Människan behöver kärnkraften för naturens skull. Jämfört med alla alternativ har den överlägsna fördelar samtidigt som den minimerar påverkan på miljön, säger Michael Shellenberger, en av den internationella miljörörelsens stora namn. Han varnar också för att miljöalarmismen lett politiken rejält vilse.
Hur hanterar man en frågeställning där positionerna är så fastlåsta som i kärnkraftsfrågan? I sin nya bok Inställd apokalyps. Därför skadar miljöalarmismen oss alla (Karneval förlag) är Michael Shellenbergers grepp att försöka beskriva proportioner, sätta påståenden i sammanhang och jämföra med alternativa lösningar. Han gör detta baserat på ett mycket stort antal vetenskapliga studier – enbart fotnoterna upptar 68 sidor i boken – och egna erfarenheter under ett verksamt liv över hela jordklotet.
Bild: Michael Shellenberger är aktuell med en ny bok som problematiserar miljöalarmism. Foto: Wikipedia.
Michael Shellenberger är en av de centrala gestalterna inom miljörörelsen med en mängd publikationer bakom sig, utnämnd till ”Årets miljöhjälte” av Time Magazine 2008 och med roll som expert i den IPCC-rapport som väntas bli publicerad 2022.
Huvudtemat i boken är den apokalyptiska berättelsen, som han analyserar och försöker förstå ur olika synvinklar och i praktiken gör avbön från. Den bild som de apokalyptiska miljörörelserna målar upp är oriktig och avhumaniserande, anser han och sammanfattar dess dragningskraft bland annat så här:
”I dag är miljöengagemang den dominerande sekulära religionen inom den välutbildade övre medelklasseliten i de flesta utvecklade länder [och] tillhandahåller en ny berättelse om vårt kollektiva och individuella syfte. Det klassificerar oss som goda eller onda, hjältar eller skurkar. Och det gör detta på ett vetenskapligt språk som ger det legitimitet.”
För Michael Shellenbergers del har miljöengagemanget föranlett en omprövning av bland annat kärnkraften. Exemplet Tjernobyl ligger nära till hands, där han noterar att antalet omkomna, enligt FN:s många rapporter i ämnet, var 28 brandmän och nitton övriga personer som kom i kontakt med strålningen och under de följande 25 åren dog ”av olika anledningar”.
”Det är alltid tragiskt när brandmän dör, men det kan vara bra att sätta in siffran i ett sammanhang. År 2018 dog 84 brandmän i USA, och under 11 september-attackerna 2001 dog 343 brandmän”, konstaterar Michael Shellenberger.
Utöver detta beräknar FN att omkring 5000 människor hittills drabbats av sköldkörtelcancer på grund av förhöjd strålning från Tjernobyl. Lyckligtvis är dödligheten i sådan cancer bara 1 procent, om sjukdomen behandlas på rätt sätt, och sjukdomen behöver inte begränsa patienternas liv. Nyckeln är hormonterapi, vars verksamma ämne tyroxin är billigt. Påståenden som de i HBO:s serie Tjernobyl (”frekvensen cancer i Ukraina och Belarus sköt i höjden” och ”Tjernobyls reaktor fyra är nu en atombomb”) är helt enkelt inte sanna.
Dödssiffrorna från Tjernobyl är de facto mycket små, om man jämför med de skador som följer i andra energikällors spår, säger Michael Shellenberger. Människan behöver kärnkraften för naturens skull, anser han. Jämfört med alla alternativ har den överlägsna fördelar. Och, efter studium av standardiserade konstruktionsprocesser i Sydkorea, sammanfattar han att kärnreaktorer byggs snabbare och billigare ju fler man bygger.
Även i synen på förnyelsebar energi har Michael Shellenberger utvecklats till en skeptiker. I fråga om Tyskland gör han jämförelsen att om landet för de 580 miljarder dollar, som fram till 2018 hade investerats i förnybar energi, i stället hade investerats i ny kärnkraft, så skulle landet få 100 procent av sin el från utsläppsfria källor och ha tillräckligt mycket utsläppsfri el över för att kunna driva alla landets bilar och lätta lastbilar.
Angående kärnavfallet är Michael Shellenbergers slutsats att detta ”är bättre och säkrare än annat avfall från elproduktion” och att ”något av det bästa med kärnavfall är att det produceras i så liten mängd”. Allt uttjänt kärnbränsle som någonsin producerats i USA skulle få plats på en enda fotbollsplan och i höjd nå drygt 21 meter.
I en historisk tillbakablick kritiserar Shellenberger kärnkraftbranschens företrädare för att de inte förstod kärnkraftsmotståndets kulturella påverkan. Kärnkraftstekniken skulle främst ha behövt humanistiska och miljövänliga försvarare, i stället framstod dessa som nedlåtande och nonchalanta. Kärnkraftens vetenskapliga aspekter försvann in i universitetens kärntekniska fakulteter.
Ett huvudalternativ för kärnkraftsmotståndarna blev tidigt kolkraften, vilket bland annat Jimmy Carter förespråkade efter olyckan i Harrisburg 1979. Under senare år har naturgasen lyfts fram ”som den perfekta partnern för förnybar energi”, vilket till exempel Statoil, numera Eguinor, förklarat i annonskampanjer.
