Genom elimporten har Sverige de senaste fyra dagarna fått in omkring 125 GWh el med betydande fossilt inslag. Detta trots att oväntat mycket vindkraft minskat importbehovet. Men sambanden är inte fullt så enkla som Twitterflödena gör gällande.

Hur elen rör sig i näten är inte det enklaste att beskriva. Man kan kanske använda bilden av ett kommunicerande kärl, där inflödena och utflödena hela tiden inte bara varierar utan även ofta byter riktning, detta samtidigt som en mängd flaskhalsar sätter gränser för flödenas storlek. In- och utflödena kan heller inte prognoseras exakt, eftersom elförbrukningen är relaterad till temperaturväxlingar och mänskligt beteende, och vind- och solelproduktionen dessutom styrs av ett system som i princip är kaotiskt, dvs. vädret.

Bild: Det polska kolkraftverket Bełchatów. Foto: Wikipedia.

Vidare styrs elströmmarna i de olika elprisområdena både av dagen före-priset (som sätts per timme baserat på budgivning) och av den nätbalansering som prissätts i intradagshandeln.

Man behöver också göra klart för sig vad som ska förstås med ett elflöde. Till exempel rör sig elektronerna i elnätet mycket långsamt, på nivån någon meter i sekunden. Under 24 timmar hinner de knappast fram hela vägen mellan till exempel Tyskland och Sverige. På den tiden har strömmen antagligen redan växlat riktning och börjat driva elektronerna åt motsatt håll. (Se närmare den anknytande artikeln av Math Bollen.)

Ett mer generellt sätt att fånga in frågan är att se på den mängd el som Sverige får in i elnätet genom utlandsförbindelserna, dvs. från Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen och Finland. Förutom komplikationen att flödena ofta byter riktning möter då också en annan, nämligen att den importerade elen vanligen har mixats med importel också från andra länder.

El från olika energikällor blandas. Att hålla reda på vilka elektroner som har vilket ursprung är i praktiken omöjligt. En del av dem försvinner dessutom på vägen i form av elförluster.

En förenkling, som kanske kan tillåtas, är att exkludera Norge och Finland ur ekvationen. För Norges del för att elen är praktiskt taget utsläppsfritt producerad (enligt statistiken från Association of Issuing Bodies, AIB, som hanterar de europeiska ursprungsgarantierna, var medelvärdet på koldioxidutsläppen år 2019 för den norska elen 11 g/kWh). Finland kan exkluderas genom att volymen på elimporten är så liten (i fjol 279 GWh, utsläppssiffran för den finländska elen var 2019 enligt AIB 136 g/kWh).

En ögonblicksbild vid 16-tiden på torsdagen (11/2):

Sverige importerade då drygt 1500 MW el från Danmark, 600 MW från Tyskland och 180 MW från Polen. Enligt sajten Electricitymap.org (dock med uppenbara brister i underlaget) var utsläppsnivån för de tre ländernas el vid denna tidpunkt c. 370, 452 respektive 703 g/kWh. Den danska stamnätsoperatören Energinet uppger siffran för den danska elen till en klart lägre nivå, 251 g/kWh.

Som motvikt exporterade Sverige vid 16-tiden på torsdagen 731 MW el till Litauen. Electricitymap gav utsläppssiffran 281 g/kWh för den litauiska el som den svenska elen då ersatte. Även Litauen bidrog under dygnet dock under några timmar till Sveriges elförsörjning.

Med andra ord genererades i Sverige under torsdagen fossil elproduktion som kom in via kablarna från både Danmark, Tyskland, Polen och Litauen.

Ett överslag för de senaste fyra dagarna (8-11 februari) ger den här sammanlagda elimporten: från Danmark ungefär 105 GWh, Tyskland 17 GWh, Polen 2,5 GWh, Litauen 0,5 GWh, summa 125 GWh. Grovt räknat bör i varje fall hälften av denna el kunna klassificeras som fossil el.

I och för sig kan frågan ställas varför just elimporten till Sverige skulle spela en särskild roll. Eftersom utsläppen har effekt globalt, kan det sägas vara en underordnad sak hur elen rör sig över gränserna. Den sakligt motiverade frågan är hur elsystemet fungerar som helhet och vilka utsläpp det innebär totalt sett.

En annan Twitteromhuldad fråga gäller vindkraftens roll under den gångna veckan. I de simuleringar som de nordiska stamnätsoperatörerna använde, när de analyserade effektbalansen i näten inför den pågående vintern, gavs vindkraften en tillgänglighetsfaktor på 15 procent i Norge, 9 procent i Sverige och 6 procent i Finland. Tyskland räknar bara med 1 procent.

De första elva februaridagarna har det i Sverige blåst långt mer än antagandet, frånsett den 1-2 februari. Som lägst var den svenska vindkraftsproduktionen då nere på 580 MW, vilket motsvarar ungefär 5 procents tillgänglighet. Sammantaget var den 1 februari ett dygn där Sverige totalt sett nettoimporterade el. Totalt för dygnet importerades då el från Norge, Danmark, Tyskland och Litauen.

Från och med den 3 februari har vindkraftsproduktionen i Sverige sedan överstigit 2000 MW, med en peak upp till 5200 MW, vilket ger en tillgänglighet på 20-50 procent.

Intressant är att siffran i Finland trots den geografiska närheten är markant annorlunda. Under långa perioder i februari har vindkraftens tillgänglighet hållit sig under 6 procent, med bottennoteringen drygt 1 procent (36 MW) den 2 februari. Under hela dagen den 11 februari pendlade tillgängligheten för vindkraften i Finland mellan låga 2 och 8 procent, medan tillgängligheten i Sverige rörde sig i intervallet 30-42 procent.

Tack vare vindkraftens goda tillgänglighet har elsystemet i Sverige den gångna veckan därför testats i långt mindre grad än väderprognoserna inledningsvis kunde ge anledning att tro.

Utan incidenter har det nordiska elsystemet dock inte varit. På söndag morgon (7/2) kl. 07.55 föll den nya Nordlink-kabeln (med 1400 KW kapacitet mellan Tyskland och Norge) ifrån, vilket gav ett drastiskt frekvensdipp i det nordiska synkrona systemet till 49,56 Herz. Det föranledde automatiskt ökad ”nödeffekt” på Konti-Skan-kabeln (mellan Sverige och Danmark) och startade fem gasturbiner. ”Systemet återställdes som planerat”, uppger Svenska kraftnät.

Svenska kraftnät rapporterar också om begränsningar i utlandsförbindelserna NO1>SE3 (-345 MW) och SE3>DK1 (omkr. -200 MW), termisk överlast i snitten 2 och 4 i Sverige och problem med den ena generatorn (B3) i Karlshamnsverket, som står för Sveriges effektreserv.