Det tycks finnas ett missförstånd om innebörden av kapacitetsavgifter, skriver Svenska kraftnäts finansdirektör Peter Wigert i en replik. De medel som kapacitetsavgifterna genererar bokförs hos Svenska kraftnät inte som en intäkt, utan som en skuld till landets elkunder.

Kapacitetsavgifter tillförs Svenska kraftnät när det råder prisskillnad mellan två elområden. Att prisskillnad uppstår är en konsekvens av obalans mellan utbud och efterfrågan av el i ett prisområde och som inte kan utjämnas via överföring från ett annat elområde till samma pris. Det rör sig alltså om begränsningar i överföringskapacitet ─ så kallad flaskhals ─ mellan två elområden.

Bild: Flaskhalsar i elnätet leder till kapacitetsavgifter.

Dessa överföringsbegränsningar är inget som Svenska kraftnät eftersträvar, vilket det tycks finnas ett missförstånd kring. Nyligen hävdade Magnus Olofsson här på Second Opinion att kapacitetsavgifterna motverkar vårt arbete med att förstärka elnätet. Så här skrev han: Men incitamentet är negativt då Svenska kraftnät får ta ut allt högre avgifter i takt med den växande kapacitetsbristen.

Peter Wigert.

Här gör han sig skyldig till två tankevurpor. För det första insinueras att vi håller tillbaka överföringskapacitet på grund av att vi vill få in mer i kapacitetsavgifter. Det är inte sant. Svk:s kontrollrum tilldelar maximal kapacitet till marknaden, med restriktionen att driftsäkerhet alltid är prioritet. För det andra är kapacitetsavgifter är ingen avgift som vi bestämmer över. Utan det är som jag förklarat, en konsekvens av att det råder obalans mellan utbud och efterfrågan i prisområdena, som är så stora att de prismässigt inte kan utjämnas av överföring över flaskhalsarna.

Prisskillnader mellan elområden är viktiga signaler och visar både var produktion och konsumtion bör förläggas, och var överföringskapaciteten bör förstärkas, vilket ger samhällsekonomiska styrsignaler till alla aktörer som nyttjar transmissionsnätet och till oss på Svenska kraftnät. Dessa signaler kan inte enbart vara argument för att nätkapaciteten behöver förstärkas, utan också var ny produktion och konsumtion bör förläggas.

De medel som kapacitetsavgifterna genererar bokförs hos Svenska kraftnät inte som en intäkt, utan som en skuld till landets elkunder. I enlighet med EU:s regelverk och riktlinjer använder vi medlen för specifika ändamål till bland annat investeringar i ökad överföringskapacitet och mothandel. Därmed kan vi sänka våra kunders nättariff i samma utsträckning. I klartext innebär det att det eventuella incitament att inte bygga ut, som Magnus Olofsson talar om, inte existerar.