I stället för att diskutera om kärnkraft eller vindkraft är billigast borde man diskutera hur elsystemet ska utformas för att åstadkomma en optimal kombination av säkerhet och resurssnålhet, både vad gäller pengar och naturresurser. Det skriver Per Åhlström, tidigare chefredaktör för Metallarbetaren.

”Optimering” är ett ord som borde prägla energi- och miljödebatten, men det är ett ord som jag hittills inte sett någon debattör använda. I ett optimerat system för elproduktion kan även fossila bränslen ha en plats. Att bygga ut väderberoende elproduktion med tillräcklig kapacitet för att garantera leveranssäkerheten drar oerhörda resurser, både i pengar och utsläpp. Om det ens är möjligt.

Sveriges energipolitik präglas av en absolutism som inte är rationell. Det har redan lett till risk för akut effektbrist i delar av landet. Och det kommer att leda till en överutbyggnad av väderberoende elproduktion som är orimligt dyr och som leder till onödiga utsläpp – i värsta fall till en miljöskuld som de nya anläggningarna aldrig kan återbetala.

Marknadsfundamentalister tycks tro att allt går att lösa med prismekanismer, men marknader har visat sig vara ineffektiva när det handlar om att bygga infrastruktur. Marknadsmekanismerna måste användas med förnuft och regelverket måste vara utformat med djup förståelse för de tekniska krav som ställs på ett system för elproduktion. Inte minst måste regelverket vara sådant att kravet på leveranssäkerhet uppfylls på ett sätt som är ekonomiskt och miljömässigt optimalt.

Väderberoende elproduktion kan inte ensam uppfylla kraven på leveranssäkerhet. Den måste kompletteras med styrbar elproduktion. Sverige och Norge är lyckligt lottade som har god tillgång på vattenkraft, vilket de flesta länder i Europa inte har. Om Sverige hade en stabil och tillräcklig utsläppsfri basproduktion av el (läs kärnkraft), skulle vattenkraften kunna räcka som backup till en mycket stor utbyggnad av vindkraft. Men om vattenkraften också måste användas för basproduktion, minskar det givetvis dess förmåga att utgöra effektreserv.

Till detta kommer kravet på att den styrbara elproduktionen måste vara geografiskt lämpligt lokaliserad, för att säkerställa möjligheterna till ö-drift och återstart av elnätet efter ett haveri, samt tillgången på tillräcklig svängmassa i elnätet för att garantera frekvensstabilitet.

Väderberoende elproduktion måste byggas ut med stor överkapacitet för att klara normala driftlägen. Detta innebär inte bara att det är dyrt, det innebär också att det går åt enorma mängder betong, stål och plast för att bygga produktionsanläggningar som får mycket låg utnyttjandegrad.

Till en del kan detta kompenseras genom energilagring, där vätgasproduktion nu tycks vara det mest realistiska alternativet. Men även där stöter man på hinder, eftersom verkningsgraden är så låg. För att få ut 25 GWh el från vindkraft måste man bygga vindkraftverk som producerar 100 GWh. 75% av den genererade elkraften försvinner i förluster. Kalkylen kan förbättras en del, åtminstone i Sverige och åtminstone vintertid, genom att en del av spillvärmen och syret från elektrolysprocessen, till fjärrvärme nät där sådana finns tillgängliga. Men frågan kvarstår: orsakar detta mer eller mindre utsläpp än om man kör fossileldade kraftverk de relativt få timmar det behövs? Är det dyrare och mer resurskrävande än fossileldad reservkraft.

I stället för att diskutera om kärnkraft eller vindkraft är billigast borde man diskutera hur elsystemet ska utformas för att åstadkomma en optimal kombination av säkerhet och resurssnålhet (både vad gäller pengar och naturresurser).

I stället för att politiker premierar vad de tror är miljövänligt borde man ge tekniker som är oberoende av forskningsanslag och andra politikberoende beslut, utforma ett energisystem som är optimalt med användning av nu känd och beprövad teknik. Med detta som grund kan politiken fatta beslut om prioriteringarna.

Grunden för ett rationellt energisystem måste vara att varje land utgår från att man ska kunna garantera att den inhemska elgenereringen i alla lägen har tillräcklig kapacitet för att klara den inhemska elgenereringen. Om inte annat, så av säkerhetspolitiska skäl. Den nuvarande ordningen med en blandning av EU-regler och nationellt beslutsfattande har lett till att svenska elkonsumenter och skattebetalare subventionerar Tysklands kärnkraftsavveckling – en avveckling som Tyskland ensidigt har bestämt. Det är fullkomligt orimligt.

Det krävs ett rejält omtag i energipolitiken för att undvika ett enormt resursslöseri och onödiga utsläpp. Och regelverket för energiproduktion måste utformas så att elsystemet blir optimalt utformat med hänsyn till olika regioners förutsättningar och behov. Det som är optimalt i Norden, där elsystemet belastas hårdast när det är kallt och mörkt är inte optimalt i länder där belastningen ör som högst när det är soligt och varmt. Det är inte heller så enkelt att problem kan lösas med fler kraftledningar. Att bygga kraftledningar tar också stora resurser i anspråk och vid långa överföringar är förlusterna ansenliga. Och dessutom löser det inte problem med balans och säkerhet i de regionala nät som kopplas samman.

Elförsörjningen är alltför viktigt för att utsättas för sådana risker som nu sker. Och klimatfrågan är alltför viktig för att hanteras utifrån gissningar och tyckanden.

Det är dags att ge ingenjörerna ett starkare inflytande över energibesluten. Vi har sett tillräckligt av de skadeverkningar som ekonomers kortsiktiga tänkande och okunskap om teknik har lett till, både i driften av svenska kärnkraftverk och i driften av järnvägarna.

Grunden för utbyggnad och drift av infrastruktur måste vara att de långsiktiga kraven garanterat är tillgodosedda. Företagsekonomiska bedömningar, som sällan sträcker sig längre än fem år fram i tiden (eller så länge som vd räknar med att sitta kvar) kan inte tillåtas styra över system som ska leva i 50 – 100 år eller mer. Den politiska styrning som krävs måste grundas på gedigen förståelse av den teknik som används.

Och målet för politiken måste vara att optimera energisystemet. Det kan man inte göra med den nuvarande politiken, som grundas mer på slagord och förhoppningar än på rationella överväganden.