I ett kapitel ”Att frälsa miljön genom att förstöra den” ger Michael Shellenberger exempel på de miljökostnader som elproduktionen från förnybara energikällor förorsakar och undrar varför detta inte är ett stort tema för miljöorganisationerna. Exempelvis:
”Vindkraftsbranschen påstår att huskatter dödar fler fåglar än vindturbiner, men medan katter huvudsakligen dödar små, vanliga fåglar som sparvar, rödhakar och blåskrikor dödar vindturbiner stora, utrotningshotade arter som förökar sig långsamt, till exempel hökar, örnar, ugglor och kondorer. I själva verket är vindturbiner det allvarligaste hot mot värdefulla fågelarter som har uppstått på många decennier.”
I slutändan finns ingen teknisk innovation som kan lösa de grundläggande problemen med förnybara energikällor, enligt Michael Shellenberger. Sol- och vindkraft gör el dyrare av två skäl: de är opålitliga och kräver därför backup till 100 procent, och de är energiglesa, vilket innebär att de kräver stora markområden, omfattande kraftledningsnät och markberedning. Problemet är därmed inte främst tekniskt, säger Shellenberger, utan har att göra med de förnybara energikällornas inneboende karaktär.
Han nämner slutsatsen i en tysk studie att kärnkraft och kraftverksdammar producerar 75 respektive 35 gånger mer energi än som krävs för att bygga dem, medan motsvarande siffror för solenergi, vindkraft och biobränsle är i storleksordningen tio gånger mindre.
Michael Shellenbergers bok är en blandning av uppgörelse med alarmismen inom miljörörelsen och ett försök att identifiera sakligt grundade och realistiska lösningar i miljö- och energifrågorna, detta med ett perspektiv som tillåter också de fattiga länderna att utveckla sina ekonomier och samhällen utifrån sina egna utgångspunkter.
Han noterar den klimatångest många i dag känner och menar att klimatargumentet missbrukas. Han kan ”känna empati för sorgen och ensamheten som ligger bakom vreden och skräckpropagandan om klimatförändringarna, skogsavverkningarna och arternas utdöende, men jag inser att mycket av den är felaktig och bygger på obearbetad ångest, känslor av maktlöshet och feltolkningar av evidensen”.
Michael Shellenberger konfronterar i sin bok bland andra Johan Rockström för dennes påstående i Guardian om att ”miljarder kommer att dö” på grund av den globala uppvärmningen. Rockström förklarar i samtal med Shellenberger att han inte sett några studier som skulle visa att jorden kan försörja jordens befolkning vid en fyra graders uppvärmning.
Shellenberger kommenterar detta med att referera just en sådan studie, och noterar att flera av forskarna bakom den (Bodirsky, Humpenöder, Popp) är kolleger till Rockström på Potsdaminstitutet. Enligt studien skulle livsmedelsproduktionen kunna öka även vid en 4-5 graders temperaturökning. Studien konstaterar till och med att klimatpolitiken sannolikt kan vara skadligare än själva klimatförändringarna.
En slutsats hos Michael Shellenberger är att nyhetsmedier, redaktörer och journalister ”kanske borde fundera på om deras ständiga sensationsmakeri kring miljöproblemen överensstämmer med deras professionella skyldigheter att vara rättvisa och sanningsenliga”.
Hans förhoppningar i saken är dock begränsade: ”Jag är skeptisk till att miljöaktivister som gömmer sig bakom journalistrollen skulle kunna förändra sitt sätt att rapportera.”
5 Kommentarer
5 Kommentarer
Alarmismen skadar nu alla | KLIMATSANS
7 juni, 2021: 12:40 e m[…] refereras på ett utmärkt sätt av Svenolof Karlsson på Second Opinion. Bokens innehåll nämns även […]
SvaraJan Arne Herdal
7 juni, 2021: 12:03 e mNavnet er Shellenberger.
SvaraStellan Gildå
7 juni, 2021: 7:33 f mJag stödjer dessa ord från Michael Schellenberg. Min åsikt är att satsa mer på Kärnkraft modernisera bygg flera kärnkraftverk. Öka säkerheten i så hög grad som möjligt.
SvaraJan-Åke Jacobson
7 juni, 2021: 7:28 f mTill syvende och sist är kondenskraftverk ett synnerligen ineffektivt sätt att förädla energikällor till el. Utsläppsfritt är inte avfallsfritt.
SvaraMattias Devlin@Jan-Åke Jacobson
7 juni, 2021: 8:21 f mIngenting är fritt från avfall eller andra sekundära effekter. Kondenskraft må kännas gammalt och dassigt hos somliga men det är fortfarande det mest effektiva sätt vi har att framställa kraft på. Kondenskraften lade grunden för den industriella revolutionen och vårt nuvarande välstånd och levnadstandard.
Om den nu är så ineffektiv som du påstår, vad skall vi göra istället?
SvaraAvfallet från kondenskraften har tidigare hamnat i atmosfären eller i kolkraften askhögar och leder till miljöproblem.
Kärnkraftens avfall har en fullt fungerande lösning där >99,9% av avfallet tas om hand på säkert sätt för framtida generationer.
Det enda vi inte vet vad vi skall göra med är alla aktivister som inte begriper sig på teknik eller energidensitetens fördelar…