elsystemkrisen, som Second Opinion i dag lanserar.
Vi ska i några artiklar ringa in bokens budskap närmare. Först ut är bokens författare Svenolof Karlsson.
Sedan 2016 har jag skrivit ett hundratal artiklar på Second Opinion. Intervjuerna och researchen bakom dem har för mig blivit ett bevis på att politiken och verkligheten i energifrågorna inte har särskilt mycket gemensamt.
Boken Elsystemkrisen kan köpas här.
Fokus i politiken ligger i hög grad också på fel saker. Valet av kraftslag har blivit en politisk positioneringsfråga, för att inte säga identitetsfråga. Vindkraft eller kärnkraft? Är du för det ena, kan du inte vara för det andra. I nu 42 år efter folkomröstningen om kärnkraft har politiken upprätthållit detta slagfält.
En viss breddning av stridsdomänen har skett genom insikten att elnäten behöver byggas ut, för att den enorma nyelektrifiering som aviserats ska ha en chans att lyckas. Elen måste kunna överföras dit den ska. Då när den behövs. Med det har de långa ledtiderna för utbyggnaden blivit ett tema där man kunnat vara enig i sin kritik.
Även elnätsutbyggnaden är emellertid fel ända att börja i. Produktion av el, överföring av el och konsumtion av el beror alla av varandra. De interagerar ständigt, och interaktionen styrs av ett stort antal fysiska fenomen. Tillsammans utgör detta elsystemet.
Med Svenska kraftnäts definition: ”Med elsystemet avses samtliga sammankopplade produktionsanläggningar, ledningar och stationer för överföring och distribution såväl som energilagringsanläggningar och elanvändare. Elsystemet kallas ibland också för kraftsystemet.”
Elsystemet med dess funktionalitet, begränsningar och möjligheter är det centrala. Alla andra frågor är sekundära. Att bara bygga ut kärnkraft eller bara vindkraft löser färre problem än det skapar. Att bara bygga nya ledningar, utan att utgå från hur dessa påverkar elsystemet som helhet, är lika kontraproduktivt.
Fokus måste ligga på alla dessa frågor. Samtidigt. Om energipolitiken ska ha en chans att leverera utgående från sina ambitioner, måste den partipolitiska röstmaximeringslogiken överges och ersättas av elsystemlogiken.
Det här är inget jag behövt upptäcka på egen hand. De sakkunniga – ingenjörer, ekonomer, jurister och andra – som jag mött i mitt journalistiska arbete har varit mina lärare. Bit för bit har bilden klarnat.
Framför allt står tre ingenjörer för ledtrådarna och sammanhanget: Maja Lundbäck, civilingenjör i energisystem, Carl Berglöf, teknologie doktor i fysik och Henrik Svensson, maskiningenjör med lång erfarenhet som kraftverkschef. Alla tre är välbekanta för Second Opinions läsare. Just dessa tre approcherades speciellt av mig för bokprojektet och är i vissa partier av boken närmast att betrakta som medförfattare.
Den allra viktigaste insikten – som bara kan beskrivas som alarmerande – är att det svenska elsystemets prestanda blivit allt sämre. Detta framgår av att överföringsbegränsningarna i elsystemet har ökat nu fem år i rad, som nedanstående statistik över den tilldelade handelskapaciteten för snitten 1, 2 och 4 mellan de svenska elområdena visar.
Andra fakta är att elsystemet, framför allt i södra Sverige, i fråga om flera av systemdrifttillstånden inte längre lever upp till de krav som lagen ställer. Särskilt allvarligt är läget i det sydligaste elområdet SE4 efter att detta nästan totalt dränerats på planerbar elproduktionskapacitet.
Att återskapa de förmågor som förlorats i elsystemet, och som är oundgängliga för den fortsatta elektrifieringen, är en enorm uppgift. Som måste börja med probleminsikt.
