Argumentet att de indragna intäktsramarna för elnäten skulle begränsa investeringsmöjligheterna är ihåligt, skriver Stefan Yard.

Elnätsföretagen rasar mot de senaste uppstramningarna av regleringen. Tidigare har man kritiserat preciseringar enligt en förordning från förra hösten gällande avkastningskravet, kalkylräntan, under tillsynsperioden 2020-2023. Inom kort kommer den nya kalkylräntan att avgöras. Det som nu upprört ännu mer är ett förslag till lagändring, framlagt i april i år, där s k överrullning begränsas. Enligt förslaget kan företagen inte använda outnyttjat avgiftsutrymme, intäktsramar, gällande perioden 2012-2015 längre än t o m 2019. I uppskruvat tonläge hävdar nu många av elnätsföretagen att denna ändring kommer att tvinga dem till att drastiskt minska investeringarna, vilket ökar risker för elbrist och kvalitetsproblem.

Det kan här vara läge att göra en tillbakablick. Hur kommer det sig att det fortfarande finns så mycket outnyttjade intäktsramar från perioden 2012-2015? Elnätsföretagen brukar svara att det beror på att Energimarknadsinspektionen, Ei, gjorde fel men att företagen sedan efter överklaganden fick rätt i förvaltnings- och kammarrätten. Detta är dock en missvisande förenkling av verkligheten.

Efter krav från EU ändrades den svenska regleringen från 2012 så att varje elnätsföretag i förväg, ex ante, tilldelas en intäktsram för fyra år i taget. Vid beräkning av kapitalkostnad utgår man ifrån faktiska tillgångar. Avskrivningar beräknas utifrån tillgångarnas nypris, nuanskaffningsvärde, medan avkastning räknas på nettovärdet efter avskrivning. För att få fram detta värde behövs uppgifter om tillgångarnas ålder. Inför den första tillsynsperioden 2012-2015 hävdade elnätsföretagen dock att det skulle vara omöjligt att få fram åldersuppgifter. Många ifrågasatte detta, t ex Konkurrensverket och även jag själv, när jag medverkade i en av referensgrupperna under utvecklingsarbetet.

Ei vek sig dock för elnätsföretagens krav att slippa åldersbestämning och införde det som kom att benämnas schablonmetoden och som innebar att tillgångarnas ålder räknades schablonmässigt. I sent läge insåg Ei att detta medförde att intäktsramarna blev mycket vidare än om man räknat med tillgångarnas faktiska ålder. När man försökte rädda situationen gjorde man dock sitt andra misstag. Istället för att backa och välja en lösning baserad på faktisk ålder valde man att behålla schablonmetoden, men införde en principiellt tveksam korrektion, den s k övergångsmetoden, som innebar att historiska kostnader bestämde merparten av kapitalkostnaden. Därmed sänktes de totala intäktsramarna och man hamnade ungefärligen på den nivå man skulle ha fått, om man räknat på ett sätt där man utgår ifrån tillgångarnas verkliga ålder. Elnätsföretagen överklagade dock lösningen med övergångsmetoden. Inte oväntat fick man rätt, eftersom övergångsmetoden hade tydliga principiella brister. Frågan om hur det blivit om man i regleringen istället utgått ifrån tillgångarnas verkliga ålder kom dock aldrig upp, det var bara övergångsmetoden som granskades och underkändes av förvaltningsdomstolarna.

Det är tämligen odiskutabelt att intäktsramarna för åren 2012-2015 blivit sammanlagt ca 25 mdkr lägre, om man vid bestämning av ramar för avkastning valt att räkna utifrån tillgångarnas faktiska ålder. Sedan överklagade elnätsföretagen även kalkylräntan och fick acceptans för en höjning till 6,5%. Detta ökade ramarna med ca 12 mdkr. Vi ska inte här diskutera rimligheten i denna höjning, men det kan vara värt att notera att om ramarna för avkastning baserats på tillgångarnas verkliga ålder, så hade den höjda kalkylräntan bara ökat ramarna med hälften eller ca 6 mdkr. Man kan därmed hävda att den lösning man hamnade i efter domsluten, schablonmetoden med 6,5% kalkylränta, gav drygt 30 mdkr högre ramar än om man redan 2012 räknat med åldersbestämda tillgångar. Detta är räknat med den höjda kalkylräntan i båda fallen.

Fyra år senare, inför 2016, angavs i en förordning att elnätsföretagen skulle ta fram åldersuppgifter. Detta klarade man utan större problem. Rimligtvis hade detta varit möjligt redan inför 2012. Alltså, genom att lämna vilseledande uppgifter om svårigheterna att åldersbestämma tillgångarna tillskansade sig elnätsföretagen extra intäktsramar på drygt 30 mdkr för perioden 2012-2015. Av detta har man hittills utnyttjat ca hälften och det striden nu gäller är om man ska ha rätt att utnyttja även resten under åren 2020-2023. Med tanke på att dessa ramar har sin grund i oriktiga påståenden om svårigheten att åldersbestämma tillgångarna känns elnätsföretagens nuvarande upprördhet som överdriven och mest som ett taktiskt spel.

Argumentet att de indragna ramarna skulle begränsa investeringsmöjligheterna är ihåligt. Man blandar ihop kostnadstäckning och finansiering. Elnätskunder ska via avgifter täcka verksamhetens kostnader inkl. skälig riskkompensation. Däremot är ökade behov av finansiering en uppgift för ägarna. Om en verksamhet växer genom stora investeringar, krävs mer finansiering, via lån men också ökning av eget kapital, antingen från befintliga eller från nya ägare. Detta är en självklarhet i andra växande företag. I elnätsbranschen verkar man dock räkna med att ökningar av eget kapital ska ske genom extra avgiftsuttag från kunderna. När detta som nu riskerar att begränsas, ja då hävdar man att man måste dra ner i investeringsplanerna. Men varför det, om regleringen medger full ersättning? Växer man, ökar kapitalkostnader och man beviljas större intäktsramar, men att för finansieringen kräva förskott från kunderna för att slippa skjuta till eget kapital från ägarna är orimligt, när kunderna inte får någon som helst framtida kompensation. Vill ägarna inte själva satsa mer får man finns andra lösningar och bredda ägandet. Det är elnätsföretagens ansvar att genomföra erforderliga investeringar, inte stanna vid att måla upp hotbilder och kräva att få behålla ramar man fått genom att lämna missvisande uppgifter.

Sedan är det en annan sak att de största kapacitetsproblemen i nuläget, då landet står inför en historisk energiomställning, verkar finnas på de högre nivåerna i systemet, särskilt i stamnätet. Här måste mera kraftfulla åtgärder sättas in. Exempelvis finns oacceptabla brister i genomförandet av  den s k Sydvästlänken.