Det är rimligt att nätbolag tillåts lösa lokala problem. Men det är då viktigt att det sker på ett transparent sätt, och med en marknadspåverkan som är rimlig. Om detta nu skett i Skåne och Stockholm är ännu okänt, skriver Mats Nilsson, nationalekonom med inriktning mot energi- och miljöproblem.

I ett antal artiklar på bland annat Second Opinion har ”lösningarna” på Malmös och Stockholms ”elbrist” diskuterats. Jag skriver ”lösningarna” inom citationstecken, då det varit svårt att få tillräcklig kännedom om vad som egentligen skett, och därmed bedöma om detta är lösningar eller ett sätt att skjuta problemen framför sig, och i viss mån även förvärra dem.

Bild: Heleneholmsverket i Malmö, en del av paketet.

De problem som finns i Sverige är att vi har för svaga elnät på olika punkter i landet, vilket till exempel kan innebära att en industri inte kan expandera, då det saknas elnät för att en ökning av elförbrukningen ska kunna tillgodoses. Detta problem accentuerades efter att regeringen aviserat en ny skattepålaga, vilket drabbade kraftvärmeverken hårt. I Malmö och Stockholm varskoddes om stängningar av kraftproduktion som en direkt konsekvens av skatten.

Den första frågan som vi måste ställa oss är varför är det så viktigt för regeringen att få igenom denna skatt? Den enklaste lösningen, att dra tillbaka en skatt med synbart dramatiska konsekvenser tycks inte ha legat på Ygemans bord.

Processen kring lösningarna som presenterades i samband med handskakningar i Malmö och Stockholm den 25 oktober är fortfarande dold i dunkel. Ygeman tycks dock ha skapat en situation där det kan löna sig att vänta tills läget blir riktigt kritiskt, och då lita på en minister som axlar bördan att säkerställa leveranssäkerheten. En sådan incitamentsstruktur kan visa sig förödande för regioner med investeringsbehov i nät. Uppsala har redan uppmärksammat denna möjlighet och i en skrivelse från länsstyrelsen till ministern, daterad 20 november, ber man ministern om hjälp att lösa likande problem i Uppsala.

Det är åtminstone två myndigheter involverade i besluten, och det är nog knappast en slump att dessa närmast samordnat ger tillåtelse till nätkapacitetsreserv och i ett fall ska skjuta till beredskapspengar. Ygemans roll som minister blir här extra känslig då han inte ska utöva påtryckningar på myndigheter i enskilda ärenden. Då Ygeman ändå valt att ganska tydligt presentera detta som att regeringen varit instrumentella i lösningen, bör så klart kommunikationen mellan departement och myndigheter i denna fråga vara av extra intresse för allmänheten. Hur har diskussionen förts, och har den följt svensk konstitutionell praxis?

Eftersom detta involverar reglerade företag finns det all anledning att ha öppenhet i vilka kostnader som uppstår och vem som ska betala. I detta fall tycks problemen i stor utsträckning vara att Svenska kraftnät inte kan garantera tillräcklig kapacitet in till de berörda regionerna. I fallet Stockholm och Malmö tycks därför elnätskunderna lokalt tvingas bära kostnaderna för detta, tills Svenska kraftnät utökat kapaciteten. Även om samtliga skattebetalare involveras när beredskapspengarna används är det ur rättvisesynpunkt märkligt att det inte är Svenska kraftnät som upphandlar dessa reserver då problemet egentligen emanerar i brister i överliggande nät, inte hos Ellevio eller Eon.

Ygeman skapar dessutom osäkerheter kring om regeringen fortfarande står bakom en nordisk och i förlängningen europeisk elmarknad. Svenska kraftnät har förebådat att vi behöver gränshandel vissa vinterdagar, då vår egen produktionskapacitet inte räcker till. Det har också varit bra för den svenska elmarknaden att kunna exportera ett grönt elöverskott. Trots detta aviserar ministern att använda gränsförbindelser (så kallad flytt till gräns) är något han vill undersöka mer –”Tyskland och Norge gör ju det”. I det uppdrag som nyligen givits till Energimarknadsinspektionen ombeds de också i klartext att undersöka de legala och ekonomiska konsekvenserna av att minska gränshandeln för att lösa interna svenska problem. Det skulle i så fall innebära en återgång till den tid när Svenska kraftnät ströp exporten till Danmark, för att lösa flaskhalsar i Sverige. Danskarna protesterade och drog Sverige inför den europeiska konkurrensmyndigheten. Som bekant ledde det till att den svenska flaskhalshanteringen förändrades, och vi införde elområden. Håller Ygeman på att flytta elmarknadspolitiken in i ett nationalistiskt paradigm? Varför skulle våra grannländer acceptera att vi använder gränshandeln för att hantera våra interna problem? Det finns en ganska stor risk att grannländerna svarar med samma mynt. Ett handelskrig på elmarknaden kan bli förödande både ekonomiskt och leveranssäkerhetsmässigt.

Det är rimligt att nätbolag i framtiden tillåts lösa lokala problem, något som sannolikt kommer att öka med mer lokal, distribuerad kraftproduktion. Men det är då viktigt att det sker på ett transparent sätt, och med en marknadspåverkan som är rimlig. Om detta skett i de ovan diskuterade fallen är ännu okänt. Vi vet till exempel inte hur den tänkta nätkapacitetsreserven kan påverka marknaden, eller för den delen om den kan komma att tränga undan framtida efterfrågeflexibilitet. Det finns således många frågor kring det som hänt och de lösningar som presenterats. Låt oss hoppas på en öppensinnad diskussion när vi söker svaren på dessa.