Med detta är huvudrollsinnehavaren lätt att identifiera: systemoperatören, det vill säga Svenska kraftnät. Något som även blir tydligt i boken, där flera av Svenska kraftnäts befattningshavare beskriver frågeställningarna från sitt perspektiv. Svenska kraftnäts uppdrag underlättas inte av att man i arbetet är utsatt för korseld från många olika håll.
Om detta kan alltså läsas närmare i boken. Det jag själv som journalist, under många år marinerad av energipolitikens frågeställningar, har att adressera energibranschens aktörer handlar framför allt om hur de kommunicerar sina ärenden.
Det borde vara ett branschgemensamt mål att tona ner de egna agendorna och försöka driva fram ett mer helhetspräglat perspektiv. Energibranschen är fylld av divergerande ambitioner, där konkurrenter bekämpar varandra och branschaktörerna och politikerna i hög grad har blivit varandras fångar.
Men någonstans går gränsen för en rimlig opportunism. Och förr eller senare konfronteras energipolitikens beslut med naturlagarna. Den dag det till exempel inte går att hålla ett elsystem inom de gränser som sätts av fysiken, bryter det ihop. Det går i längden inte att manövrera framgångsrikt, om man har naturens fundamenta emot sig.
Därmed finns alltså ett facit, som går att avläsa. En komplikation är att det behövs kunskaper även för att läsa facit. Knappast minns alla, vare sig bland politikens eller energibranschens beslutsfattare, allt från skolans fysiklektioner. I stället är känslor eller ideologier i hög grad styrande.
Bo Diczfalusy, en energipolitikens grå eminens i Sverige, beskrev för mig en gång saken så att ”de politiska val som görs i energifrågor ofta i hög grad är känslostyrda, synen på olika energislag har kommit att bli byggstenar i människors identitetsuppfattning”. ”Som jämförelse”, konstaterade han, ”har väldigt få av oss sin identitet relaterad till pappers- eller stålsektorn.”
Min uppmaning till alla, som av olika skäl har ett budskap i energifrågorna till omvärlden, är alltså att utgå från logiken i elsystemet. Allt börjar och slutar med den. Om logiken verkar svår att förstå, beror det kanske på att den är just det. Men lösningen är inte en förenklad verklighetsbeskrivning.
Energibranschens aktörer borde kunna ena sig om en sak: en gemensam kamp mot förenklingar och populism. Detta redan av självbevarelsedrift. Ökad respekt skulle följa på köpet.
***
Boken Elystemkrisen diskuteras på ett seminarium under politikerveckan i Visby, tisdagen den 5 juli klockan 8:00, S:ta Katarinagatan 6.
6 Kommentarer
6 Kommentarer
Carl Hermelin, Degla
26 juni, 2022: 7:02 f mHög tid att upprätta en el-budget – lika befogat som en penningbudget är för ett fungerande samhälle!
Hur mycket el kan uthålligt produceras och distribueras, utan att äventyra den gren vi sitter på, och vilka är de behov som måste täckas?
Projekt som höghastighetståg, serverhallar, stålproduktion och export måste kanske betänkas/begränsas för att inte orsaka elementära brister och onödiga risker i ett el-beroende samhälle.
SvaraFredrik Bruno@Carl Hermelin, Degla
18 juli, 2022: 4:59 e mDe två vindsnurrorna om 500 kW/styck på Furillen idriftsattes 1995 och nu i sommar var de borta. Det borde vara upp till vindkraftbolagen att visa att man idag har bättre material och bättre teknik (t.ex. sånt som smörjning) för sina nyanläggningar. Dessutom skulle en totalredovisning av kostnadsbilden inklusive bygge, rivning och återställning för ett praktiskt fall som detta vara intressant. Och hur ser det ut på plats efteråt?
SvaraMan får ju acceptera att de här småsnurrorna fortfarande kan vara värdefulla som ”pilot-plant”-anläggningar
Förresten: Furillen uttalas med betoning på Fu-. Man får höra så mycket olika av ”fastlänningar”.
Carl-Åke Utterström
20 juni, 2022: 6:06 e mMan talar om, vindkraft, men vad tillför den egentligen. Eftersom landbaserad vindkraft måste nybyggas minst tre gånger så blir det dyrare. Vindkraft 20 år och går mot 15 år. Kärnkraft 60 till 80 år och går mot 100 och därutöver. Då den installerade vindkraften omfattade 3 500 verk om 7 000 MW och gav 17 TWh så kostade varje verk enligt Svensk Vindenergi 15 miljoner per MW eller 30 miljoner/verk.
Två kärnkraftverk O3:an kostar 55 miljarder per styck och med produktionsrekord på 11 TWh per styck.
3 500 *3 * 30 = 10,500 * 30 = > 300 miljarder. Vindkraft är betydligt dyrare än kärnkraft.
Två stycken Olkiluotu 3 avger 26 TWh och Sveriges landbaserade vindkraft 26,6 TWh.
Tänk att slippa kalhugga stora markområden och utjämna dessa. Varför förstöra stora naturområden och omvandla till industrimark. Är det verkligen värt det för tveksam vindkraft.
SvaraKlas Roude'n
19 juni, 2022: 6:47 e mSkall med stort intresse ta del av denna publikation, som förhoppningsvis kan leda till en vändpunkt i elenergidebatten och ge helt nödvändiga grundkunskaper inom el(kraft)system för beslutsfattare, forskare, debattörer m fl.
Grundorsakerna till den mycket allvarliga situationen för vårt elsystem är enligt min uppfattning bl a nedanstående.
Dagens elenergidebatt kännetecknas i allmänhet av en djup okunnighet om hur ett kraftsystem fungerar.
SvaraDetta får ofta långtgående konsekvenser med felaktiga eller helt missvisande slutsatser om rent elkrafttekniska fakta vid introduktion av ny elproduktion.
På grund av denna okunnighet saknas förmåga att på ett objektivt sätt göra relevanta jämförelser mellan dagens kraftsystem och ett framtida fossilfritt system utan kärnkraft eller med en minskande andel planerbar produktion.
Debatten begränsas oftast till energifrågan, där energibelopp på regional, nationell och global nivå bollas ut och in i svarta lådor och i diagram. Samma energibelopp från olika produktionskällor, kärn-, fossil-, vatten-, vind- och solkraft, ses ofta som helt likvärdiga utan hänsynstagande till de elkrafttekniska konsekvenserna vid introduktion i respektive kraftsystem.
Per Israelsson
18 juni, 2022: 10:02 f mMan kanske lyckas med vindkraft och vätgas. Men vad kostar det? Det handlar ju inte om att det ska bli billig el utan att ”vi måste ställa om” oavsett kostnad. Ingen har en kalkyl på kostnaden per kWh. Ska vi kunna konkurrera som land krävs att hela världen går över till vindkraft och vätgas så vi har samma förutsättningar. Men då kommer delen energi av kostnaden för att framställa varor förmodligen att öka enormt. Och hur påverkar det samhället? Billig energi har varit förutsättningen för utvecklingen i modern tid. Det hela är ett gigantiskt experiment som påverkar levnadsvillkoren.
Vi ska visa resten av världen att det går att leva fossilfritt. Men andra länder har inte vattenkraft eller kärnkraft så vad ska vi visa dem? De har inte våra förutsättningar. Och vi försöker ersätta kärnkraft med vindkraft. Sverige har fossilfri el sen decennier. Det är galenskap utifrån felaktiga förutsättningar och klyschor som ingen vågar ifrågasätta. Ska verkligen allt gå över styr innan det blir en reaktion? Och kommer det då gå att backa tillbaka?
SvaraSven Albinsson
17 juni, 2022: 9:26 f mDemokratin känns helt död, eftersom kommuner kan säga ja i vindkraftsveto, utan att fråga invånarna!
SvaraKungälvs kommun var så säkra på att vi skall ha vindkraft så beslutet är redan taget, så nu lever vi i den värsta mardröm! Hur kan man få stopp på vindkraftseländet?